Terriers känns inte riktigt som min grej, då jag är ganska lugn som person, och terriers verkar vara allt annat än lugna... Och vissa terriers, som t.ex Amstaffen, känns det som att det har gått lite mode i, en del verkar skaffa dem för att de är "coola" och man blir lite orolig över hur seriösa en del uppfödare är. Se´n känns det som att det är lite för mycket hyena/pungdjävul över dem rent fysiskt, väldigt kraftiga, med breda käkar som kan göra stor skada, om man nu skulle ha oturen att bli biten. Och om de liknar vanliga BT i sättet, så är de väl lika envisa, och katterna är envisa nog i sin jakt på kelande, hehe... Tycker inte de verkar vara några mysiga hundar att gosa med direkt, stenhårda, med bara muskler. En klasskompis hade en Airedale, som jag fick uppfattningen var lite skum, inte helt pålitlig.
Träffade en Flatcoat häromdagen, som var fin. Och en kompis hade en när vi var yngre, han var sjövild. Hunden alltså... Vi var ute och gick med honom i ett skogsområde en gång, när det var mörkt, och han for omkring som en skållad råtta. En svart hund i mörkret, som inte är still en sekund, kändes som rena turen att man inte åkte i backen...
Riesenschnauzer nämnde nå´n... Hmm, det är den stora varianten va? Mina kusiner har kusiner som jag inte är släkt med, och när jag var rätt liten hade de en Riesen, och även om jag inte har nå´t direkt minne av att nå´t nå´nsin hände, så har jag fått det berättat för mig att hon var rätt opålitlig. Vad jag förstår skiljer det en hel del i temperament mellan de olika Schnauzerstorlekarna?
Har funderat lite på kungspudel, men gillar inte tanken på att en hund måste klippas med jämna mellanrum, för att inte bli en vandrande tova. Har sett ett fint par några gånger, en kungspudel och en Rottweiler, som går sida vid sida, som limmade till varandra.
Lagotton är jag lite osäker på, den är ju framavlad för ett väldigt specifikt syfte (tryffelspårning), funkar den som vanlig sällskapshund? Har inte riktigt fallit för utseendet heller. Och den är väl rätt ovanlig, och därmed rätt dyr? En på mammas jobb har en så´n, har sett den några gånger, men aldrig hälsat på den.
Angående den sociala biten... Lagom är alltid bäst. Vill kanske inte ha en hund som ska springa fram och hälsa på allt och alla, men samtidigt ska den ju ha såpass mycket social kompetens att den behåller lugnet om nå´n kommer fram till den. Men det beror väl en del på hur mycket man själv socialiserar den som valp.
Var på MyDog häromsistens, och det var intressant. Det "rasbås" jag tillbringade mes tid vid, var nog svensk/finsk lapphund. Riktigt fina hundar, lagom stora, och lagom mycket päls. Hälsade på en Norsk buhund också, mest för att en kompis hade en så´n när vi var yngre. Var där sista dagen, så det var nog lite tommare än tidigare. När jag var på väg ut så var där bara en av "utställningsringarna" som det fortfarande var liv i, och det var några tjejer, med just ett litet gäng Shelties, och jag föll för dem ännu mer. Speciellt hanarna de hade var just så som jag vill ha dem, något större än vad rasstandarden säger. Det var två hanar och tre eller fyra tikar har jag för mig. Satte mig ner på huk, och blev omringad med en gång... "Har du nå´t godis?" hade de sagt i kör, om de kunnat prata. Vissa Shelties kan vad jag förstår vara rätt blyga och ängsliga, men inte dessa. Träffade en annan Sheltie häromsistens, han tittade lite misstänksamt på mig tyckte jag, men ägaren sa att trots att han inte brukar ty sig till killar, så verkade han acceptera mig. Ägaren till ett ställe där jag hade ungdomspraktik förr hade också en Sheltie, en strävsam och lugn dam, som verkade ta det rätt piano...
Vad jag menar med hundar som måste aktiveras mycket, är om de, som t.ex Border Collie, får beteendestörningar om de inte får syssla med det rasen är framavlad för, eller att man måste tävla med dem, och hålla på, eller om de behåller sin psykiska hälsa ändå, med vanlig motion, lek, och en och annan dressyrkurs. Vad jag har förstått är ändå både vanlig Collie, och Sheltie, sådana raser.
