...över tingens ordning. Meningen med livet. Varför det regnar på torsdagar. Varför alla andra vinner på lotto. Varför så många är fattiga. Varför det krigas så mycket. Varför djur utrotas. Varför det är sådant himla liv om lösspringande huskatter. Varför man inte plockar upp hundskit efter sina egna hundar i Paris. Varför det sitter så mycket tuggummi på stadens alla gångytor. Varför vi föredrar snabbmat framför bra mat. Varför trivs torsken inte i östersjön. Varför man slutade med fiskleverolja på dagis. Varför vi föraktar våra politiker. Varför bilar skall rosta. Varför folk torteras och far illa. Varför Kina helt plötsligt blivit rumsrent.

Det finns mer att fundera över, och, det gör jag! Jag vet inte hur ni andra är funtade men undertecknad ackumulerar allt eländes elände under en tid för att sedan försöka bearbeta och hantera.

Kan man verkligen göra det. Kan lilla jag hantera allt detta som breder ut sig. All information som vi dagligen tar del av via massmedia. Arboga-mordet eller skogsskövlingar i Sydamerika. Rån och överfall i kvarteret intill och rasistiska strömingar i den svenska skolan.

Ja jösses så mycket det finns att duka under inför eller tappa sugen av. Det märkliga är att svaret är Ja! Ja man kan det. Man kan leva i ett ständigt flöde av elände runt sig men ändå må bra. Hur sjuttons går det ihop?

Hur kan man blunda och skygga mitt i denna smet av ondska och oknytt som breder ut sig över världen - och ändå vakna varje morgon med en vilja att göra något bra av sin vardag. Något värdefullt. Förhoppningsvis något bestående för en själv eller någon annan. Mitt sätt att överleva är att jobba utifrån mikrokosmos. Mitt mikrokosmos är min familj. Till min familj hör fru och barn och farmor och farfar och svärmor och svärfar och alla djur..osv.

Runt detta mikrokosmos finns en zon bestående av arbete och goda vänner. Utanför zonen - det mer okända och mer subtila - det mer ogripbara.

Men som sagt var. Jag håller mig inom min "zon" och på så sätt kan jag känna lycka och glädje varje dag. Jag är lyckligt lottat på så sätt. Det ryms mycket kramar, värme, skratt i min zon. Utifrån detta får jag näring och energi. Energi som ger mig kraft att dela med mig till andra. En energi till att hjälpa och stötta.

Ibland uppfylls jag med så mycket hopp och glädje att jag vågar mig ut utanför mitt mikrokosmos och min trygga zon. Inte allt för långt ut och bort. Men en bit i alla fall.

Kanske är vi alla lika på så sätt. Vi lever alla i en "bubbla"! I den känner vi oss tillfreds och det som är obehagligt låter vi helt enkelt bara studsa bort - vidare - ut i evigheten.

Består landet - världen av en himla massa "bubblor" som alla har sina förutbestämde medpassagerare. Finns det de som aldrig kommer in i "bubblan". De är dömda att förevigt studsa mot våra sköldar utan möjlighet att mötas av värme, medmänsklighet eller förståelse.

Om det är så - väl mött i alla bubblor - och låt oss studsa fram in i evigheten.............