
Men så fort hon får som hon vill (Trean alltså) tittar hon trånande och vindögd rakt in i min blick (ovanligt för djur). Hon vill bli klappad, buren, pussad. Dragen i öronen, killad på magen, petad mellan tassarna - vad som helst, bara hon får uppmärksamhet. Hjärtat brister för den här lilla skiten - för varken jag eller Sisa kommer kunna uppfylla hennes behov. Båda är vi solitärer, som uppskattar att vara ifred. Jag funderar på att ta med henne till jobbet faktiskt ... där är en massa folk. En kontorskatt kanske kunde vara något? Då borde hon vara så slut på upplevelser på kvällen att hon taggar ner - och superuppskattad dagtid av alla kaxiga grabbar som smälter för små ludna saker

I natt ska alla dörrar vara öppna (trots att Trean drog ur internet och kabeltv medans jag handlade) och så får jag gömma hennes favorit-tugg-blomma, som ser riktigt skruttig ut nu
