Ni är inne i en svår debatt som vanligtvis urartar i ett "jag är snällare och du är rasist"-tillstånd. Även om inte alla håller med så finns det en logik i att man primärt riktar hjälp inom landet ty varför är en svensk människas lidande mindre värt än någon annans? Varför riktar folk så gärna sin empati utåt men inte inåt inåt? Beror det på att utsatta svenskar får skylla sig själva för att vi "vet" att de har fått alla chanser de förtjänar?

Det går självfallet att argumentera att vissa människor som kommer hit skulle få sitt liv ändat om de for tillbaka och jag tror inte någon av oss tycker det låter som en bra lösning. Å andra sidan så kan en utsatt svensk, som kanske kunnat få en dräglig tillvaro, leva ett kort och miserabelt liv på grund av att vi inte har resurser (vilja?) att hjälpa denne.

En cynisk vinkel kan vara att vi alla skall dö men svensken har iallafall (själv eller genom släktskap) bidragit till det svenska samhället och bör därför få förtur till hjälp.

En tanke är att inget samhälle är rikare än dess fattigaste medborgare och vi kan inte förneka att vi har fattigdom även i sverige. Vissa av dessa utslagna befinner sig där genom den ökända psykiatrireformen och draget till sin spets så kvarstår frågan vem som förtjänar vår hjälp mest.

Som tur är så har vi möjlighet att hjälpa båda om bara viljan finns. Först och främst så måste alla som är arbetsföra utföra ett arbete och tjäna sina egna pengar. Detta innebär att man faktiskt kan få utföra "skitjobb" som ligger utanför ens primära intresseområde men som ändå gör att man inte ligger samhället till last. När vi tänker så har vi möjlighet att hjälpa fler, både inom och utanför landets gränser.

/J