Nej, det är det verkligen inte, och inte heller döden är särdeles rättvis.
I går eftermiddag när jag precis skulle svänga runt hörnet och parkera bilen för att börja andra passet vid Skanstull, så såg jag att det ligger en person på trottoaren. En man lägger sin jacka över kroppen. Eftersom jag dels har en stor bil, flera filtar, liggunderlag mm, dels har gått kurser i första hjälpen, så svängde jag snabbt upp på trottoaren bredvid, och hoppade ur för att se om jag kunde hjälpa till. Filtarna kom väl till pass, både över och under den gamla kvinna som tydligen bara hade segnat ner.
Hon var i 80-årsåldern och alldeles för tunnklädd för att vara ute i kylan. En tunn blus och en sommarjacka, hon var alldeles blek.
Lennart, som jag har köpt "Situation Stockholm" av, hade försökt hjälpa henne att hitta busshållplatsen, och var den som hade lagt sin jacka om henne.
En kvinna hade ringt SOS Alarm, och ambulansen var på väg.
En man och jag försökte känna andning och puls, men tyvärr. Så vi satte i gång hjärt-lungräddning. Troligen så slog hennes hjärta ett par slag till, men så kom det ett par korta pustar, och så var det inga fler....
Hon tittade rakt in i mina ögon, och det syntes att så var det ingen kvar därbakom.
En död människas blick är verkligen brusten.
Och vi tittade på varandra, vi som stod där på knä runt om henne, och så slutade vi, i tyst samförstånd. Hon var verkligen mycket gammal, det kändes inte rätt att försöka tvinga henne tillbaka, och jag tror inte vi hade lyckats heller.
Man bryter så gott som alltid revbenen när man ger hjärtmassage, hade det varit rätt att utsätta en människa som säkert var runt 85 år för det? Vi hade försökt, kanske var det helt enkelt dags för henne, kanske var hon redan så nerkyld att det var det som gjorde att hon kollapsade. Kanske var hon förvirrad när hon hade klätt sig så tunt, vem vet.
Först blev jag så arg och ledsen, det kändes inte värdigt att livet ska ta slut på en kall trottoar i korsningen Ringvägen- Götgatan, omgiven endast av främmande människor.
Men nu har jag hunnit tänka mer, och hon fick många som hjälpte henne, Lennart som hjälpte henne över gatan mot busshållplatsen, alla som skyndade till, ringde och försökte värma henne. Vi höll i henne, och kanske kände hon våra händer, och hörde våra röster när vi talade med henne. berättade att ambulansen var på väg, att vi skulle hjälpa henne, att allt nog skulle bli bra.
Det sägs ju att hörseln är det sista sinne som lämnar oss när vi dör.
Och när ambulansen åkte så grät vi alla en skvätt över den lilla tanten som vi inte kunnat hjälpa mer än så.
Och som vi inte vet vem hon var, eller ens vad hon hette.
Och kanske var det nog, vi går ju alla helt ensamma över floden.
