Skönt att springa
Äntligen!, utropar jag likt Gert Fylking! Jag har ingen rosa träningsoverall men i övrigt är vi ganska lika. Det som hänt är att jag tagit mig över en mental tröskel. Så även en fysisk.

Fram till igår var all löpträning plågsam och obehaglig. Skorna glappade eller skavde. Vaderna protesterade, höger knä signalerade om en gammal fotbollsskada som nu gjort sig påmind, lungorna kämpade på med syreunderskott, hjärtat slet med sina klaffar, medan hjärnan bara manade på.

Hjärnan är ett ganska korkat organ, inser jag nu, då den vägrar lyssna på kroppens övriga protester. Hjärnan ropade "spring för faen" medan hjärta och lungor flämtande stönade " vi hinner inte med". Vaderna skrek illavarslande om "muskelsammandragningar och vila" men hjärnan vägrade låta sig bevekas.

Kort sagt! Det har varit tungt, slitsamt, tråkigt, jobbigt att springa. Fram till igår!

Andra andningen
Ty igår kväll uppnådde jag löpningens första steg mot nirvana -typ.

- För första gången gjorde det inte ont!

- För första gången hann lungor och hjärta med!

- För första gången skrek inte vaderna om nåd!

Istället kunde jag springa min runda med ett litet leende på läpparna! Otroligt! Så jävla skönt! Den som aldrig utsatt sin kropp för fysisk belastning kan nog inte förstå det lyckorus man känner. Det bubblar i hela kroppen. Det är banne mig erotiskt!

Ty det som hände var att jag kom in i den andra andningen! Det är det ögonblick då kroppen plötsligt accepterar den omilda fysiska aktiviteten och man återfår syre i blodet. Plötsligt andas man tämligen normalt. Fötterna bara svävar fram. En euforisk känsla.

Nu vill jag springa igen, och igen, och igen!

Men först måste jag köpa nya löparskor!


[ Edit! Kunde inte hålla mig inne. Det blev en vända till, 2.5km. Nästan lika skönt denna gång. Men nu behövs en vilodag igen ]