Det kanske låter märkligt - men ungarna visar nästan timme för timme utveckling nu. Den lilla Trean (min favvo) som är mest siamesaktig i kropp och röst, vinglar fram till mig så fort hon ser mig och PRATAR. Gnager på min fot. Klättrar i klänningen. Hon är så otroligt liten och tunn så idag serverade jag ljummen välling på fat - och hon slafsade i sig, darrande i hela kroppen. Syster Ettan smakade också, men inte lika förtjust och hon gav upp efter en stund (de slickade mest på kanterna av fatet) medans däremot broder Tvåan bet i kanterna av fatet - länge - men till slut gav han upp för han fick ju inget i sig Fyran var HELT ointresserad.

Vis av tidigare barn av olika slag, vet jag att det som kommer in, vill komma ut. Så jag presenterade även sandlådan för dem idag, med en gnutta mammakiss i. Ettan var förstås först i och grävde, men mamma Sisa hämtade henne tillbaka till bolådan med ett nackgrepp (?). Trean försökte sen, men fattade inte riktigt vad man skulle göra (Ettan grävde iallafall).

Jag upplever att Sisa är mer stressad över denna kull än tidigare - och det är många barn att hålla reda på. Balansen mellan hennes förnuft, känsla och instinkt verkar en anings i - obalans...

Övriga varelser i hemmet är som vanligt. Ormarna är dämpade efter äggläggning och blomkruka. Sonen fick ett utbrott idag (JAG MÅSTE HA BUSSKORTET VAR FAAAN ÄR DU DET ÄR JÄTTEVIKTIGT KOM HEM NU - jag la på luren och sms:ade att det var ett otrevligt, onödigt och ohyfsat samtal, jag tyckte inte jag förtjänade sådant bemötande men att jag kunde möta honom när jag var klar med mina ärenden så kunde vi byta kort med varann). Ja... och firrarna simmar. Allt är alltså precis som vanligt.