prata med barn om "fula gubbar"

Nu vet jag att många av er har barn, så nu vill jag veta hur ni tar upp problemet "fula-gubbar/tanter/människor".
Inte fula som i oattraktiva, utan fula som i läskiga som utnyttjar barn till diverse läskigheter.

Har en snart 4åring som är extremt social och behöver lite riktlinjer, men det är svårt att få till det. Hon tror ju att alla människor är goda människor.

kan vara skönt att även få ett "pappa-perspektiv" till skillnad från andra forum där bara den kvinnliga hälften hänger :)

Jag har ju 9 barn i åldrarna 2-20 år. Några av dem är väldigt sociala. Jag har försökt förklara för dem att man får inte tex. gå in i en bil till någon de inte känner, de får inte ta emot godis från främlingar ol.

Jag har talat om för barnen att vissa människor inte är snälla mot barn, det finns även människor som inte ens tycker om barn...Vi har en sån här på gatan, och henne har jag regelrätt varnat barnen mot. Jag brukar säga till barnen att vissa människor tom är mer elak mot barn än den här tanten.......

Man kan ju inte förklara för en 4-åring att det finns "fula gubbar" som utnyttjar barn sexuellt tex...det har hon ingen möjlighet att förstå. Så det är svårt. Hittils har ingen av mina råkat ut för något, så det kanske har fungerrat bara att berätta för dem att det finns elaka människor........Jag vet inte....

Nu vet jag inte om det var det här du ville ha svar på...men det är så jag känner i den frågan iaf....

det var precis detta jag sökte, och gärna fler svar :)

ska samla på mig lite olika infallsvinklar och sen börja prata om det.
Vi har ju "tyvärr" ingen elaking på gatan på samma vis som ni ;)

Intressant ämne du tagit upp!
Jag tycker oxå det är svårt detta utan att ge barnen fördomar [:o]
Själv har jag bara sagt till sonen att han absolut inte får följa med någon utan att komma hem och fråga först och det gäller såklart både vuxna och barn.
Även om någon lockar med godis eller liknande.
Jag har sagt att om detta skulle hända ska han springa direkt hem eller till närmsta han känner utan att börja prata med personen.

Här där jag bor har inget sådan här hänt vad jag vet men man kan aldrig vara för försiktig.
vet att här finns föräldrar som har varnat sina barn om en person som bor på andra sidan gatan pga. av att han är transvestit och jag kan inte förstå hur man kan vara så korkad och lägger dessa fördomar på sina barn.
Svårt att hitta balansen utan att lägga fördomar på barnen [:o]

ja man vill ju gärna att ens barn ska växa upp utan onödiga fördommar/rädslor för hbt :)

Jo ni har rätt idet, det är en svår balansgång. Jag vill ju inte att barnen ska växa upp med fördomar.....men det kan ju vara svårt att undvika det. Det är ju lätt hänt att , framförallt barnen, drar alla under en kam.

Ett exempel är ju min, nu 17 årige son, han blev illa plågat och retad av en utländsk kille när han gick i låg och mellanstadiet...Detta medförde ju att han tyckte alla utlänningar var dum i huvudet:( Det tog många år innan han kom ifrån de fördomarna. Min bästa vännina är gift med en utlänning och har två barn med honom, och det var väl det som tillslut fick sonen att inse att alla utlänningar är inte lika illa.Min kompis man är jättetrevlig, och hans barn har aldrig varken sagt eller gjort något "ont" mot min son.

Nu kom jag kanske lite bort från ämnet, men jag kom och tänka på den här historien när ni började skriva om fördomar.

Svårt ämne detta, men jag pratar med dom om saker som kan hända (utan att vara detaljerad) och sen utifrån det försöka få barnen att diskutera om saken ihop med mig.
Alltså inte bara "akta er för fula gubben" utan mer en pratstund om liknande saker , och sen ha den pratstunden ofta, är nötning som gäller på så små barn tror jag (3 och 5 år)
Att varna dom för hbt personer var det dummaste jag hört.!! Bättre ta den diskutionen tidigt. Hade faktiskt en pratstund med dom häromdagen när den ena fråga om 2 killar kunde gifta sig=) Som tur är hade jag ett exempel rätt nära, så det var enkelt att förklara för dom.

Men tror på repetering ofta, och inte varna barnen i onödan.

