Hej
Ursäkta att svaret tog lite tid
Frågan är - från vad och till vad samt varför vill du höja hårdheten?
Det verkar råda en total förvirring om de olika hårdhetsparametrarna - främst GH (gemensamhetshårdhet) och KH (karbonathårdhet). GH brukar ibland benämnas totalhårdhet.
Låt oss först ta upp dessa begrepp från en akvarist synpunkt. Mycket av vår kunskap och kommersiella preparat och tester har vi historiskt sett fått från Tyskland.
När vi akvarister talar om totalhårdhet menar vi summan av de tvåvärda positiva jonerna (framförallt kalcium och magnesiumjonerna) Sorten vi brukar använda är tyska hårdhetsgrader (dH). Avser vi totalhårdhet brukar det skrivas dGH.
Med karbonathårdhet menar vi med ett akvaristisk sätt att uttrycka oss egentligen vattnets buffrande förmåga orsakad av bikarbonat och karbonatjoner. Detta är i sötvatten i stort sett det samma som begreppet alkanitet eller det engelska "total acid binding capacity". Vi uttrycker även det i tyska hårdhetsgrader, dH. Avser vi karbonathårdheten brukar vi uttrycka det som dKH.
De här begreppen har vi ärvt från Tyskland och troligtvis är de direktöversatta av personer som inte känt till hur dessa begrepp har används av kemister och vattentekniker i Sverige.
<b>Sedan gammalt har man i Sverige använt begreppen total hårdhet, temporär hårdhet (även denna kallad karbonathårdhet) samt permanent hårdhet (även kallad icke karbonathårdhet). Totalhårdheten är summan av den temporära och permanenta hårdheten i detta fall.
Kalcium och magnesium kommer ut i naturligt vatten genom att olika kalcium och magnesiumsalter löses i vattnet när det passerar kalk och magnesiumhaltiga jordar och bergrunder. Dessa salter kan exempelvis vara kalciumkarbonat (kalk), kalciumsulfat (gips), kalciumklorid, magnesiumkarbonat, magnesiumsulfat eller magnesiumklorid. I vattnet kommer dessa salter vara lösta som kalcium-, magnesium-, karbonat-, sulfat- och kloridjoner. Vi upphettning kommer det kalcium och magnesium som har sitt ursprung från kalciumkarbonat och magnesiumkarbonat binda sig till karbonat- och eventuellt bikarbonatjoner och fälla ut i s.k. pannsten. Det är denna typ av kalcium och magnesium som har kallats temporär hårdhet eftersom upphettning tar bort dessa kalcium och magnesiumjoner. Att det även kallas karbonathårdhet beror på att varje kalcium och magnesiumjon måste ha en korresponderande karbonatjon för att bilda pannsten.
</b>
Det kalcium och magnesium som i naturliga vatten inte haft sitt ursprung från kalcium- respektive magnesiumkarbonat finner givetvis inga karbonatjoner att fälla ut med och kommer därför att finnas kvar i vattnet även efter en kokning. Denna hårdhet (läs innehåll av kalcium och magnesiumjoner) har därför historiskt sett kallats permanent hårdhet. <b> I båda dessa fall (temporär och permanent hårdhet) avser hårdhetsbegreppet egentligen koncentrationen av kalcium och magnesiumjoner. Att den temporära hårdheten har kallats karbonathårdhet beror på att det kalcium och magnesium som innefattas här har haft sitt ursprung från kalcium respektive magnesiumkarbonat eller att korresponderande karbonatjon har kommit från något annat håll. Det har INGET att göra med akvaristens karbonathårdhet som istället är ett sätt att ange koncentrationen av karbonat och bikarbonatjoner. Akvaristens karbonathårdhet har med vattnets buffringsförmåga att göra och INTE med kalcium och magnesium koncentrationen!</b>
Vidare så finns en utbredd missuppfattning att kalcium höjer pH samt buffrar vattnet (buffra = att vattnet kan ta emot mer försurande ämnen utan att pH droppar). <b>Kalcium i sig gör inte detta, kalcium i sig har ingen påverkan på varken pH eller buffringsförmågan. Kalcium påverkar däremot (tillsammans med i första hand magnesium) totalhårdheten (GH).</b> Kalk (CaCO3) (eller olika typer av kalksten) påverkar däremot pH och buffringsförmågan när det löses i vatten. Kalk är kalciumkarbonat och när det löses så bildas kalciumjoner och karbonatjoner. <b>Karbonatjonerna påverkar både pH och buffringsförmågan men detta gör inte kalciumjonerna</b> De flesta vet ju att bikarbonat eller rättare sagt natriumbikarbonat påverkar pH och buffringsförmågan. Men det är väl ingen som påstår att natrium är pH-höjande eller att det ökar buffringsförmågan?
Tillbaks till ursprungsfrågan. Kalciumsulfat kommer bara att påverka vattnets kalciuminnehåll (som sötvattenakvaristiskt sett mäts som totalhårdhet tillsammans med magnesium) Totalhårdheten (kalcium och magnesiuminnehållet) är normalt sett inte så kritiskt i sötvatten (varken i låga eller höga koncentrationer). Undantagen är att skall man odla känsliga mjukvattenfiskar (såsom schackbrädesciklid) kan äggen vara känsliga för kalcium även i låga koncentrationer. Dessutom är min erfarenhet är att hårdheter över 20-30 dH (som totalhårdhet dGH) kan ge missbildade yngel. Kalciumsulfat kan vara direkt olämpligt också, eftersom du då tillför sulfat som om du har otur och får syrefria fickor, kan utgöra en källa för svavelvätebildning. Vill du höja kalciumhalten (läs totalhårdheten) och ditt pH är under ca 7,8 så skall du använda kalk (kalciumkarbonat) Då får du både kalcium och en buffrande effekt (från karbonatjonerna) Varför jag satte pH till 7,8 beror på att i pH över detta är kalk väldigt svårlöst. Har man ett pH över 7,8 och vill höja kalciuminnehållet (läs totalhårdheten) föreslår jag att du använder kalciumklorid för kalciuminnehållet samt bikarbonat för buffringsverkan. Bikarbonat kan även användas som pH höjande samt buffrande tillsats i pH:n under 7,8. Kom bara ihåg att aldrig höja ett gammalt vattens pH (om ursprungspH:t är under 7) direkt <b> Ta som regel att ALLTID byta vatten innan en sådan manöver</b> Vid pH över 8,2 8,3 (läs saltvatten) kommer bikarbonat att vara ph-sänkande.
Lasse
