Det tycker jag nog inte... Att köpa ett kit för en hundring, droppa x droppar i ett provrör, och jämföra färg mot en tabell för att slutligen få ett pH värde som åtminstone de flesta tror sig veta vad det skall vara och vad det är, känns betydligt enklare än att köpa en elektronisk mätare för minst tusen spänn, kalibrera den mot en standard-lösning, justera för temperatur, och sen få ett obegripligt värde i uS/cm eller, gud förbjude, TDS.heeke skrev:Iofs är ju en konduktivitets mätare en relativt billig pryl, och krångligt att mäta är det ju inte heller, betydligt lättare än att tolka en legend till ett pH test tex.
Om jag har anledning att justera ledningsförmågan så... japp.Min fråga blir då (sötvattenskar), miklar du med RO-vatten om du tycker konduktiviteten blir för hög, och tillsätter du mineralsalter om du tycker den är för låg.
Det beror på vilken ledningsförmåga jag siktar mot. Kranvattnet en ledningsförmåga på cirka 300 uS/cm, så vill jag till ungefär den nivån räcker vattenbyte. Vill jag högre än så har jag bordssalt och bikarbonat, vill jag lägre än så får jag blanda med RO eller regnvatten.Eller gör du bara ett vattenbyte i båda fallen?
Det funkar perfekt i 99.99% av alla fall - precis som med pH och hårdhet. Under normala förhållanden kan ingen av de här parametrarna spåra ur. Det är först när man vill göra speciella saker, som att odla vissa extrema svartvattenfiskar eller bräckvattensfiskar, eller om man micklar med akvariets kemi, som man kan vilja hålla koll på ledningsförmåga (eller pH, hårdhet...).Då jag inte har någon aning vad lämplig konduktivitet i ett sötvattenskar är så är min undran om man inte hamnar rätt bra till bara genom att göra veckovisa vattenbyten på säg "dom vanliga" 30 procenten?
Svartvatten ur en regnskog har ofta en ledningsförmåga på cirka 30-70 uS/cm; Mälaren, mellansvenskt kranvatten, och Malawisjön har en ledningsförmåga på cirka 300 uS/cm; Tanganyikasjön har en ledningsförmåga på cirka 600 uS/cm; bräckvatten från cirka 1600 uS/cm och uppåt; rent saltvatten ca 51500 uS/cm.
Anledningen till att ledningsförmåga är så viktig är dels att många arter använder den som trigger för lek (ledningsförmågan sjunker dramatiskt under regnperioden, och stiger långsamt under torrperioden), och att det direkt påverkar fiskens vattenbalans. Flyttar man en fisk acklimatiserad till ett vatten med låg ledningsförmåga till ett med hög, så blir den tillfälligt uttorkad men dör inte (så länge salthalten inte är så hög, och uttorkningen så svår, att t.ex. njurar och lever skadas), men det är mycket lätt att döda en fisk genom att flytta en fisk acklimatiserad till hög ledningsförmåga till ett vatten med låg (vatten "sugs in" i fisken genom osmos pga den höga salthalten i fiskens blod och vävnader; fiskens vävnader är inte "inställda" på att avsöndra så stora mängder vatten; vävnader sväller, celler spricker - fisken dör).
För växter är det nästan tvärt om, de är mycket känsliga mot att flyttas till saltare miljö, tydligen pga att de har hårda cellväggar så när deras celler krymper men cellväggarna är oförändrade, så slits cellernas förbindelser sönder.
Återigen, så länge det bara är kranvatten i karen är det ingen risk att man dödar fisk genom ledningsförmåge-chock, men när man använder salt eller RO-vatten så börjar man få se upp.
Det här är f.ö. också mekanismen bakom att man använder salt till skadade fiskar (de förlorar mindre vatten genom ev. sår om det är salt i vattnet, och de behöver inte öda lika mycket energi på att pumpa ut vatten), och att man använder salt till fiskar med yttre parasiter (många parasiter är små med vattengenomsläpplig kroppsvägg, och tar upp/förlorar vatten snabbare än fisken de sitter på, och tar alltså mer skada än fisken).