Det er "godt" å se at det er flere som også syntes dette er vanskelig. Jeg har en datter på 8 1/2 som er en kjempeflott jente. Èn av de egenskapene jeg er veldig glad for, er at hun har alltid hatt enorm empati for og tillit til andre mennesker. Hun er av de minst fordomsfulle mennesker jeg har møtt. Dette syntes jeg er en kjempeflott egenskap; på den annen side - hvordan skal jeg da få henne til å innse at det finnes mennesker hun må passe seg for, uten at hun blir mistenksom mot "alle" og uten at denne gode egenskapen blir skadelidende?

Jeg har ikke noe godt svar. Jeg har forsøkt å prate med henne og fortalt at alle ikke nødvendigvis er like snille som henne selv, og også bedt henne om å komme rett hjem fra skolen, aldri bli med noen noe sted uten at vi vet om det osv... Men om det vil være nok om hun blir utsatt for en sånn person? Det vet jeg ikke. Og det syntes jeg er ubehagelig.

Dessbättre är jag förbi de åren, men har barnbarn som är i de åldrar ni talar om. Förutom allmänna förmaningar att inte följa med okända osv tycker jag inte man ska överdriva problemet. Övergrepp på barn är tyvärr en realitet men en försvinnande liten andel gärningsmän är "fula gubbar", den tragiska sanningen är att så gott som alla övergrepp på barn, statistiskt sett, begås av någon i barnets närkrets, om vi då inkluderar släktingar, vänner till familjen samt några fall på dagis eller liknande.
Det är personer som barnen känner väl och litar på. Hur man ska hantera detta har jag ingen aning om.

Tobbe

Tobbe R skrev:

Dessbättre är jag förbi de åren, men har barnbarn som är i de åldrar ni talar om. Förutom allmänna förmaningar att inte följa med okända osv tycker jag inte man ska överdriva problemet. Övergrepp på barn är tyvärr en realitet men en försvinnande liten andel gärningsmän är "fula gubbar", den tragiska sanningen är att så gott som alla övergrepp på barn, statistiskt sett, begås av någon i barnets närkrets, om vi då inkluderar släktingar, vänner till familjen samt några fall på dagis eller liknande.

Det är personer som barnen känner väl och litar på. Hur man ska hantera detta har jag ingen aning om.



Tobbe

Instämmer helt med det du skriver.T.ex. är ju risken för att ett barn skall skadas i trafiken oerhört mycket större än detta problem.
Dock, jag vill på inget sätt förringa detta problem (det förekommer de facto) utan jag tycker att det är bra att det diskuteras om hur man skall lösa detta med att ge barnen en bra information som de kan ta till sig. Problemet med pedofiler är ju dessvärre att dessa att de är vanliga Svensson som ofta har lätt att få kontakt med barn och deras yttre motsvarar ju oftast inte på något sätt en "ful gubbe". Dessutom begås ju de allra flesta av övergreppen av nära anförvanter (dvs just sådana som barnen hyser tillit för) och dom måste man ju lita på och man kan ju inte gärna varna barnen för dom.

Jagtycker att deet går att jämföra med att be barnen ta på säkerhetsbälte. Ingen (nästan) skulle tänka tanken att inte se till att barnen har bälte, för den skull skrämmer man inte upp dem.

Om något skulle hända (bilkrock/bortrövande så lär man gräma sig rätt bra om man inte varit försiktig. det gäller att göra det balanserat och förståndigt såklart vilket inte är det lättaste.

Jag har ju inga barn själv så jag har inga erfarenheter men en sak som jag såg på Dr Phil fastnade hos mig: Man ska inte bara prata om detta utan rollspela. Vad ska barnet svara om någon lockar med godis etc? Någon som kommer och säger att hans hundvalp sprungit bort och vill ha hjälp att leta? Nu är kanske problemet större/annorlunda i USA men för mig verkade väldigt vettigt att inte bara abstrakt varna utan få till konkreta situationer.
Jag blev själv varnad av mina föräldrar när jag var liten men sen kom nån med en ponny som jag skulle få rida på om vi gick en bit in i skogen och naturligtvis följde jag med. Jag hade tur - det var en tjej som kom med ponnyn och jag fick rida och så hände inget mer, men det var ju en situation som ingen hade varnat mig för! :) Självklart hade jag inte följt med en ensam man - men en man med en ponny? Förmodligen...

