Så fort man stänger stamböckerna så är en eskalerande inavel ett oundvikligt faktum.
När man stänger stamboken så sätter man gränsen för den genetiska variationen. Det finns bara så mycket som det finns hundar när stamboken stängs.

För varje generation förloras genetisk variation eftersom varje valp nödvändigtvis måste "slänga" 50% av mammas gener och 50% av pappas gener. Vilka gener som förloras är naturligtvis till stor del slumpmässigt för varje individ, men sen går ju inte alla individer vidare i avel heller.

För de raser som skapades i slutet av 1800-talet när kennelklubbarna började bildas, så ser vi nu mer och mer resultatet av denna avel.

För vissa raser fanns vid stambokens stängning ett relativt stort antal djur (i hundsammanhang). Ta t ex Sheltie, Shetland Sheepdog. Det fanns 162 individer som Founders i stamboken. Efter 2 världskrig, och ett sekel då kommunikation och resande inte var vad det är idag - den ena blodslinjen efter den andra dog ut. Nu återstår endast 6 av dessa Founders bland de levande Shelties idag. Det finns hundratusentals Shelties i världen, men deras gener går alla tillbaks till samma 6 individer.

De flesta hundraser har faktiskt ett mycket mindre antal Founders från början än 162. Ett 20-tal är inte ovanligt, det finns raser som börjat med färre än så.

Till och med schäfern lär ha en genetisk variation motsvarande 20 individer idag. På världsbasis ...

Det kommer nog en dag då viss korsningsavel är nödvändig för rasernas överlevnad. Men hundvärlden är fruktansvärt konservativ och motsätter sig alla form av korsning.
Antagligen måste hundarna bli bra mycket sjukare innan dom vaknar.