...den tid man har!

Mina egna barnsben
Så tänker jag ibland när det larmar och skriks omkring mig i min vardag. Man funderar lite på hur det var när man själv var barnsben. Hur var man då? Vilka drömmar närde man i sitt bröst? Vilka tankar rusade runt i det lilla barnasinnet? Hur upplevde man sin vardag? Hade man roligt? Hade man ångest? Var man stressad? Var man rädd? Blev man mobbad? Hade man ADHD? Fick man näsblod på gympan?

Vad sa jag till mina kompisar i vredesmod? Vad vräkte jag ur mig för otidigheter? På vilket sätt skymfade jag min omgivning? Hur många väggar klottrade jag ned? Hur mycket skolmaterial trasade jag sönder? Vad skrek jag för tillmälen till vuxna i min omgivning?

Hur var det förr?
Mitt minne kanske har förbleknat. Mitt minne kan spela mig ett spratt. Mitt minne kanske vill återge en verklighet som inte fanns! Men en sak är säker. Det var inte lika tufft förr. Det var inte lika stressigt. Det var inte lika mycket ångest. Det var inte lika mycket rädsla.

Mer föräldar
Det fanns mer föräldrar på min tid som barn. Föräldrar som brydde sig om sina barn på ett annat sätt. Det var viktigt att passa tider, äta upp maten, bädda sängen, göra läxor, vara artig mot främmande, klä sig rent och snyggt till skolan, cykla raka vägen hem från träningen, inte sova hela lördagen, komma i säng på kvällar, tala sanning, vara pigg i skolan, ha en skolväska samt uppföra sig så föräldrar slapp skämmas.

Att tala om - rätt eller fel
Föräldrar hade ett självpåtaget ansvar där de uppfostrade sina barn. Denna fostran kunde för all del ta sig olika uttryck men den gav ofta barnen en vägledning om vad som var rätt eller fel.

Idag är inte fostran något intressant eller prioriterat. Det får komma i andra eller tredje hand. Det finns så mycket annat viktigt att fokusera på. Lyckligtvis finns ju avlastning för alla föräldrar i form av nöjesmaskiner. Små knepiga maskiner som drar till sig barnens ohöljda intresse. Datorer. Perfekt för dagens hyperstressade föräldrar som inte har tid. Där får barnen möjlighet att utforska och utvecklas i lugn och ro bakom stängda dörrar. Finns så mycket de kan lära sig där. En knapptryckning hit eller dit och de har möjlighet att se vad de vill.

Barnen lär sig själva
Mycket av det barnen hittar via sina datorer, bakom stängda dörrar, kommer fram under skoldagen. Där berättas livligt om alla fynd de gjort. Man jämför och tipsar varandra om var man kan hitta saker. Tänk vad de lär sig mycket på det viset.

Det är nästan så vi vuxna blir överflödiga. Föräldrar behöver inte längre svara på barnens besvärliga frågeställningar om livet. Skolan kan luta sig bakåt i vetskapen om att barnen själva gör sina faktasökningar på nätet och objektivt granskar alla källor. Tänk vad med läroböcker man borde kunna spara.

Barn behöver något mer
Funderingar som dessa kommer över mig ibland. När jag står där. Omgiven av barn. Som alla söker efter en identitet. Ett jag. En plats i tillvaron. En plattform att växa från.

När jag ser deras villsenhet och otrygghet känner jag mig ofta otillräcklig. Men vad kan jag göra annat än att skapa ett rum just då. Ett rum där alla får vara med på lika villkor. Alla får en chans att finnas. Alla får möjlighet till bekräftelse. Alla får känna sig välkomnade.

Som sagt var. Vad vet jag - egentligen. Inte mycket. Men jag känner! Och det jag känner är att vi vuxna allt som oftast struntar i hur våra barn har det. Så illa är det. Sanna mina ord.

Så skäll inte på dagens barn och ungdomar eller förbanna deras sätt att vara - de är bara barn av sin tid. De vet inte bättre. De har inte fått lära sig annat.