Hälsningar
Jennifer

jenmad skrev:

Jag har ju inga barn själv så jag har inga erfarenheter men en sak som jag såg på Dr Phil fastnade hos mig: Man ska inte bara prata om detta utan rollspela. Vad ska barnet svara om någon lockar med godis etc? Någon som kommer och säger att hans hundvalp sprungit bort och vill ha hjälp att leta? Nu är kanske problemet större/annorlunda i USA men för mig verkade väldigt vettigt att inte bara abstrakt varna utan få till konkreta situationer.

Jag blev själv varnad av mina föräldrar när jag var liten men sen kom nån med en ponny som jag skulle få rida på om vi gick en bit in i skogen och naturligtvis följde jag med. Jag hade tur - det var en tjej som kom med ponnyn och jag fick rida och så hände inget mer, men det var ju en situation som ingen hade varnat mig för! :) Självklart hade jag inte följt med en ensam man - men en man med en ponny? Förmodligen...



Hälsningar

Jennifer

En ensam tjej utan ponny då?

Har inga egna barn, men en systerdotter på två år, som är väldigt framåt och social. Tror hon kommer att klara sig fint, hon är intelligent, och har bra föräldrar.

Jag pratade med mina barn om att det finns vuxna som vill göra konstiga saker med barn, som att pilla dem i stjärten. Och det tyckte mina barn var JÄTTEkonstigt utan att förstå de sexuella anspelningarna. Min äldsta döpte dem raskt till pillfarbröder och det är ett mycket bättre ord än fula gubbar.
Och så pratade vi om att man inte kan se på utsidan vem som är pillfarbror.

Kommer man bort ska man berätta det för någon som har barn med sig, för föräldrar hjälper gärna andra barn.

Man kan ju aldrig förutse alla situationer så att man kan förbereda dem, utan man måste ge barnen redskap att själva känna vad som är okej.

Ett sådant redskap kan t ex vara att prata om hemlisar. Att det finns bra hemlisar som man blir glad av, mammas födelsedagspresent eller vilket godis man har handlat med pappa till fredagsmyset. De ska man inte berätta för nån.
Men hemlisar som man blir inte blir glad av ska man alltid berätta för nån. och det kan ju vara mer än att man råkat ut för nån pillfarbror. Att nån inte är snäll på dagis eller att en kompis är ledsen för något. Då har man planterat hos ungen att det är bra att berätta sådant för en vuxen.

Jag håller i och för sig med Kjell att det finns det som fler barn råkar ut för än pedofiler, men konsekvenserna för de som drabbas blir så förödande att det faktiskt finns anledning att skydda barnen. De flesta barn är aldrig med om någon bilolycka men vi spänner självklart fast dem ändå. Uti fall att!

De flesta övergrepp sker ju av någon som barnen känner, och som sagt, man kan inte leva ett liv så att barnen inte får någon tilltro till sina närmaste. Men vad man kan göra är att hjälpa barnen att förstå att de själva bestämmer över sin kropp. Att inte säga;-Ge farmor/morfar en kram för hon/han blir glad om du kramas, när barnet visar att det inte vill kramas. Man ska inte behöva kramas om man inte vill, men man kan lära barnet att man då istället SÄGER hej, tar i hand, hälsar välkommen etc.

Min mamma sa alltid till barnbarnen att hon hade en kram till dem, vill de ha den? Och för de mesta ville de det. Men ville de inte, så sa hon bara lugnt att då fick de väl den en annan dag och sen var det bra.

Det här lärde dem att kroppskontakt ska kännas bra, och att de fick respekt om de nu vara trötta, blyga eller bara sura. Jag tror ju att det pedofiler gör med barn inte alls känns bra för barnen, men att de inte vågar säga ifrån för att den vuxne säger sig bli ledsen då, eller glad om de gör som pedofilen vill. Pedofiler är ju duktiga på att "grooma" barnen, innan övergreppen sker.

