Så har man då kommit till ett livs vägskäl - igen. Efter en stunds reflektioner om den tid som flytt, de år som gått, funderar man på nästa fas av livet. Jag vet inte hur ni andra har haft det men mitt liv har på något märkligt sätt upprepat sig. Det är som en cykel där jag ständigt kommer tillbaka till ruta ett.

Jag påbörjar något nytt, utvecklas, får nya insikter, tar till mig nya kunskaper, mognar, får större förståelse för både det stora och det lilla. Jag blir helt enkelt lite klokare efter varje varv i denna livets cykel.

Jag har till och med insett att viss okunskap kan vara av godo. Det man inte vet behöver man inte oroa sig över – typ. Nu när man vet så, ja, då grubblar man lite mer än vad som kanske är nyttigt ibland. Man blir med andra ord mer grubblande med tiden. Eller kanske inte i alla fall! Om jag skall vara ärlig har jag nog blivit allt mer förvirrad med åren. Förvirrad i takt med min ökade insikt.

Nu har jag snart tappat tråden i detta inlägg (vilket kan ses som ett bevis för min ökade förvirring) men skall nu ta mig vidare. Så. Då kör vi!

Jag känner att jag just nu (idag) kommit tillbaka till ruta ett igen och åter behöver bestämma mig för hur nästa fas skall ta sig ut. Jag skall (som man säger i många dataspel) gå upp en ”level” till, minst. Befinner mig nu på level 52 och siktar nu mot 55. Det känns lagom. Det är inte värt att sikta för högt. Man vet inte vilka hinder som kan dyka upp.

Bra! Då är första steget taget. Underbart! Nu blir det genast lite svårare. Öhum! Jo så här är det.

Jag vill fortsätta vara pigg och må bra. Jag vill värna min kropp. Denna stackars kropp som under de senaste tio åren erbjudits minimalt med underhåll. Den har varit mig trogen, utan klagan, i både med och motgång, men börjar nu försynt signalera om ett visst underhåll. Eller ärligt talat, det lyser faktiskt ”storservice” i pannan om jag bara bryr mig om att titta.

Om jag vore en bil vore det dags för skroten. Njae! Inte så illa, kanske. Men om jag vore en häst skulle jag nu erbjudas en sista hage att beta i. Jahaja. Så är det nog.

Tänk att det skall vara så svårt att komma till den enkla insikten att man behöver röra på fläsket! För så är det. Jag har blivit en soffpotatis, en dallrande flämtande vaggande medelålders man med gistna knän och knarrande röst. En man som flåsande tar sig trapporna upp till sin bostad och med flackande blick ramlar ned i första bästa fåtölj!

Är det så illa. Nej, det är det inte, men det kan bli! Och det är därför jag nu bestämt mig, på hedersord, att motverka detta kroppsliga förfall som det finns synliga tecken på. Jag skall från och med idag bli en hurtbulle. Jajamensan! Hurtbulle var ordet.

Har därför högtidligt förklarat inför en hänförd (och till viss del misstroende) familj mina framtida planer. Som ett led i detta ställde jag mig, för första gången på många år, på den underliga tingest som kallas våg. Självklart förringade jag det digitala budskap vågen försökte förmedla som ett typiskt ”error” från en asiatisk skräpprodukt. Tyvärr blev jag överbevisad om detta av dottern som envist hävdade att jag var så tung!

- Vågen stämmer, farsan, sade hon med ett ironiskt leende. Varför kan man inte få moralsikt stöd av sina barn när man som mest behöver det?

Nåväl! Nu vet jag, och snart ni andra också, att jag går in en ny fas. Som ett led i det hela började jag dagen med en rask promenad (2.5km) med alla hundar och till kvällen skall jag hänga med dottern på Friskis & Svettis. Skulle jag, mot förmodan, överleva denna första dag i mitt nya sunda liv, skall jag banne mig investera i ett par nya träningsskor……

fortsättning följer!

(edit: Har hittat mina gamla träningsskor)