Har själv inte testat, men tycker det verkar logiskt att om vi kunde köra med _jämna/stabila_ ammoniumnivåer (variationer verkar trigga algblomning) så skulle växterna föredra det. Att använda nitrat innebär en "kostnad" för växten, det måste omvandlas innan växten kan ta upp det. Den absolut största anledningen till att vi inte använder ammonium är risken för att det går över till ammoniak - med garanterad fiskdöd som följd. Detta är också anledningen till att vanlig krukväxtgödning inte rekommenderas till akvarium, den innehåller ofta ammonium-kväve.
Jag vet inte om det kommit något nytt i hur konkurrensen mellan växter och alger funkar (om man nu ens ska kalla det konkurrens, inte övertygad om att det är det bästa ordet) sedan jag spanade av det sist. Som jag greppar det så skapar välmående växter en stabilitet i akvariet, och alger gillar inte stabila miljöer (eller ja, mer korrekt är nog att algsporer inte triggas att börja växa i stabila miljöer). Algerna finns däremot kvar, ligger "vilande" och lurpassar på tillfälle att börja växa. Att växter på något sätt skulle kunna näringskonkurrera ut alger ser jag som helt uteslutet. Kikar man på vad alger kräver för att kunna växa så är det otroligt låga näringsnivåer som behövs - och växterna har stuntat för längesedan under sådana förhållanden. En del alger har också rätt extrema strategier för att förse sig med de näringsämnen de behöver, t ex cyano som kan använda kvävgas för att få kväve (det kan inte växterna, vad jag vet). Som jag ser det stämmer alltså inte den vanliga uppfattningen att höga näringsnivåer _i sig självt_ orsakar alger. Går att utveckla långt.
Det finns en del sluga men arbetskrävande sätt att köra akvarium på, enligt naturkonceptet. Har vi t ex ett genomrinningsakvarium, där vatten ständigt tillförs och byts i akvariet så borde näringsnivåerna kunna ligga betydligt lägre än vad som anses lagom för en mer normalt skött växtburk. Man efterliknar helt enkelt naturen så långt att det funkar. Kräver iof också att vattnet som tillförs är preparerat med rätt näringsämnen, i rätt balans med varandra. Har enbart läst om sådana burkar, aldrig testat själv. Mycket resurskrävande, pilligt och arbetsintensivt. Hade jag enkel tillgång till perfekt vatten från något naturligt vattendrag hade jag kanske provat, men just nu har jag inga som helst planer på det. En annan variant är du inne på ovan, att dosera lite men ofta. Hjälpmedel där kan vara automatiska doserare (hyfsat vanligt i saltvatten, du känner säkert till dem) som styrs med timer. Kräver lite räknande för att få till det, men är ingalunda omöjligt. Personligen är jag dock lat, och det trixande som normalt sett följer med en vanlig växtburk räcker mer än väl till för att skapa en stor mängd jobb, för mig...
Finns en metod för det här, Estimative Index (EI), som ska underlätta bra tillväxt i en växtburk. Det sluga med EI är att man kommer undan mycket räknande, mycket jobb och har en hyfsat säker metod för att få bra fart i en växtburk. Man kan misslyckas ändå, men det är den bästa/enklaste metoden jag hittills stött på för en high-tech växtburk. Rekommenderade näringsnivåer (eller snarare spann man lägger sig mellan) ligger en rätt bra bit över de nivåer man kan uppmäta i naturen. "Tricket" är iaf att det aldrig ska ta slut på något. Därmed kan man i princip utesluta vilken som helst näringsbrist - funkar inte växterna är det något annat som strular. Så långt teorin iaf. Vill du veta mer om EI så är Sears, Conlin och Tom Barr bra namn att söka på. Ffa Barr har genomfört en hel räcka tester med näringsämnen som verkligen är outstanding. Trist nog finns ingen bok om det, vad jag vet. Den som spridit det mest i Sverige är defdac, han kan alla grejerna med EI baklänges i sömnen.
Hilsen,
/P
