Min älskade Selma har lämnat mig och jag känner mig så bottenlöst lessen så jag knappt har ord för det. Å jag känner mig som en usel matte och svikare i högsta grad eftersom jag lämnade henne ensam hemma hos Lennie medans jag tog barnen med mig och roade mig i Blekinge...

Selma kom till mig som en liten femveckors kattungenystan. Hennes mor, som var en riktig perserchampion, hade gått i avel alldeles för länge och ville absolut inte ha fler kattungar, särskilt inte lilla Selma som var sist och minst i kullen... Hon blev elakt biten i rumpan av sin mamma och när hon kom till mig hade hon inte ens lärt sig att äta själv utan jag födde upp henne på nån blandning av mjölk och modersmjölksersättning som portionerades ut via en liten nappflaska jag hade hittat i en leksaksaffär.

Jag minns dagen som den vore igår... När jag såg henne så var hon lika stor som ett garnnystan, de små knappnålsögonen syntes knappt bland all pälsen som pekade åt alla håll och kanter. Jag var tvungen att ta bussen till Mölnlycke för att hämta henne och hon hämtades en regnig höstruskig kväll i oktober. Hon var min födelsedagspresent till mig själv på min 22:andra födelsedag och jag betalade 800 kronor för rätten att få bli hennes matte. Om jag inte hade tagit henne så hade hon förmodligen bitits ihjäl av sin mor men, men... Man ömmar för de utsatta, är det inte så? Alldeles pytteliten fick hon plats i min handflata och för att hon inte skulle frysa för mycket så stoppade jag in henne i min innerficka på jackan under bussfärden hem... Under resans gång bestämde Selma att hon skulle gå på upptäcktsfärd så hon fastnade i min jackärm och när jag skulle gå av så ramlade hon rätt ur armen och ner på bussgolvet. Arma lilla krake...

Det var inte mycket till katt men hon var min lilla bebis!! Hon sov vid min mage för att hålla värmen om natten och hon matades noga med mjölken. När hon sedan skulle gå över till att äta riktig mat var det ett himla sjå för hon hade en riktigt besvärlig mage som kunde orsaka riktigt besvärlig päls i rumpan så det var ett litet pyssel att få henne att bli växa och bli katt. Stor blev hon ju aldrig, hon var alltid en tunn liten kattdam... Men sov vid min mage eller på min rygg gjorde hon varje kväll.

Allteftersom hon växte så utvecklade vi ett väldigt tajt band, jag och Selma. Hon var med mig överallt och gick snällt i koppel, precis som en liten hund. Åkte vi till pappas husvagn i Blekinge så åkte hon snällt med i bilen. Hon riktigt njöt av att få sitta längst bak på hyllan över bagaget. Om hon kände sig för ensam så hoppade hon fram och satte sig hos mig i knät eller på passagerarplatsen. Överallt var hon med, precis som en liten hund. Hon till och med lyssnade till sitt namn och kom skuttande när man ropade på henne. Inte konstigt att vi stod varandra nära.

Allteftersom barnen kom så tror jag att hon kände sig lite undanskuffad och det visade hon tydligt genom att göra sina behov i spjälsängen och på allt annat som hade bebislukt på sig, filtar på golvet och babysitter... Hu vilket sjå.... Jag var ju tvungen att springa och torka efter henne som attan för att inte pappan skulle få nys om hennes protester! Men vi fixade det även om Lennie nån gång (eller fem...) hotade med att ta bort henne. När barnen blev större och jag återigen kunde gosa med henne så upphörde alla protesterna igen... Det blev hon och jag så fort klockan slog åtta.

De sista två veckorna hade hon sjuknat in riktgt oroväckande men jag trodde nog ändå inte att det var så livshotande. Jag hade min resa inplanerad till Småland på påsklovet så när Lennie ringde på onsdagen för att meddela att Selma nu hade lbivit riktigt dålig och nog inte hade långt kvar blev jag helt förkrossad. Senare på kvällen meddelade han att hon hade somnat in... Vilken chock det blev, trots allt. Fasenoxå, jag var ju inte hemma juh... Jag känner mig som världens sämsta matte som inte såg att hon var så illa däran. Givetvis skulle jag tagit med henne till veterinären för att låta henne somnat in men jag förstod som sagt inte att det var så illa...

Det var riktigt obehagligt att komma hem nu ikväll. Jag hade bett Lennie att få ta bort efter henne själv, hennes matskålar och hennes låda, för det känns som om jag måste bearbeta förlusten över min trognaste vän, min egna lilla bebis som jag haft förmånen att få rå om i 16 år. Gud som jag saknar hennes lilla lurviga tryne och hennes milda jamande. Här är så oerhört tomt och tyst...