Jag har haft (och har) - en av varje! Tösen som är tonåring är och har alltid varit lugnet själv. Nog flyger vi ihop ibland som mamma/tonåring brukar..men brukar kunna resonera oss fram till en lösning. Ibland efter en kort stunds surande från båda håll [:o] .
[COLOR=red]:D [/COLOR]
Sonen däremot (som är 8) är oftast världens snällaste lilla kille han också, men har ett okontrollerbart humör när han väl BLIR arg. Det har alltid varit så tyvärr, ända sedan han gick i blöjor.. Och det är lika jobbigt för honom själv, för han blir nästan okontaktbar. Det går INTE att resonera med honom/prata med honom medans detta pågår. Jag har fått hämta honom på skolan ett antal gånger för han blivit så arg/ledsen att det inte går att nå fram till honom. Varken fröken eller fritidsfröknarna klarar av det! :(
[COLOR=red]Vet du, att jag har samma problem med min son, men det hela började urarta då han fick byta skola (jag flyttade till en annan församling). Vi har dock fått en oerhörd hjälp av BUP (aggressionshantering). Vi har inte behövt hämta honom på skolan dock men det händer på tok för ofta att det urartar i bråk, skrik och slagsmål.[/COLOR]
När han var liten försökte jag hålla om honom och lugna honom när det var som värst. Ibland hjälpte det - ibland inte. Då fick han vara på sitt rum med något avledande roligt t.ex musik eller så tog vi fram sina älskade bilar. Ibland hjälpte inte det heller utan bilar kastades i väggen eller på en - och då hjälpte det bara att stänga dörren och låta honom varva ner helt ifred! Om det ska ses som straff kan man ju diskutera, men jag anser inte det.
När han lugnat sig kan man prata med honom - men INTE innan dess.
Ibland tar det flera timmar! Sedan vill han bara prata om det en gång - och inte mer. Vill man diskutera mer senare eller dagen efter är det tvärstopp. Tror han känner det som att man river upp en sårskorpa och det börjar blöda - igen!
[COLOR=red]Det är skittufft att inte kunna, ens lugnt och stilla, försöka lösa de problem man råkat ut för med sina barn. Min son har blivit mkt bättre hemma, men det händer ju att han blir aparg och vräker ur sig saker han senare ångrar djupt.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Även han vill inte prata om vad som hänt, utan svarar ofta "jag vill inte prata om det" men det blir iaf bättre och bättre på hemmafronten![/COLOR]
[COLOR=#ff0000][/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Jag har fått rådet att låta honom vara så länge han är upprörd, sedan ta det då allt lugnat sig och då inte pressa med att han SKA berätta, utan istället tala om hur JAG mår och känner efter ngt hänt.[/COLOR]
Just nu jobbar vi jättemycket med hans humör - för han lider verkligen själv av detta. Han säger att han liksom försvinner in i en annan värld - och tycker det är obehagligt och jättejobbigt när han blir sådär arg..
Han förlorar självkontrollen. Inte så han skadar andra/slåss eller något sådant..men han känner själv att han inte har kontroll varken över sig själv eller situationen!
[COLOR=red]Exakt samma med min son. Han säger att han inte kan kontrollera sig när han blir så himla himla arg.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Jag har haft problem med mig själv som förälder. Vad har jag gjort för fel liksom? Är jag värdelös på att fostra mina barn.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Där har BUP varit en trygg axel att gråta ut hos. Jag har inte gjort ngt fel![/COLOR]
Sen orkar ju inte en mamma hur mycket somhelst heller..så ibland har det nog hänt att barn självmant sprungit in på rummet och stängt in sig efter diverse bataljer.. Mammamonstret som ibland (väldans sällan) exploderar fram - har HORN [:o]
[COLOR=red]Precis. Jag har fått ett betydligt bättre tålamod (tack vare BUP) men visst händer det att efter en dags tjafsande om minsta lilla grej, att jag går i taket.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Jag tar då ofta min tillflyktsort verandan i besittning, där en underbar cigg blir lugnet. Sedan tar jag tag i problemet så gott det går.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Det hjälper ju tyvärr inte att man blir arg heller, oftast får man bara en ÄN värre reaktion.[/COLOR]
Tror inte det finns någon tumregel för hur man ska göra, utan allt är beroende på vad man har för sorts barn - och vad som fungerar.
Alla barn är ju olika och bör kanske fostras därefter :p
[COLOR=red]Ja det är ju så.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Jag har ju haft det lättsamt egentligen för sonen har varit rent underbar hela sin uppväxt, fram till för ett par år sedan.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Dotra däremot har från start varit framåt och otroligt nyfiken, och därmed även försatt sig i situationer där mamma surnar till. [/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Nu låter det kanske som jag surnar för minsta lilla grej, men så är givetsvis inte fallet. Barn lär sig av att vara nyfiken, men när hon nu klev in i en nej-period så blev det med ens svårare :)[/COLOR]
Jag vet inte hur andra ska göra..har fullt upp med mina egna ;)
Men det är skönt ibland att vräka ur sig och känna att man inte är ensam..
Ellerhur qenzo?
[COLOR=red]Ja verkligen. Även jag struntar i hur andra gör med sina barn, så länge inte barnen som sagt blir rent vanvårdade eller misshandlade fysiskt/psykiskt.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Det var exakt som du säger... Jag ville bara vråka ur mig irritationen över dotras tilltag.[/COLOR]
[COLOR=#ff0000][/COLOR]
[COLOR=#ff0000]Iofs tycker jag att trådar likt dessa kan vara bra att surra i också. För ibland är det otroligt skönt att läsa om andra som har liknande problem, och i efterhand skratta gott åt det ungar faktiskt kan hitta på![/COLOR]
