Halloj Stahl.
Tanganyika-ciklider är verkligen kul och intressanta fiskar att hålla i akvarium.
Vad jag tror vi måste etablera omedelbart är att snäckskalslekare, eller ciklider överhuvudtaget, inte är stimfiskar. Vi kan alltså inte tänka på dessa fiskar med idén att de bildar stim.
Många snäckskalslekare är dock kolonibildande och uppträder i mycket små och löst hållna grupper.
Ett liknande beteende kan man exempelvis se hos de olika ”prinsessorna” (finns ett långt avsnitt i min ”Akvariestugan”-tråd om en fin koloni med N. gracilis).
När man är på gång att starta ett kar med snäckskalslekare måste man veta hur dessa ciklider beter sig i sin naturliga miljö. När man ser detta beteende förstår man ganska snabbt att det inte går att överföra idéer om att hålla den här typen av ciklider i akvarium utan aggressiva revirbråk och ett ständigt jagande - med slutresultat att många av karets individer blir uppkörda i hörnen av karet med apati och död som sista utväg.
Man kan alltså inte förhindra att dessa ciklider ”bråkar” med varandra.
Nu är det dock så att många snäckskalslekare är lätta att sköta om och de är lätta att få att leka, även i mindre akvarium. Detta är ”lätt” under ett ganska snävt tidsperspektiv - ända tills de yngel som växer upp vill etablera nya revir och bilda nya kolonier och små grupper.
Låt oss nu titta på hur det ser ut i Tanganyikasjön, på en mycket stor sandbotten som är fullständigt full av snäckskal. Lagret av snäckskal går metervis ner i sanden och det finns, i stort sett, inga begränsningar för att tillåta nya hanar och honor muta in små revir och bilda en liten koloni på några meters omkrets.
I en hanes revir kan det ingå flera honor som har varsit mindre revir med snäckskal.
Hanen patrullerar ett större område och slåss konstant med andra hanar som har sina respektive revir. Honorna - inom en hanes revir - slåss konstant med varandra och skyddar sina respektive små revir, som kan innehålla tio-femton snäckskal.
Nu kommer koloni- och gruppbeteendet in i bilden. Inom en hanes revir kan hanen och ett flertal honor väldigt löst acceptera de yngel som ständigt produceras. Det förekommer att en hona kan jaga och äta upp en annan honas yngel, men i de flesta fall är ynglen väldigt självständiga och simmar snabbt ut och utforskar omgivningarna.
Under ungdomstiden håller sig ynglen nära den plats där det fötts och söker ofta skydd i något snäckskal i närheten av den hona som är modern.
Snart blir ynglen större och håller sig en bit ovanför snäckskalsbädden och letar efter något bra ställe där det inte finns någon dominant hane. Där kan han bilda ett eget litet revir, expandera det med tid och locka till sig lekvilliga honor - och så är cirkeln sluten. Detta pågår ständigt, i stor förändring, med grävande och flyttande av snäckskal. Nya kolonier bildas, i en ständig cykel.
För nu över denna sinnebild till ett mindre akvarium…
Det går att hålla snäckskalslekare på ett fint sätt i akvarium, speciellt i initialskedet, när kolonibildandet inte är så utpräglat. Men skall man långvarigt få det att fungera måste man vara medveten om att dessa ciklider är aggressiva gentemot varandra - och att man ständigt får plocka ur yngel (vilket är svårt), som av naturliga skäl inte kan etablera sina egna revir - som om de yngel man plockar bort har dragit iväg till andra ställen över den enorma sandytan med obegränsad tillgång av snäckskal.
Det är faktiskt ganska hårt arbete att hålla en god balans och harmoni i ett Tanganyika-kar med snäckskalslekare - hårdare ju mindre karet är.
