Vaknade klockan två i natt av konstiga ljud... under min säng! En vampyr som flugit fel, eller? I dessa spöktider vet man ju inte vad man ska tro ?

Hur låter vampyrer?
Det morrade och levde rövare i skydd av sängkappan... och ibland bankade den till i sängbottnen så jag kände det rakt genom madrassen. Hua! Vad var detta?
Mina katter morrar aldrig åt varandra, men kloka jag förstod ju att det måste vara katterna... för vampyrer och spöken finns inte. Eller? Åtminstonne tror jag inte det... men vem vet? Inte jag...

Tänk om "vampyren" var sjuk? Eller fastnat i sängkappan? Måste undersökas, även om timmen var sen och golvet kallt...
I taklampans vassa sken kunde jag räkna in fyra katter... som också stirrade in under nämda sängkappan. Vad fanns därunder i mörkret egentligen? Förutom en filtmatta av katthår... och stora torra dammråttor då?

Tja... En liten rund mjuk sten som Brödraskapet brukar spela bandy med tidigt på söndagsmorrnarna, en "hålig" plastkruka (modell akvarieväxt!) och en Karamell i färd med att försvara sitt byte... en liten, liten död - eller åtminstonne avsvimmad! - mus...
Inte läge att försöka ta den ifrån honom OM man var rädd om fingrarna... och det är jag.

[ATTACH]34113[/ATTACH]
"Vampyren"

Iochförsig lite äckligt att min lilla söta pussgurka äter möss, men de äter ju gammalt kött inlagt i plåtburk, så varför inte lite färskt som omväxling ...


Därför är jag rädd om fingrarna ...
Denna historia utspelade sig för länge, länge... länge sedan. Kanske inte på Hedenhös tid precis, men väl Bullerby tid.
Jag var hos kompisen Pia (vi kan kalla henne det, för det hette "alla" på den tiden) och lekte.
Pia bodde på en gård... och det var sommar, sol och kul hela tiden. Då hörde vi en mus som skrek i högan sky... inte konstigt, för den satt fast i gapet på en katt!
Stackars lilla mus! Den skulle dö, OM inte Pia och jag räddade den...

Man kan ha möss som husdjur...
Det hade klasskompisen Karin (hette alla också på den tiden ), eller rättare sagt; Det var hennes storebror som hade möss.
Vita... jättesöta, och vi brukade "låna" dem ibland, och ha dem i Karins dockskåp! Jätteskoj att se hur fint de gick i dockskåpets trappor...
Pia och jag ville oxå ha vita möss, men vi visste att vi ALDRIG, ALDRIG någonsin skulle få några .

Här dök nu chansen upp att få en mus, visserligen inte vit men iallafall... till husdjur. Snabbt lyckades vi ta musen från katten. Jabba! Vårt nya husdjur !
Men var skulle vi ha den?

Pia rusade in efter något att ha musen i, och jag stod kvar utanför och höll den i svansen. Stackars lilla mus! Först bli fångad av en katt... och sedan hängande och dinglande i svansen. Hemskt!
Mitt samvete gjorde sig påmint... stackars mus, måste göra ont i svansen!

Brevid mig fanns en stor grind... så stor att den räckte mig upp till armhålorna (säger väl inte så mycket om grindens höjd, men desto mer om min ).


Otack är världens lön...
Stackars mus! Sakta sänkte jag ner den mot grindens överliggare...
När musen nuddade grinden med framtassarna gick det fort. Blixtsnabbt snodde den runt och bet mig i fingret! Kan fortfarande se för mitt inre hur musen dinglar med tänderna inkörda i mitt finger ...

När Pia äntligen kom ut med lådan (en skoask ), hade jag inget "husdjur" längre, bara två blodiga hål i fingret...



PS: Tog säkert 15år innan jag berättade om denna misslyckande djurräddning hemma. Pinsamt att rädda ett skadedjur ju... och pappa höll på att skratta ihjäl sig .