När lillkillen flyttade ut, gick Sisa ut samtidigt, så för första gången i sitt liv var Trean alldeles ensam, medans jag gick och handlade. Det blev tydligen traumatiskt! Jag kan bokstavligen inte ta ett steg utan att ha henne lindad runt fötterna, inte sitta ner utan att ha henne i knäet och däremellan (om jag t ex står upp, stilla vid spisen) står hon och ylar - gnisslar - råmar. Sisa ser hårt prövad ut och lägger sig på mage för att slippa bli tuttad.Men så fort hon får som hon vill (Trean alltså) tittar hon trånande och vindögd rakt in i min blick (ovanligt för djur). Hon vill bli klappad, buren, pussad. Dragen i öronen, killad på magen, petad mellan tassarna - vad som helst, bara hon får uppmärksamhet. Hjärtat brister för den här lilla skiten - för varken jag eller Sisa kommer kunna uppfylla hennes behov. Båda är vi solitärer, som uppskattar att vara ifred. Jag funderar på att ta med henne till jobbet faktiskt ... där är en massa folk. En kontorskatt kanske kunde vara något? Då borde hon vara så slut på upplevelser på kvällen att hon taggar ner - och superuppskattad dagtid av alla kaxiga grabbar som smälter för små ludna saker
I natt ska alla dörrar vara öppna (trots att Trean drog ur internet och kabeltv medans jag handlade) och så får jag gömma hennes favorit-tugg-blomma, som ser riktigt skruttig ut nu
Är jag för trött imorgon så jobbar jag bara halv dag - det viktigaste i morgon är att skicka iväg lönerna. Min kollega (som tog lillkillen) har semester för VAK (Vård Av Katt - jämför med VAB). Hon ringde och rapporterade att han sprungit igenom hela lägenheten, högt och lågt, sen sovit hos matte i sängen en liten stund och därefter rejsat vidare. Även han lindar sig runt fötterna och pratar oavbrutet, så jag gissar att dessa två syskon verkligen kräver sällskap (de andra två fick ju det från start av andra vuxna katter). Blir de inte lugnare efter ett par dagar, så får kollegan ta tjejen på foder som sällskap... eller? Tankarna snurrar runt lösningar och problem...