Hundar kan också vara rädda! Har en dvärgtax som är lite och näpen - små barn brukar bli helt betagna i den lilla, lilla hunden. När hon var valp hade vi fullt upp så inte hela flockar med barn kom springande, med viftande armar och tänder blottade (skratt...) och så plötsligt tio händer överallt... Just det scenariot hände visserligen bara en gång - men det räckte. Tog två år innan taxfröken vågade vara i närheten av barn och då tränade vi mycket aktivt med en positiv och mild tillvänjning. T ex fick hon godbitar av de barn som kom på besök - vi fixade det i förväg med hundgodispåse utanför dörren... Idag älskar hon barn, är mycket tålmodig och blir aldrig rädd för dem.

Om det är tvärtom måste man som förälder inse att situationen blir ohållbar och riskerar att bli ett livslångt problem om man envisas med att konsekvent undvika djur. En mjuk introduktion i lugn takt under kontrollerade former, gärna med vänners husdjur - det är ju det bästa som kan hända!

Jag tycker att ni löste situationen perfekt. Dessutom är det ju faktiskt föräldrarnas ansvar att stödja sina barn - också när de besöker er i ert hem.

Hur skulle vi göra om det kom en fiskrädd person på besök? Stoppa alla akvarier i garderoben - täcka över med filtar? En person med äkta fobi kan få panik av bara vetskapen om vad som finns under filten...

Någonstans går det en gräns och djupast sett måste vi alla var och en ta ansvar för våra egna handlingar. Sen är det klart att man ska visa hänsyn och respekt så långt det går och är rimligt. Vi håller exempelvis alltid hunden kort i koppel om vi är ute med mycket folk - hon ska inte rusa fram och nosa okontrollerat på männsikor som kanske är allergiska eller rädda.

Lycka till nästa gång också - det går säkert ännu bättre då! Piccola