. Två 370 liters tunnor pryder numer min garageuppfart. De är indelade i fyra fack för olika sopor.
I MAXETT - som töms var fjärde vecka - ska kartong, tidningar, plåt och glas kastas.
MAXTVÅ töms varannan vecka , och däri skall man kasta matavfall, plast (både mjukt och hårt tillsammans), färgat glas och restavfall. Hur många färgade glasflaskor/burkar har man på ett år
? Inte många, kan jag meddela
Trots att jag kastar katt toalett efter fem katter i facket för restavfall har jag inte lyckats fylla det
inte ens när jag missade en tömning 
...Den som är intresserad av sorteringen kan läsa härhttp://www.karlshamn.se/VMAB/Maximiljo/Sortering_/ min tanke var att skriva ut hela bibban, men jag ångrade mig när jag såg hur lång den var!
"Sopberg...
!"[ATTACH]34577[/ATTACH]
"Låt bli diskusmaten, kattskrälle
... finns en återvinningscentral för dig oxå om Du inte är snäll... KKS!"
"Låt bli diskusmaten, kattskrälle
... finns en återvinningscentral för dig oxå om Du inte är snäll... KKS!"Har en kasse i köket där jag slänger allt
som sedan skall sorteras i de olika facken i tunnorna. När kassen är full, knallar jag ut till tunnorna på garageuppfarten och öppnar båda jättelocken
och stoppar rätt sak på rätt plats, förhoppningsvis . Denna procedur upprepas var och varannan dag inte speciellt upphetsande, man bara gör det hmmm, var var det nu plastkrukan skulle vara
? Och pizzakartongen, hur var det med den ? Där stod jag och funderade, när jag i ögonvrån ser en man komma gående på andra sidan gatan med sin rottweiler. Hunden går lugnt bredvid honom med slakt koppel
men annat var det förra gången jag såg dem. För en månad sedan...
Då kom vi och gick mot varandra på varsin sida av gatan. Jag såg på långt håll att det pågick en kamp mellan dem. Hunden stretade fram på stela ben, hårt hållen med tvåhands grepp i kort koppel som mannen hela tiden skakade och knyckte lätt i, som för att påminna hunden om att han var där och att det var han som bestämde. När vi är snett mitt emot får hunden spel (eller går till attack välj det ord som passar bäst) och slänger sig rakt ut i gatan vrålskällandes mot mig
. Mannen håller i allt han kan, men kasar ändå med över halva vägen, innan han får hejd på sin vilt skällande och slitande hund 
. Jisses! Tur att man är tjockskallig annars hade nog hjärtart flyget raka vägen upp bland molnen, efter att ha passerat halsgropen i hundranittio
! Med hjärtat på någorlunda rätt ställe igen fortsätter jag smått skärrad hemåt och mannen släpar sin vilt skällande och hoppande rottweiler i motsatt riktning, samtidigt som han försäkrar att hunden är jättesnäll. Fan tro´t
Kan inte titulera mig hundägare, och är definitivt inget proffs på hundar men anser mig ändå ha en viss hundvana. Brukar möta folk med hund/hundar varje dag, men har aldrig varit med om ett sådant beteende tidigare.
Nu...
Där stod jag nu, en halvgammal käring och sorterade sopor i godan ro 4-5 meter in på min egen tomt, när jag blir varse mannen (som jag nu vet tagit över hunden från en annan familj, som inte klarade av den) och rottweilern som kommer gående på andra sidan gatan.
Till min förvåning ser jag i ögonvrån hur han sneddar över gatan och kommer mot mig vad kan han vilja?
-Är Du rädd för hundar?, undrar han.
-Nej, jag brukar ?
? Längre hinner jag inte, innan jag till min förvåning ser att han släpper kopplet och förläget demonstrativt håller upp sina handflator. Det klatschar till i asfalten när kopplet slår i vägbanan. Sen går det blixtsnabbt hunden ger skall och rusar framåt. Jag hör hur klorna rispar mot vägbeläggningen, och känner hur jag drar efter andan och att armarna instinktivt åker upp vad fasen
? -Nej!, väser mannen men jag vet inte om det är till mig eller hunden.
I nästa ögonblink står rottweilern med huvudet nerkört i min soppåse och buffar och sliter i innehållet medan jag förbluffad försöker förstå hur detta gick till egentligen.
Ägaren försöker förmå hunden att låta bli min påse med kommando, men det slutar med att han får ta tag i halsbandet och handgripligen dra honom därifrån.
- Han är jättesnäll!, säger han och promenera vidare. Ja, säkert han bet mig ju inte
. Kvar står jag förstummad och skärrad! - och begriper ingenting vad hände
? Hur kunde det bli så här? Mitt fel? Kunde jag gjort annorlunda? Lärde jag mig något?
Jepp, den sista frågan kan jag i alla fall svara på; Om någon i fortsättningen frågar mig om jag är rädd för hundar kommer svaret att bli ett rungande JA! Det är ioförsig inte sant men mitt förtroende för hundägare har fått sig en rejäl knäck i kanten
. Hur gör Ni? Jag vet att många zoopettare har hund, men släpper Ni kopplet som mannen med rottweilern gjorde mot en intet ont anande person som Ni knappt vet namnet på? En person som inte känner hunden och som bara sett den en gång DET skulle jag bra gärna vilja veta!
