Pedagogisk eufori en vanlig dag…


Ibland slår det till. Det är omskakande. En inre eruption. Man befinner sig plötsligt i ett mentalt epicentrum. Det som hänt är att en insikt visualiserats. Pockar på uppmärksamhet, vill ut, förklara sig för en oförstående omvärld. Den vill granskas, analyseras, berömmas och omhuldas. Den vill helt enkelt bli bekräftad.

Ödmjukt låter man sig bevekas och lyssnar till insiktens budskap. Vad är det den vill förmedla? Varför denna brådska till bekräftelse?

Då inser jag fullt ut. Vilken otroligt bra ide! Makalöst. Har jag kommit på den? Häpnadsväckande!

Vad handlar då det hela om? Jo, så här är det. Jag arbetar som bekant med elever. Dagligen och stundligen. Då och då, eller ganska ofta, under min yrkesutövning grunnar jag på några elementära frågeställningar. En sådan är:
- Hur får jag eleverna att lära sig att lära sig?

Men, kanske någon invänder, är inte det vad ditt jobb går ut på. Att lära ut? Jo. Förvisso. Men det måste vara lika självklart att om jag lär ut – måste eleverna kunna lära in! Eller hur?

Det var just en lösning på detta återkommande spörsmål insikten handlade om. Hur man skall lära eleverna att på bästa sätt ta till sig all kunskap – lära in! Genast skred jag till verket vägledd av denna min insikt. Dagen efter, idag, presenterade jag min ide för eleverna. Först en elev, som fick agera testperson, därefter hela klassen.

Och ta mig tusan! Det fungerade. Eleverna tyckte spontant att det var ”ovanligt bra för att komma från mig” – typ! Nu skall jag försöka övertyga några av mina kollegor om att det finns alternativa vägar att nå elevers medvetande. Men först skall jag låta flera av mina klasser testa min ide innan jag utvärderar och drar slutsatser.

Se där hur en dag kan vara på en helt vanlig skola i landet lagom – Sverige!