Ny dag - nya bekymmer. Nå, egentligen var det rätt ok på jobbet idag, inga hot om våld utan bara det vanliga ekonomiska trixandet. "Vaddå - jag har inga pengar att betala mina räkningar för" (trots en ny tatuering á 3 000 spänn eller en inköpt dvdspelare).

Mittemot mig på samma plan bor en märklig, ensam man. Jag ser honom tydligt tvärs över gården, han går ofta omkring i enbart linne, och ligger på rygg i sin säng, med ena benet över det andra, vippande. Jag förmodar att han läser. Han är också så ovanlig (ungkarl alltså) att ha har blommor i sitt fönster året om, tulpaner, pelargoner, amaryllis, hyacinter. Jag brukar alltid hälsa på honom när vi ses, och det är tydligen bara jag som gör det. I går på bussen sa han: JAG HAR SAKNAT DIG! Jag tittade förbryllat på honom, för jag har ju varit hemma hela tiden, men jag svarade: Jag jobbar, och persiennerna är neddragna för värmens skull.Men jag ÄR här.

Jag är inte förtjust i oväntat besök. Nu fick jag det x 2. Igår - när jag gett mig en dag utan en enda plikt utan låg svettig i sängen och läste, dök det upp en hel familj. Ena änden av mig sa "skäms!" andra - större- änden sa: "vaddå! Jag har RÄTT att ha ostädat hemma och gå i svettig pyjamas när jag vill!"

Och sen idag - kommer hem efter jobbet - och hittar min mamma glatt pratandes med tonåringen (som är otvättad, icke tandborstad och stinker som en gammal getabock). Disk överallt. ÅNGEST! Men så här är ju mitt liv, jag ska inte skämmas för det. Plockade disk och gjorde vattenbyte i alla kar + städade hos ormarna (det skulle jag ju gjort ändå, det är vi människor som lever lite skitigt hemma. Jag jobbar på att låta tonåringen inse själv: trevnaden med rent på och omkring sig).

Alltså en del självterapi.

Efter att ha tagit itu med sällskapligt småprat, blomvattning, akvarier, ormar och gerbiler sjönk jag ner i min kära soffa och kollade på CSI. Sonen följde med mormor hem (efter hot om utegångsförbud ifall han inte duschade först) och blev utfodrad (pust). Nu är han hemma igen - GONATT!