Håller med Mumin, se till att barnen vet att man ska berätta vad de har varit med om, på dagis, fritids, skolan. Att säga till barnen att inte ta emot godis av en främling är väl rätt men om tror inte att alla som vill lura med sig barn har med sig en godispåse överallt, just för att det är en sånn "klassiker". Nu verkar det som att många av era barn är små men tänk på att "pillfarbröderna" sitter vid datorn på chattrum, facebook, younameit, och öser era tonåringar med komplimanger, småprat och har vips skaffat sig en stort förtroende och efter ett tag börjar som ställa krav, krav som man självklart vill uppfylla eftersom de är så snälla. dessa övergrepp är mkt svåra att kontrollera och ännu svårare att upptäcka. så jag tror att det är väldigt viktigt att lära våra barn att prata om allt och vad som är en bra och rolig hemlighet och vad som är en dålig och tråkig hemlighet. då faller det sig mer naturligt när vi blir äldre.

sofiemedg skrev:

Håller med Mumin, se till att barnen vet att man ska berätta vad de har varit med om, på dagis, fritids, skolan. Att säga till barnen att inte ta emot godis av en främling är väl rätt men om tror inte att alla som vill lura med sig barn har med sig en godispåse överallt, just för att det är en sånn "klassiker". Nu verkar det som att många av era barn är små men tänk på att "pillfarbröderna" sitter vid datorn på chattrum, facebook, younameit, och öser era tonåringar med komplimanger, småprat och har vips skaffat sig en stort förtroende och efter ett tag börjar som ställa krav, krav som man självklart vill uppfylla eftersom de är så snälla. dessa övergrepp är mkt svåra att kontrollera och ännu svårare att upptäcka. så jag tror att det är väldigt viktigt att lära våra barn att prata om allt och vad som är en bra och rolig hemlighet och vad som är en dålig och tråkig hemlighet. då faller det sig mer naturligt när vi blir äldre.

Det du skriver om här är ett växande problem. Nu har jag även tonåringar, och vare sej de vill det eller inte, så håller jag koll på vem och vad de pratar med-/om i olika chattrum ol. Min man som är systemtekniker har ett program som man kan koppla upp datorn imot, och är det så att vi misstänker något eller om barnen beter sej konstigt på någe vis, i samband med datoranvändandet brukar vi...för säkerhets skull....kolla upp vad de har gjort och vem de har chattat med. Ungdomarna är fullt medveten om detta, och de godtar det faktisk:)

De flesta övergrepp sker ju av någon som barnen känner, och som sagt, man kan inte leva ett liv så att barnen inte får någon tilltro till sina närmaste. Men vad man kan göra är att hjälpa barnen att förstå att de själva bestämmer över sin kropp. Att inte säga;-Ge farmor/morfar en kram för hon/han blir glad om du kramas, när barnet visar att det inte vill kramas. Man ska inte behöva kramas om man inte vill, men man kan lära barnet att man då istället SÄGER hej, tar i hand, hälsar välkommen etc.



Min mamma sa alltid till barnbarnen att hon hade en kram till dem, vill de ha den? Och för de mesta ville de det. Men ville de inte, så sa hon bara lugnt att då fick de väl den en annan dag och sen var det bra.

Håller med Mumin här. Vill inte barnen kramas, då ska de inte behöva göra det heller. Och jag har sagt åt både far och morföräldrar att de ska respektera om barnen inte vill kramas.

Det gäller inte bara far och morföräldrar, utan det gäller alla...inklusive deras äldre syskon, vill inte de små ge storebror eller storasyster en puss eller en kram, då ska de inte tvinga dem att göra det heller.

ciklidtok skrev:

Det du skriver om här är ett växande problem. Nu har jag även tonåringar, och vare sej de vill det eller inte, så håller jag koll på vem och vad de pratar med-/om i olika chattrum ol. Min man som är systemtekniker har ett program som man kan koppla upp datorn imot, och är det så att vi misstänker något eller om barnen beter sej konstigt på någe vis, i samband med datoranvändandet brukar vi...för säkerhets skull....kolla upp vad de har gjort och vem de har chattat med. Ungdomarna är fullt medveten om detta, och de godtar det faktisk:)







Håller med Mumin här. Vill inte barnen kramas, då ska de inte behöva göra det heller. Och jag har sagt åt både far och morföräldrar att de ska respektera om barnen inte vill kramas.



Det gäller inte bara far och morföräldrar, utan det gäller alla...inklusive deras äldre syskon, vill inte de små ge storebror eller storasyster en puss eller en kram, då ska de inte tvinga dem att göra det heller.

