Tänkte lite till, på de nya hårda förslagen om att tvångshämta barnen till skolan, och jämför med ordspråket "du kan ta en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka". Det känns som om man flyttar fokus på problemet....
Kanske är det så, att vi "övermatar" våra barn - i all välmening - med information, stimulans - att de inte får vara ifred med sina tankar och naturliga nyfikenhet. Att så mycket tid är styrd i deras liv. Eller? Vad gör att barnen förlorar sin lust att lära? Berätta!
Jag har levt/lever bland en massa alternativa inriktningar på vardagslivet. En av de mer banbrytande är en skola driven av föräldrar, i ett kooperativ. Min mamma, som jobbar på museum, sa så här när de kom på besök: där kom en bunt ungar, glada, nyfikna, uppmärksamma, vilken total skillnad mot en vanlig klass från en Stockholmskola!!
I den skolan jobbar de mycket praktiskt, t ex geometri - jaha, ut på ett stort fält och mät upp hur en tredimensionell triangel tar plats. Deras metod är "hand-till-hjärna" - genom att GÖRA saker lär man sig.
Och då kopplar jag vidare till min son... som fostrades i just den andan, tills han skulle börja sexårs.... han var så sugen på att lära sig, vibrerande av lust (jag har en film från en av de första samlingarna där han säger "JAG VILL LÄRA MIG") och blev totalt nerplockad av de fyrkantiga "fröknarna". Musten gick helt synbarligen ur honom och han sa till mig: MÅSTE jag gå i skolan i nio år TILL?!
Idag går han i 9:an och vi har haft en svår kamp hela tiden. Min glada nyfikna unge har blivit djupt deprimerad och tidvis önskat sig vara död, hellre än detta. Jag har bråkat med skolan hela vägen... gissa vem som är o-älskad där? Jag har peppat, pillat på nyfikenheten, pratat mig blå, kommit med en massa knasiga påståenden som tvingat honom att tänka efter och konstiga fakta jag själv stött på som triggat mig.
Idag är han glad. Han lider fortfarande svårt av skolchocken - men f*n vad skönt att slippa skolan - snart. Han har klarat sig pga omgivningen - och hans egen inneboende nyfikenhet som drivit honom till andra ställen, bl a har han gått till KTH och varit med på kemilektioner
Äckliga dumma gammalmodiga stelbenta DUMMA skolsystemet (kan inte hitta fler beskrivningar)För övrigt är jag glad att det är helg och jag slipper undan från intrigerna på jobbet. Det drar ihop sig till årsmöte och val av ny styrelse, och de maktgalna, som inte fattar att makt innebär ansvar, är som tokiga. Vår förening, som grundar sig på djup människokärlek, gungar när dessa makt-tokar drar igång. De har visst glömt grundbulten
Vi är till för att hjälpa andra, vilket "gamlingarna" lever efter och förstår. Men andra, från icke-demokratiska kulturer bl a, förstår inte själva tänket från grunden. Och alla trasiga människor som i rent självförsvar (trots fysiskt ålder är de bedrövligt socialt utvecklade) sparkar på alla som har en tendens till att vara "sämre" än de.
Och där har vi nyfikenheten igen - hur kommer det sig att man flyttar till ett annat land och inte bryr sig om att förstå vår kultur och politik? Man vill ha det goda från vår värld, men inte ta till sig det som ledde oss dit... jag fattar inte. När jag reser, försöker jag ta kulturen dit jag kommer. Jag läser på innan, klär mig korrekt och klappar inte barn på huvudet eller använder min vänstra hand (t ex).
Hm - ja - jag använder den här bloggen till allt - för det finns ingen trevligare community vad jag vet. Så om folk tar illa vid sig att jag pratar om annat än fisk - so be it. Finns det regler här mot sånt?
PS: visade denna http://www.youtube.com/watch?v=K2cYWfq--Nw till en bekant och hennes kommentar var "har han inget bättre att göra?" Stackars o-nyfikna människa...
Och att ni också låter henne vara den hon är.
Min äldste ville inte heller kasta sig in i saker och ting utan gärna stå bredvid ett tag och iaktta. Se om det passade honom.
Han är idag fenomenal på att se mönster i andras beteende.
Redan i slutet av lågstadiet visste hans lärare att om HAN sa någonting om vad som hänt på rasten, så var det så. Han hade sett!
Men det är också svårt att låta barnen forma sig själva, trycket utifrån är så extremt, särskilt på pojkarna. Det är mer accepterat med en framåt tjej som leker vilt, än med en pojke som gillar rosa och vill dansa.
Som min fina lilla nallepappa, som hade dockvagnen och nallen med överallt, som skötte och klädde, matade, nattade och sjöng för nallen.
Och kom gråtande hem från dagis när de andra pojkarna hånfullt hade talat om att killar inte kan göra så. Som alldeles för erfaren av livet, insåg att han nu måste överge sitt lilla nallebarn på dagarna. Det var inte bara synd om nallen som inte fick vara med längre, utan också om nallepappa som inte längre hade någon att dela dagens upplevelser med.
