Halv sex imorse började Sisa gräva i min säng och vandra omkring, mjorrande. Ringde till jobbet och sa att jag skulle bli sen pga förlösning av katt - kändes som en himla dålig ursäkt trots att den var sann!

Halv ett ringde jobbet så jag susade dit en snabbis - Sisa visade fortfarande inga tecken på värkar men var mycket orolig och krävde sällskap, så sonen fick hålla tass medans jag var borta. Jag skyndade mig hem halv fyra och då var Sisa mycket upprörd över att jag varit borta så länge Så där låg vi i sängen och andades i takt, och när värkarna äntligen kom igång vid halvsextiden så tog det ytterligare en timme innan första ungen kom ut - en kraftig liten hona, svartaktig med en röd fläck i pannan. Tio minuter senare kom en röd hane. Sen tog det en och en halv timme innan tredje kom - en förtjusande liten mörkhårig dam med höga vita aftonhandskar och en stor vit fläck över ena ögat och en halvtimme senare den sista - förhoppningsvis - ytterligare en röd liten kille.

Trots att jag varit med vid så många födslar - kor, får, grisar och katter - för att inte nämna min egen unge - så är undret lika stort varje gång. Och den där doften av fostervatten och nyfött är precis likadan oavsett om det är en människobebis eller katt/gris/får/kobebis. Så behändigt förpackade de små kissarna är när de kommer ut, lika avlånga och jämntjocka som en fet cigarr, med en hal lätthanterlig hinna omkring sig. Så otroligt pyttesmå deras tassar, med låååånga tår och så den där lilla fyrkantiga snus-nosen som buffar och buffar... och trådsmal darrande svans.

Nu har jag precis bytt ut födslofläckade bädden mot rent och serverat vispat ägg med lite mjölk och salt. Lite rå köttfärs står redo när hon orkar det - men hon var nöjd med att bara dricka ägg så länge. Jag ska också bädda ner mig och sova... med mungiporna uppe vid öronen.