Sjuttio år senare berättade hon ofta och gärna om Amerikaresan som hon gjorde för lääääänge sedan
...Amerikaresan...
Ester reste till Amerika som 16-åring för att jobba som barnflicka, och hade inte första världskriget (1914-1918) kommit i vägen för planerna så hade hon förmodligen varit kvar där än (och jag hade varit amerikanska utan en aning om en gård som kallades Pieddegården, men hade garanterat vetat desto mer om Hosaby!)
Amerikansk mark...
Första anhalten i USA var New York, där Frihetsgudinnan utgjorde en mäktig syn, när fartyget i sakta mak gled in i hamnen.
"Båten jag reste med!" har Ester skrivet på baksidan av kortet...
Efter genom gångna kontroller av diverse papper och hälsa, icke att förglömma var det klart att resa in i det nya landet, där brodern Sigfrid och systern Olga redan fanns...
Sycamore...
Resan gick sedan vidare till Sycamore, ett samhälle ca tre mil från Chicago i Illinois. Där bodde familjen som hon skulle jobba hos. Jobbet bestod i att passa och underhålla tre barn, inget annat, för till att städa och laga mat fanns andra anställda
Att lära det nya språket gick som en dans, när barnen tävlade om att peka på saker och nämna dess namn.
Fridag...
Söndagar var lediga och då gick man självklar till kyrkan, och när det var avklarat var man ledig och kunde roa sig.
Man kunde åka in till Chicago och beundra alla höga hus, som nästan verkade gjorda av glas. Eller bara titta på folkvimlet, där fanns alla sorter, både röda, gula, svarta och vita, alla lika vänliga...
Ett annat mycket populärt söndags nöje var att gå till fotografen och låta fotografera sig
I ateljen fanns massor av fina kläder som man kunde prova under stor munterhet och när man hittat något tjusig, var det bara att posera framför fotografen.
"Ester & Olga hos fotografen..."
Resultatet blev vykort stora bilder med linjer och frimärkes ruta på baksidan, som man bytte med varandra eller skickade hem till släktingarna i Sverige
Tiden går...
Livet i USA var lätt och åren gick snabbt, och Ester och den på dagen sex år äldre systern Olga började prata om att resa hem till Sverige och hälsa på
Nu var dock damerna ganska sluga, så planerna på hemresan smiddes under stort hemlighetsmakeri, släkten i Hosaby fick absolut inte ana något!
Tanken vara att dundra in mitt i julfirandet som en STOR överraskning
Vänner och arbetsgivare i USA fick givetvis veta om Olga och Esthers framtidsplaner och avrådde dem å det bestämdaste från att åka. Det var ju krig i Europa, tänkte de inte på det?
Det var förenat med livsfara att resa över Atlanten
Men inga goda råd eller varningar i världen hjälpt damerna hade bestämt sig!!!
Det var nu eller aldrig som de skulle överraska släkten i Hosaby!
Mot Europa...
Det var först när de kommit ombord på fartyget som skulle ta dem till Europa, som kronan börja trilla ner när kapten samlade alla passagerarna i matsalen och gav dem varsitt
nummer, numret på den livbåt de skulle med, OM
Så man kan väl gissa att en och annan fjäril fladdrade i magen på systrarna när de såg Frihetsgudinnan försvinna bakom fartyget och föröver fanns bara vatten, vatten, vatten...
Resan över till England gick dock utan incidenter och de hade sällskap av en trevlig herre mest hela tiden som gjorde sitt bästa för att damerna skulle ha det bra.
Kriget...
Väl framme i Hull i England utan att det påstådda kriget märkts ett dugg, blev det dock plötsligt synligt
Fartyget fick inte gå raka vägen in till kajen. Först måste två mindre båtar sära på det minbälte som låg tvärsöver (under!) hamninloppet som ett osynligt, men säkert livsfarligt, skydd
Den trevlige och flirtige herren bad nu Ester och Olga om en tjänst han hade ju så mycket bagage, skulle inte de, som inte hade lika mycket... kunna ta en av hans koffertar i land? Snälla?
Och damerna blev genast på sin vakt och mycket misstänksamma mot sitt ressällskap för redan på 1915-talet var det allmänt känt att man inte skulle ta någon annans väskor/koffertar över en gräns.
Ester och Olga kom in i England utan problem. Hur det gick för mannen är okänt, de såg honom aldrig mer
... och Sverige!
Resan från England till Göteborg (sannolikt via Bergen eller Oslo i Norge) var inte rolig, och det berodde inte bara på vädret kriget hade krupit in under skinnet på både
passagerare och besättning. Stämningen var mycket tryckt och alla gick i princip bara och väntade på att båten skulle flyga i luften
Nu gick resa bra och man kan väl gissa att alla, inklusive Ester och Olga, var mycket glada över att ha fast mark under fötterna
Snart hemma...
Färden gick vidare mot Listerlandet och Hosaby där deras far Elias och merparten av släkten bodde. Hela idén med Sverige trippen var ju att överraska, men huruvida de lyckades med det förtäljde faktiskt inte historien (det mest troliga är väl att Hosaby släkten fick en mindre chock och först gav dem en rejäl utskällning; Hur kunde de bara komma på tanken att ge sig ut att resa nu? Var de
inte riktigt kloka, eller?).
Ränder går aldrig ur en bonndotter...
Däremot berättar den om vad det första damerna gjorde var, när de kom hem...
De var ute och red som galningar över åkrarna i Hosaby (och jag har mycket svårt för att se min lugna och sansade farmor och hennes fina syster Olga på hästryggen överhuvudtaget, än mindre dundra fram över det frostbitna landskapet)
Slut på ledigheten...
Efter avslutad julledighet i Hosaby gick färden åter till Göteborg, för planen var fortfarande att återvända till Amerika
Detta visade sig vara lättare sagt än gjort, för antalet fartyg som korsade Atlanten var nu mycket litet, och systrarna blev strandsatta i Göteborg i väntan på bättre tider
Under väntan på att kriget skulle ta slut, träffade Olga sin man och fick barn och Olga och hennes familjen kom för alltid att bosätta sig i Göteborg.
... och ungdommens glada dagar.
Ester gav till slut upp hoppet om att det skulle bli fred och åkte tillbaka till Listerlandet...
Brodern Sigfrid bodde dock där länge innan han reste "hem"... dessvärre kom han inte levande hem. Han blev överkörd i Köpenhamn...
Systrarna hade båda barn, men det är okänt om Sigfrid hade några...