Ok, jag är ju van vid att Långnäsan följer efter mig överallt och inspekterar - men nu börjar det gå för långt... nu ska hon ABSOLUT titta ner i toan medans jag sitter på den, för att se vad som händer där under

Dessutom har jag förstått varför det alltid är kattsand i handfatet: jo, den lilla härmapan har ju sett, att när vi går på toa så går vi genast till handfatet och tvättar händerna... så då måste hon också ta den vägen från SIN toa fast hon får inte på vattnet (än) så då fastnar hon där ett tag och kikar upp i kranens tomma hål...

Hon kan inte ta ett "nej tack, ingen katt i knät/ansiktet just nu". Då klämmer hon sig in, blir bortputtad, komer tillbaka från andra hållet, blir bortputtad, kommer in ovanifrån - blir bortputtad... och så försöker vi IGEN från vänster... igår när vi hade denna viljornas kamp (jag satt med en stor bok i knät och kunde inte läsa genom katten) ställde hon sig till sist på golvet och stirrade mig i ansiktet: du kan bara inte vara allvarlig? Får inte JAG sitta på boken?! Hennes min och svansföring - ja hela kroppshållningen - uttalade en så klar och tydlig vantro att jag var tvungen att skratta åt henne. Med ryckande svans gick hon därifrån, för att lite senare göra en kompromiss: klämma ner sig mellan mig och armstödet, en liten seger i allafall .

Frisse fortsätter med sina "om jag går ut, så får jag mat när jag kommer in"-idéer, fast eftersom det är så kallt och blött ute så fuskar hon genom att bara gå en trappa ner, sätta sig och slicka pälsen och låtsas som om hon har gått ut. Jag genomskådade henne ganska snabbt och puttade in henne i hissen och gick sen bakom henne ända ut genom porten. Mycket förnärmad katt, där med

Fisklivet är sig likt, inga födda, inga dödda

Tillbaka på jobbet har jag gjort det trevliga (jo jag tycker det är mysigt!) jobbet med att skapa en massa nya tomma pärmar för bokföringen, med årtalet 2008. Åtta tomma, nymärkta svarta pärmar står nu på rad och väntar på att fyllas med leverantörsfakturor, kundfakturor, löner osv. Ordning och reda!