Känns som om sjukdomar är ett mycket svårt kapitel!
Saltet började vi med efter inrådan från en större zoobutik som sa att salt skall tillsättas efter varje vattenbyte (kostar en j**** massa att salta ett 500-literskar ;))
Var kanske lite suddig i natt. Om du har mycket salt i vattnet och sedan byter hälften av vattnet vid vattenbytet så innebär det att det under en tid blir en väldig stor skillnad i saltkoncentrationen. Fiskar kan gå från mindre salt till saltare vatten (som när man gör saltbad), men att ha varit i en hög saltkoncentration under en vecka och sedan vid vattenbytet drastiskt halvera denna koncentration är skadligt för fisken. Detta till skillnad mot för att de går i salthaltigt vatten som hjälper dem att utjämna fiskens inre salthalt (som är högre än det omgivande vattnet för sötvattensfiskar). Vad som då händer om man låter en sötvattensfisk gå in i ett vatten med hög salthalt, och plötsligt minskar salthalten i det omgivande vattnet, är att allt salt i fisken plötsligt vill sträva ut ur fisken.
Detta kan liknas vid gasblåsesjuka/dykarsjuka, fast i stället för att det blir ett övertryck med syre i fisken så blir det ett övertryck med salt. Normalt så tas salt upp genom gälarna men vid snabba svängningar så hinner inte fisken utjämna den normala vägen utan saltet tränger in genom skinnet. Detta kan utnyttjas när man saltbadar genom att fisken försöker skydda sig mot saltet genom en ökad slemproduktion. Denna slemproduktion är även gynsam mot andra angrepp; bakterier, parasiter ETC. Men det omvända tryckfördelningen; inifrån och ut är skadlig.
Om man inte mäter vattnets salthalt så hamnar man förr eller senare i en situation där förhållandena blir skadliga. Vidare så har vatten med en hög salthalt en lägre syrehalt.
Sedan är det i de flesta fall inte frågan om en sjukdom som drabbar ett friskt akvarium, utan ett akvarium, ofta med flera bristande faktorer, som leder fram till att akvariefiskarna når fram till en "sjukdom". De flesta "sjukdommar" som vi iaktar hos akvariefiskar är enbart naturligt förekommande organismer som plötsligt får ett övertag och börjar parasitera på fiskarna. Sjukdommarna blir därför ofta ett mysterium och onyanserade till det att man löser orsakerna. Vad jag har noterat så brukar den största orsaken vara den bristande syresättningen som sedan får följdproblem. Man får också skilja på akut syrebrist och en konstant syrebrist som försvagar fiskarna och miljön. Andra värden är av mindre vikt så länge nivåerna inte flukturerar eller är extrema. Att söka problemen i pH eller hårdhet är således finjusteringar så länge man ändå befinner sig på kartan. Däremot så blir dessa aspekter viktiga om man har grundläggande problem i karet. De adderar då till problemet. Många aspekter bidrar till syresättningen. Exempelvis:
1. Salt i vattnet - vissnande växter - syreslukande miljö - syrebrist.
2. Dålig cirkulation - bristande syresättning av nitrifikationsbakterier - överbelastning i kvävecyklet - syrebrist.
3. Dålig ventilation - mikroklimat - inget syreupptag trotts bra cirkulation.
4. För hög belastning i kvävecyklet - syreslukande nitrifikationbakterier - syrebrist.
Många onda cirklar bildas i dessa kombinationer.
Alltså:
1. Ventilera karet (kanske det största problemet enligt mig).
2. Cirkulera ytan.
3. Friska växter (inget salt, rätt näring OSV.)
4. Stor filteryta.
5. Liten fiskbelastning.
6. Hålla nere temperaturen till den lägre nivån (om man inte odlar fisk).
7. Ingen uppbyggnad av skadliga ämnen över tid (slutprodukter som inte transformeras); t.ex salt, nitrat.
Överlag kan man jämföra vår medvetenhet angående syresättningen av akvarium med i vilka miljöer vi lät arbetare gå i för 100 år sedan. Idag vet vi att syrebrist i vår arbetsmiljö och våra hem får en mängd följder. Sätter man t.ex täcklock/glas på sitt akvarium är det som att skicka ner en människa i en gruva (med en kanariefågel i en bur som svimmade vid syrebrist). Att fiskarna inte står vid ytan och andas ska inte utgöra garant för att man syresätter sitt vatten. Att de står vid ytan och andas visar på att det är
akut syrebrist. Fiskar är som oss; och de fortsätter att jobba även om de får huvudvärk och blir deprimerade.
Och det riktigt läskiga är: Har du riktigt bra ytcirkulation, alltså vatten som strömmar ut från filtret och dras upp från botten i akvariet, så är detta vatten det syrefattigaste vattnet. Vad fisken försöker göra är då att undvika detta vatten och finna ett andningshål. Detta andningshål behöver inte vara vid vattenytan OM det är så att man har täcklock och ett etablerat mikroklimat. De hittar dock ibland ett andningshål bredvid pumpen i dess bakvatten, eller i ett hörn. Fiskar kan alltså lida av akut syrebrist utan att ha en möjlighet att visa det för oss! De lägger sig då till sist på botten eller hänger i en växt, och de håller då på att dö samtidigt som vi febrilt försöker öka ytcirkulationen - och göra det än jävligare för dem. Utan vädring så leder ytcirkulationen enbart till att vi kapslar in fiskarna i ett syrefattigt klimat.
Jag skulle till och med kunna gå så långt att jag påstår att mängden syre motsvarar vår mikroskopiska biologiska klocka (och fiskarnas :)). Jämför med hur de organiska ämnena bromsas upp i syrefattiga miljöer - och föremål stannar i sin organiska process och bevaras i tusentals år. Denna klocka bromsas även upp i allt liv då det är sammansatt av mikroprocesser. Med detta menar jag inte att vi som människor lever längre eller kortare motsvarande detta, men processerna i våra kroppar snabbas upp så de kan hantera gifter och andra tillkortakommanden. Med en stor syresättning så kan vi (och fiskarna :)) handskas med de andra tillkortakommandena vi stöter på.
