Alltid ovänner?

Nu har jag haft min nya katt i fem månader och situationen har inte ändrat sig alls. Min gamla hona är jättearg / rädd för honom och morrar och fräser så fort hon ser honom. Han verkar också rädd för henne ibland, men bara han ser henne springer han mot henne i rasande fart (han låter då som en hel elefanthjord) och hon flyr, idag rakt över vägen som hon annars är så försiktig med. I går låg hon på köksgolvet och jag klappade henne på magen ,då springer han fram och ger henne en örfil och springer sedan och gömmer sig. Enda tillfället de kan vistas ihop utan oljud är när de äter då kan hon t.o.m. putta bort honom från matskålen och han flyttar snällt på sig. I skrivandets stund hör jag morrande och fräsande från övervåningen så snart brakar väl he-et lös igen.Han går rättså bra ihop med min ettåriga hona och de leker tillsammans men försöker hon putsa honom blir han arg och börjar bråka. Ska det alltid vara så här, eller ?

Det låter som en knepig situation och risken finns att det kommer fortsätta. Det troliga är att de bråkar om vem som ska vara "förstakatt" för matte/husse. Ger sig ingen så kommer de fortsätta att bråka på det viset. Så länge de inte skadar varandra är det ingen fara på taket. En del katter föredrar att vara ensamma, andra tolererar sällskap. Det finns en del psykologiska strategier för detta, men det är svårt att säga något när man inte känner katterna eller har sett/hört situationen.

Ett tips är att läsa Doris Lessings "Rufus" som är en söt lektion i katt-tänkande. Handlar om katten Rufus som en dag bestämmer sig för att flytta in hos författarinnan och hennes andra katter.

Tack Lenita för ditt svar. Det kanske är så att bråken kommer att fortsätta, så jag får väl försöka göra det bästa av situationen. Tack också för boktipset,den ska jag verkligen försöka läsa.