.... ja, så är det. Nu när jag är hemma och sjuk så cirklar livet runt Silkes öronpropp-mani. Jag kan inte ens gå på toa utan att få en öronpropp serverad (om hon inte envisas med att trycka ansiktet mellan mig och toaringen). Hur kan en katt utveckla öronproppsberoende?! Hon blir helt manisk, kan inte tänka på annat när det finns en öronpropp framför henne. När jag sover måste jag stoppa in propparna i kuddfodralet så hon inte kommer åt dem - annars håller hon på i timmar med att placera dem i min sovande hand - eller vilket värre - gräva under min sovande kropp med vassa klor på jakt efter proppen...

Jag har en teori om raskatter. De är länken mellan hund och vanlig huskatt! Huskatt har jag levt med i hela mitt liv, med små inslag av diverse sambos raskatter. Alla dessa sambo-raskatter har visat samma beteende som Silke: intelligenta tossmoppar som aldrig får nog. Man kan undra vad egypterna höll på med när de avlade fram den första knaskatten - den med kuslig intelligens och temperament som en påtänd pmstant.

Visst är det underhållande att ha en sådan katt - men jävligt jobbigt.

Sisa upplever sig själv som "underdog" för tillfället, eftersom lillskiten tar all plats, Sisa löper och alla blir arga på henne och stänger henne ute. Jag är riktigt bekymrad över henne - hon verkar inte ha ett bra kattliv just nu. Dessutom är hon knölig när man stryker henne så jag fruktar cancer... vilket skulle förklara hennes dåliga humör. Frisse som är min syster/medmamma

Jag känner mig väldigt ledsen runt detta.