Defdac är nog den som bäst kan svara på detta men här har du lite av mina funderingar.
Du måste släppa tanken på naturvatten! Inaturen har du i princip oändlig tillgång på näring vare sig det är en sjö eller flod. Det tar aldrig slut helt enkelt. Därför fungerar det med relativt låga värden. Jag skulle tro att växtbiomassan i förhållande till den totala vattenvolymen skulle motsvara en stängel vattenpest i en 10 000 liters burk om ens det. Även i en starkt övergödd sjö eller flod.
Har du kollat in Tom Barrs teorier? http://www.barrreport.com/
Hans idé om EI (Estimative Index) är förenklat att du tillför så mycket näring (av rätt sort) så det inte uppstår någon brist någon gång. Men i kvantiteter som inte är skadliga för dina övriga innevånare såsom fiskar etc.
Jag brukar tänka att allt ljus, CO2, [FONT=&quot]fiskavföring[/FONT] etc. ingår i näringskedjan där du vill ha en balans, i alla fall inte någon brist. Men det finns alltid något som är begränsande. Enligt mig är det oftast i nämnd ordning: Ljus, CO2, Kväve, Micro och Fosfor i ett väl planterat akvarium.
Om du tittar på heekes räknare http://henrik.eketjall.se/page/15/ så ser du att han räknar 5 ppm NO3 som standard med normal dos PMDD. Sedan tillför man som du säger ett par ppm om dagen via fiskmat.
Om dina växter då tar upp det fiskarna producerar så vill du i alla fall ha lite marginal annars hamnar du på ”fisens mosse” som Patrik brukar säga. Byter du sedan en del vatten hamnar du definitivt där!
Resultatet blir att Kvävet blir begränsande och växterna stannar på en mycket låg tillväxt och algerna som klarar betydligt lägre kvävenivåer får ett paradis.