Och mamma kunde inte göra någonting, för där stod de jävla små gubbynglen stenhårt fast med all sin blivande machomakt i ryggen.
Så fick han handfast lära sig att pojkar icke gör sig besvär med känslor och annat pjunk.
Och så gick det käpprakt åt helvete också med en smäll som ingen av oss har hämtat sig riktigt från ännu, fast det snart har gått sju år.
En söndertrasad liten barnasjäl läker inte så lätt som man tror, och att bygga upp självkänslan och livsglädjen igen, det kräver sin förälder det.
Alla föräldrar tycker att det är så häftigt att han går i
balettklass. För att deras grabbar aldrig skulle göra det.
Men har man satt sin unge i fotbollaget vid fem år och accepterar att cuperna är på fullaste allvar, och pågår hur länge som helst, och att laget toppas vid 8- 9 år, så får man inte en heller en grabb som vågar dansa. Nånsin.
Nemo saltat sobriat.
Det är inget som helst fel på fotboll, men jag vet att en hel del ungar tröttnar på att spela flera matcher varje helg, vecka ut och vecka in. Vill man spela lite lagom så går inte det. Och inte heller har jag hört talas om föräldrar som startar ett lagom fotbollslag, på kul, där verkligen alla får vara med.
När yngste sonen gick i gamla skolan ,delades alla treorna och gjordes om till fyran. Heder åt de lärarna som vågade sätta ihop en klass med lugna barn. Tio studiemotiverade pojkar som äntligen fick känna sig som normen, jo men tacka för det.
Och alla fotbollsbarnens föräldrar som gick man ur huse för att det inte fanns några lugna ungar i deras barns klass, utan nu blev det så bråkigt där. Ujujuj då, men min unge går inte i skolan för att vara buffert.
Då utnyttjar man de lugna barnen som man gjorde med flickorna förr när man satte dem emellan två bråkiga pojkar.
Och då har man definitivt inte sett till varje barns bästa.
Detta är ett stort och svårt ämne, men ett av de viktigaste vi har att diskutera idag.
För jag tycker det är ganska bra när man pratar om mer ordning och reda i skolan. Allt som barn gör är inte spontana yttringar av livsglädje, utan alltför ofta handlar det om ren egoism. Jag vill höras, och då skiter jag i att jag stör andra.
Är det bra i skolan får det livliga och glada rum INOM ramarna för skolarbetet. Även de tysta ska få trivas. Och höras. Och få en chans att i egen, snabb eller långsam takt, utveckla sin särart och personlighet.
Men ofta har jag märkt är det vi vuxna som vill ha ungarna i en mall. Som passar OSS.
Och inte bara att ungar ska göra som vi säger, och lyda våra regler.
De ska vara på ett sådant sätt, att vi känner oss nöjda med oss själva.
Barn får helst inte vara arga, till exempel, för då har vi vuxna misslyckats.
Glada barn betyder kompetent personal, ja, eller föräldrar.
Om ungar ryker ihop i skolan så ska det utredas, alltid. In i minsta detalj. Och viktigast, omedelbart.
Så att ingen ska få för sig att vuxna inte klarar av jobbet.
Så hellre än att låta den som är arg få vara det, och KÄNNA det, så ska de in och sitta mitt emot föremålet för sin ilska, verbalisera precis vad de känner, och på ett resonligt vis ta emot vilken taffligt framkastad ursäkt som helst.
Gör om det, den som kan.
Men inte få höra att det är rimligt att de VAR arga, eller att de SJÄLVA får bestämma när ilskan är borta och när de är MOGNA för att ta emot en ursäkt.
För det viktigaste är att alla är glada, och leker med stoj och glam.
Så vi vuxna kan tro att allt ÄR bra, och känna oss duktiga.
Eller tänk om den vuxna istället satte sig i närheten av den arge ungen, signalerade att jag finns i närheten, jag ser till att inget mer händer JUST NU, eller att du gör dig illa.
Motar bort tittare och pekare, väntar ut ilskan eller pallar att ta emot den.
Eller sorgen, besvikelsen, ångesten. Och alla andra starka känslor.
Då skulle definitivt något hända med våra ungar och ungdomar, som mår sämre och sämre.
Och det förtjänar de att slippa.
Mina vänner på detta forum, som ni kanske (!) har märkt så är detta ett ämne som faktiskt engagerar mig en smula.
Men nu är klockan mycket, Capella har värmt upp kudden och i morgon väntar en ny vecka. Den blir inte så farlig, S Sund, den blir som den blir bara, ska du se.
Visst, jag är ogift, Mamma Mia, men lever dock i synd, med min man. Det går utmärkt det med.
Men när jag drar igång barnens revolution så får du gärna vara med, tillsammans med er andra.
Till dess finns det några morsor och farsor i Stockholms trakten som vill gå ut och ta en öl och prata barn, så kan ni väl höra av er????
Eller sitta på min altan, där är det fint när äppelträden blommar nedanför.
G´natt everyhopa!!