... stackars stackars Sisa! Jag får sådan ångest av att se henne så förvirrad, olycklig och sårad
När vi åkte in till vet. imorse låg hon så cool i buren, med armarna i kors "jag åker bur på bussen, so what?"
När jag hämtade henne kl 17 var hon i chock och drogad... fick bilskjuts hem och satte på henne tratten när vi väl var installerade hemma i sonens rum (min tanke är att hon ska få vara där ett par dagar så inte Lillskiten sliter upp såret på henne). Släckte lampan och lämnade rummet - tittade in efter en halvtimme och då hade min Houdinikatt krånglat sig ur tratten på med tratten igen och sen gick hon baklänges en halvtimme, krafsande på dumstruten ... stackars Sisa! När Lillskiten fick syn på henne blev hon två storlekar större och flydde fräsande därifrån... nu smyger hon omkring i lägenheten och lyssnar på de konstiga skrapljuden därinifrån, med förfärade öron och svansen som en flaskborste. Vattnade Sisa med en medicinspruta, för det lär ta ett tag innan hon fattar galoppen och kan dricka själv ur skål.
Hå hå ja ja... fy vad jag mår dåligt över detta. Stackars katt...
Tratt är ett nödvändigt ont...
Har haft en katt som släpat den i golvet, snubblat på den... varpå mitt samvete tog av tratten - katten tacka med att klippa ett stygn på två röda minuter. DÅLIGT samvete igen o på med tratten...
En annan katt hade gärna behållt tratten längre. Hon plaserade den med precition över matskålen och tömde på egen hand skål efter skål..., och de andra gick bokstavligen som katten runt het gröt och vågade inte störa trattmonstret!
Det ÄR synd om Sisa, men det är nog mest synd om dej just nu ...