Idag kom en av våra "klienter/kunder/gäster/medmänniskor" in på kontoret strax innan det var dags att stänga. H*n har varit en ganska påfrestande person och jag stålsatte mig mentalt för att ta emot mer psykiskt arbete. Så säger h*n: jag begravde min dotter i tisdags.

Jag är bekant med döden. Jag har upplevt den på nära håll, med min mest älskade (innan jag fick sonen, då). Jag vet hur det känns, och vad som händer. Så jag lutade mig tillbaka och bara lyssnade. H*n var helt inne i sin sorg, och spelade upp hela förloppet som en mimiskt teater, med kroppspråk, röstlägen... jag var där, jag upplevde allt h*n upplevt, kände allt h*n känt - det var som en resa i en annan människas liv. Samtidigt var jag helt lugn, kunde fokusera på h*n och låta dennes känslor vara. Delade med mig av min erfarenhet; man blir arg på den döde, för olika anledningar men det hör till. Sorgen är djup och erhört smärtsam. Man blir avstängd, beter sig på de mest konstiga vis och är samtidigt utanför sig själv.

En halv timme (eller var det en timme?) av min totala koncentration mynnade så småningom ut i prat om katter och glädjen av att ha djur i sin smärta - de finns där, utan krav och ger tröst. När h*n gick, var jag helt slut, kände mig som om jag gått igenom ett dödsfall till i min närhet.

Blev inte bättre av att jag fick veta att en annan av våra "gäster" dött en mycket meningslös död gonom att trilla ner från en bergskant 18 meter, vid flykt från ett inbrott. Någon har tydligen fotat den döde och lagt ut på nätet, och släkten är förtvivlad

Ja, då känns mina problem (och andras) futtiga. Vaddå pengar, hälsa och intriger - vi lever ju... döden är SÅ definitiv.

Mia, med böjd nacke inför livet och döden - tacksam.