Djup smärta i hjärtat.

Fick just reda på att min älskade katt antagligen måste "gå vidare till himlen". Han var min första och enda. (De 3 vi har nu har jag "adopterat", de är eg min sambos.) Men Casper bor hos mamma sen jag flyttade till stockholm eftersom jag inte ville ta med honom till storstan när han var van att bo i villa med stor trädgård. Det är med stora tårar rinnande nedför mina kinder och en stor sorg jag måste säga att hans 12 åriga liv snart är till ända. Mamma tog honom till veterinären idag eftersom han avmagrat och tappat orken. Det är njurarna... prover togs och svaren är inte klara förrän på måndag, men i mitt hjärta vet jag att min underbara fina prins inte kommer klara sig. Inte denna gång...

Jag var där när han föddes och visste direkt att vi hörde ihop. Min mor sa att det aldrig skulle komma in en katt i huset så länge hon fick bestämma. Men in kom han, och han blev det viktigaste vi hade. Liv lades om för att han skulle få det bästa möjliga, akuta bilturer för att maten som fanns hemma inte passade herrn, semestrar som aldrig blev av för att ingen kattvakt fanns... För gud vet att lilla Kotten inte ska behöva spendera ens en natt ensam. Och än idag har han aldrig varit ensam mer än några timmar i stöten. Och fortfarande är det det första jag gör när jag kommer hem till mamma att leta upp kissen och krama honom.

Jag vet att han kanske kan leva i nåt år till, men till vilken nytta? Vi kan inte vara så egoistiska att låta våra älsklingar leva kvar om de lider. Det är bättre att han om han nu lider får förenas med sin mor i katthimlen.

Det kommer bli en lång helg. Dessutom är jag däckad av en ovanligt elak influensa så jag kan inte köra de 40 milen för att säga adjö och spendera den sista tiden med honom. Så Casper Edward Jr... om detta nu är slutet- tack för dessa underbara 12 år.
[attach]32299[/attach]

Oh, stackars dig, detta är det allra värsta med att ha djur.
Fast man vet ju att stunden kommer så vill man ju inte tänka på detta.
Det är starkt av dig att i allafall tänka på Kottens bästa.
Vi är nog många som vet vad du går igenom och tänker på dig och Kotten.

Ack ja, så var det för mej med min kisemis också. Det är sorgligt, men man får tänka på all glädje och kärlek man har fått under tiden. Så som du skriver, så har den säkert varit delad, också.
Här är en länk till en sida som jag gjorde när jag fick ta bort min vän:

http://www.geocities.com/jensa7/jamis.html

Än i dag kan jag inte besöka den utan att känna att tårarna kommer. [:-28] Jag saknar henne, men det är en bra saknad...värre hade varit att bara känna tomhet. Och saknad är inte tomhet. Sedan, när jag läser sidan och minns saker, så inser jag att allt det fina före gör att sorgen efter minskar.

Det är svårt jag vet hur jag hade det när min 17-åring fick gå vidare, jag kan än idag fälla tårar när jag tänker på henne.Tiden man fick med sin älskade kommer så småningom att förgylla ens tankar men jag vet det är jättejobbigt nu.

*styrkekram*

Uj uj uj... stora varma tröstkramar härifrån!

Stor kram!

Fy så tråkigt :( Varma tröst kramar till dig !!!

Förstår fulständigt hur du menar. Till och med när ett så litet djur som ett marsvin kan göra så att hjärtat vrids sönder i bitar.

Krya på dig och skicka en kram till kissen fån mig.

Tråkigt att läsa. :( Men han har ju ändå fått ett långt gott liv. Vet precis hur det känns, men man kan inte alltid leka Gud. Krya på dig och kramizzar!

Mycket tråkigt.. känner med dig *tröstkram*

*gråter en skvätt* Kram till dig, starkt av dig att du tänker på Kottens bästa!

Det värsta är att lyfta telefonluren och fatta beslutet att det inte går längre... fasten man håller på att gå under själv.
Hur konstigt det än låter, så känns det mycket bättre efteråt... när man klarat av att göra det sista som man kan göra för en gammal vän.