Lite bakgrund. Salthalten i sötvatten kan vi i det här sammanhanget sätta till noll, i saltvatten är den ca 3 %. Fisken söker inom sig bevara salthalten från nåt gammalt urhav, där ligger en motsvarande salthalt på ca 0.8 %. Fiskens hud, gälar mm är inte vattentät utan läcker en del vatten, däremot är den tät mot salter. Över en sån yta (semipermeabelt membran) uppstår ett osmotiskt tryck när det är olika salthalter på olika sidor på ytan, detta försöker utjämna salthalten, kraften som uppstår får vatten att röra sig för att utjämna salthaltsskillnaden.
I en sötvattensfisk så läcker det då in mängder av vatten. För att inte bli uppsvälld och utspädd måste fisken hela tiden göra sig av med överskottsvatten, detta genom en mycket utspädd urin. För sötvattensfisken är det viktigt att behålla alla salter, den har också särskilda anpassningar för att plocka upp salt från omgivningen.
För saltvattensfisk är problemet i stället att vatten läcker ut till omgivningen, fisken blir uttorkad och salt. För att kompensera detta måste fisken dricka vatten men med detta kommer det då med oönskade salter. För att bli av med dessa måste fisken kunna utsöndra dem, det görs bland annat med högkoncentrerad urin.
Fisk i söt- och saltvatten ställs alltså inför helt olika utmaningar och det krävs vitt skilda utformningar av njurar, gälar mm för att hantera situationen. Fiskarna lägger stor energi på att behålla sin saltbalans men i söt och saltvatten krävs radikalt olika anpassningar för att hantera situationen. Det är alltså inte så att det är något som fisken kan vänja sig vid, har den inte fysiologiska anpassningar för att göra sig av med överskottssalt så klarar den inte att vänja sig vid saltvatten om än aldrig så sakta, det är ungefär som att försöka vänja den vid att andas luft, förutsättningar saknas helt enkelt.
Däremot så klarar de flesta fiskar en viss ändring. För sötvattensfiskar är ju en ökad salthalt i riktning mot 0.8 % faktiskt något som innebär en mindre belastning, fisken slits mindre av att inte behöva arbeta för att upprätthålla sin saltbalans. Motsvarande gäller för saltvattensfisk åt andra hållet, minskad salthalt mot 0,8 % ger besparingar. Detta används också för att lindra för sjuka och försvagade fiskar, ökad salthalt för sötvattensfiskar och sänkt för saltvattens. Det kan då rent av gå att lyckas att i bräckvatten få båda sorterna att gå gemensamt. Det säljs diverse suspekta "elektrolyter" som skall göra att man kan hålla söt- och saltvattensfiskar ihop. Det är alltså inte så mystisikt egentligen, för båda kan det handla om minskad energiförbrukning. Det där gäller dock absolut inte generellt, vissa fiskar är tåliga medan andra reagerar kraftigt på även små ändringar i salthalt. I längden är det knappast lyckat att hålla fisk med en från det naturliga starkt avvikande salthalt.
Sen finns det fiskar som faktiskt är anpassade så att de klarar olika salthalter. Våra vandrande fiskar som ål, lax mm måste ju klara omställningen från sött till salt. En annan inhemsk fisk som är anpassad till att tåla olika förhållanden är spiggen, där kan man ta en saltvattensspigg och vänja över den till sötvatten genom att sakta sänka salthalten, och även tvärtom. Då handlar det om fiskar som kan förekomma i både söt och saltvatten och då har de anpassningar som krävs för bägge. Det är inte det vanliga, de flesta fiskar har bara det som behövs för att de skall fixa det som krävs för deras vanliga miljö när det gäller salthalt och då klarar de alltså inte att gå över i nåt annat hur sakta man än försöker ändra.