Vilket jag självfallet håller med om, men jag gav förstås bara ett exempel.

Det finns en bra föreläsare som heter Dag Örhlund, som också har skrivit en bok som heter "Skydda ditt barn på Internet". Han är jättebra.
Han gav vid en föreläsning i mina barns skola tipset att likaväl som man frågar;
-Hur var det i skolan idag? så ska man fråga;
-Hur var det på nätet idag?
För det är ett faktum att oavsett vad vi tycker så kommer våra barn att var ute på nätet under hela sina liv.

Jag tror också att man ska uppmuntra sina barn till nya kontakter och ställa sig positiv till det. Om de kommer hem med en ny kompis hejar man glatt, presenterar sig själv och visar barnen att man tycker om deras kompisar. Då blir naturligt att de presenterar nätkompisar också. Vilket ju är bra för jag tror att man ser fortare än vad de gör när nån försöker grooma ungen.

Sen får man inte heller dra sig för att kolla upp, t ex med ett sådant program vad som händer på nätet.

Otroligt viktig men svår fråga. Vi har ännu så länge bara sagt att de absolut inte ska följa med någon okänd, oavsett vad det gäller, utan att fråga mamma eller pappa först för att en del människor är "elaka" helt enkelt. Tror inte man behöver krångla till det eller berätta mer än så färrän barnen undrar själva vad som kan hända.

Är själv uppvuxen i en liten idyll. Alla barn var ute fritt utan vuxna från det att vi var mycket små, men där fanns en farbror som ofta frågade barn, även mig och min kompis, om vi ville följa med hem till honom och äta godis. Det räckte med att våra föräldrar hade sagt till oss att vi absolut inte fick följa med vare sig honom eller någon annan vuxen hem. Vi lydde rådet och funderade inte en sekund på varför, det var bara helt naturligt att vi inte fick.

Vår lille är för liten för mer ingående prat ännu, 3 år, medans vår större , 7 år, börjar komma i den åldern att man kan prata lite mer ingående om han undrar. Ännu så länge har vi föräldrar alltid följt 7-åringen när han ska någonstans eftersom han har ganska långt till alla sina kompisar men frågan blir mer och mer aktuell ju äldre barnen blir och de får allt friare tyglar. Det viktiga tror jag är att lära sina barn att sätta gränser för vad som är ok och inte. Ingen utom de själva bestämmer över deras kroppar och ingen vuxen, känd eller okänd, får ens krama dem om de själva inte vill det. Sedan får man jobba på att alltid ha en så pass öppen relation med dem att de vågar berätta om någon varit dum så att de inte går och bär på det själva.

Sedan gillar jag inte uttrycket "fula gubbar" och skulle aldrig nämna det inför mina barn. Den "fula gubben" kan vara precis vem som helst så uttrycket är vansinnigt missvisande och borde försvinna.

Mumin, riktigt bra grejer där! med bra/dåliga hemlisar mm.
Mina tvingas aldrig att kramas, varken hemma, borta och inte heller på dagis, nått bra man gjort ;)

självklart finns det annat som barnen oxå ska lära sig, men detta behövde jag fler infallsvinklar på. "Fula gubbar" är inget ordval jag använder mig av med barnen, utan "elaka människor", det är ju faktiskt kvinnor oxå! Vill ju även att det inkluderar "dåliga kompisar" och grupptryck...typ. Jag blir bland annat galen på ungar som säger "kan inte du säga till din mamma att...visk visk visk". Så jag försöker få min dotter att kunna besvara det med "fråga min mamma själv om du nu vill det" ;)

Nu är det en snart 4åring jag pratar med som inte varit i kontakt med nätet ännu, den diskussionen kommer jag till sen ;)
men jag har oxå en datakunnig sambo som kan fixa så allt sparas :) Själv fick man klara sig utan hjälp på nätet i tonåren, TUR inget hände! Fast jag har iofs fått båda fötterna på jorden av mina föräldrar.

Jag har nu kommit till att hon inte får följa med någon alls utan att först säga till mig el pappa. Vi bor oxå i en "idyll", åtminstånde på ytan. men vi har en granne som är lite obehaglig i mina mått mätt och som säger att "hos oss får alla barn bada nakna" och blandar det med frågor om man har rakat underlivet, kan ju säga att det är besöksförbud där.