Sisa (Fisa, Frisse, Prisse, Misse eller SISS SISS SISS när jag ska ropa in henne) är numer åtta år och har haft fem kullar bestående av mestadels rödrandiga hankatter. Själv är hon något så ovanligt som en rödrandig honkatt, det är ju oftast en könsbunden färg till hanar.
Hon är en liten smäcker korthårig sak, som alla grannar tycker är för smal. Jag vet inte hur många gånger jag förklarat att hon har fri tillgång till flera sorters mat, avmaskas två ggr per år och är topptrim-förklarad av veterinären. Folk tycker tydligen att katter ska vara feta... människor är lagda åt magra, feta eller normala håll, jag tror det gäller även djur.
Vi bor högst upp i ett hyreshus på Södermalm i ett lugnt område med lite trafik, så Sisa är ute så mycket hon vill. När hon var en ung katt var det lääääänge, numer går hon bara ut ett par timmar i stöten. Hon vet precis vilka grannar som kan ge henne lift upp i hissen när hon vill hem, och åker t o m med två av våra hundgrannar utan problem (den tredje hundgrannen vill äta katt
)Klängiga katter gör mig stressad, och Sisa har alltid varit väldigt självständig, ingen knäkatt. Men nu det sista året har hon blivit mer och mer goskatt och vill gärna sitta i knäet eller på huvudet (när man ska sova). Och hon brukar väcka mig med en tass i ansiktet när jag snarkar
Jag älskar min inneboende kisse....
Hon var så himla gullig då jag skulle fota henne en gång. Jag sa åt henne att gå och sätta sig i solfläcken på mattan, och då gjorde hon det. Sen bad jag henne vända profilen mot solen så jag skulle få morrhåren i motljus... då gjorde hon det. Och när jag bad henne lägga sig, så gjorde hon det. Det är den mest samarbestvilliga katt jag träffat.
Hon är inte för smal, hon är vältränad