Jag håller med Kjell i det han skriver i sitt första inlägg men kan se det svåra i att "kräva" resurser från sjukvården av idag.
Bland det svåraste jag råkat ut för hitills var när jag fick cancer för några år sedan. För att göra en lång historia kort så blev jag från första stund väldigt imponerad av vilken kapacitet och kompetens dagens sjukvård har. Jag fick omedelbums väldigt bra kontakt med min överläkare och på det medicinska planet sköttes allt perfekt. Däremot fanns det inget - och då menar jag inget - till övers för den mentala biten. Det var aldrig någon som undrade hur man mådde inombord under tiden man intog cellgifter till frukost och piller för biverkningar till lunch och blodtransfusioner till kvällsmål.
Ok, jag tror det har stor inverkan hur man är som person men det som retar mig mest är att det var aldrig någon som brydde sig om mina anhöriga som visste om möjligt än mindre än jag om rådande situation. Där kan landstinget i vårt län inte skryta! Idag undrar jag *hur* jag skulle kunna kräva dessa resurser? Vet inte. Bara tacksam att de medicinska insatserna fungerade.
Jag har inga bra svar men för tusan glöm inte bort dig själv hur egoistiskt det än kan låta. Jag själv promenerade mycket. Andades frisk luft. Letade rätt på ett smultronställe där jag kunde sitta och fundera hur flummigt det än kan låta, men man behöver faktiskt fundera och rensa tankarna när kaoset spinner loss på högvarv.Var tar jag vägen med mina funderingar och frågor? Hur stöttar jag honom?
När man själv blir starkare är jag säker på att man kan stärka andra. Kanske i ditt fall även din son?!? Är dock inte säker på att egna funderingar alltid är det bästa eller passar alla och då är det nog bara att stå på sig och *kräva* hjälp som vi var inne på från början :eek:
