En halv vecka på akuten
Har T och jag tillbringat. Känns det som, i alla fall.
Ett magont som inte går över, och som gör att ungen inte kan stå upprätt.
Han har varit hemma i två veckor för det och in och ut på akuten har vi varit.
Men ingen hittar något.
Nu i torsdags blev det akutare än vanligt.
In till ALS, som hade hur många som helst före. Åk till Huddinge, sa sjuksyrran i inskrivningen. Tack för det, Vårdguiden!!
Och där kom vi in rätt fort, och T fick lägga sig ner, vit som ett lakan och yr som en höna. Prover, prover, prover, kandidat som klämde igenom magen, igen, och frågor, frågor, frågor.
Och väntan. Förstås.
Och proverna visade förstås inget särskilt, så vi fick gå hem, för att komma tillbaka på fredag morgon för ett ultraljud av buken.
Upp på morgonen, blek, yr och trött. Men de hade glömt att tala om för oss att ultraljud ska tas på fastande mage. Jaha, hem igen, med intyg att han behövde mammas omsorger, och bokad tid idag.
Och vi är i tid och får bara vänta en kvart innan vi får komma in.
Ultraljud är fascinerande, det syntes att en njure är njurformad(!), hur gallgångarna ringlade osv. Tillbaks till akuten och sitta i väntrummet.
Och sitta i väntrummet.
Och sitta i väntrummet.
Tur att det finns Nintendo DS och kortlekar.
Böcker och sudoku, och Bolibompa på TV.
För timmarna gick och gick.
Och gick och gick.
Och Bollmora auktionen började, och fortsatte. Och fortsatte.
Vi spelade Chicago, kasino, femhundra, bluffstopp, Texas hold'em, tjugoett och Black Jack.
Tills axlarna värkte av blandandet.
Och vi väntade och väntade.
För så är det ju på akuten.
Och inga bilder kom från röntgen, och då kan doktorn inget göra.
Så vi väntade och väntade.
Stackars T hade ju fastat sen midnatt och var både hungrig och törstig.
Det var en strid ström av andra barn, mycket förkylda småbarn förstås, stackars små. Ont och feber och inget förstår man. Inte roligt alls.
Och när träsmaken börjar krypa både uppåt axlarna och neråt anklarna så kommer en liten gapfia in i väntrummet.
Inte så att hon var gnällig och trött eller så.
Nejdå, hon var pigg och alert, med en frisk upptäckarglädje.
Som hon konstant delade med sig av till övriga väntrummet.
Med en röst som kunde skära genom djupfryst torsk, en ljudstyrka som snittade 100 dB och en svada som skulle få Martin Timell att framstå som fåordig.
En löpande kommentar till hennes liv, NU skulle hon titta på fiskarna, och tv sedan, NU skulle hon sitta här och titta på tv, NU skulle hon klättra på bananen, NU skulle hon byta stol, NU skulle hon dricka, NU skulle hon kissa, NU skulle hon titta på fiskarna igen, och så fick alla veta vad fiskarna hade för färg, vilka som var ungar, vilka som var mamma, vilka som var pappa, vilka som gömdes sig där, vilka som gömde sig här, vilka som tyckte hon var stor, vilka som åt, vilka som gick baklänges(!) och vilka som gick framlänges.
Och alla som till äventyrs missade att det var en katt på tvn behövde inte sväva i okunnighet därom.
Och efter detta avskyvärda lilla barn rantade en tystlåten mamma, som aldrig sa emot, eller för all del inte sa så mycket alls. Men beundrade sin försigkomna dotter något alldeles väldigt. Inget var oväsentligt, och allt krävde mammas fullständiga uppmärksamhet.
Andra föräldrar som hade lyckats få sina små att somna till, såg inte särskilt glada ut, men vi svenskar kan ju vara rätt mesiga, så det var ingen som sa till mamman att hon kunde ju försöka få lite tyst på sin unge.
För visst går det. Barn brukar vara väldigt sjyssta mot varandra om man bara förklarar för dem.
"Nu måste vi viska en stund, för bebisen, som är så liten, ska sova nu". "Vad duktig du är!!!"
"Kom så ska jag läsa lite för dig".
Och sedan kan man ju ta med ett litet pussel, några kritor, en bok och andra sysselsättningar.
Fast T snart är femton, så hade vi med oss sysselsättning, en kortlek går ner i fickan, och får tiden att gå lite fortare.
Jag tror att detta var ett barn som aldrig har fått avstå sina föräldrars uppmärksamhet.
Som aldrig har fått vänta ett enda ögonblick, på att få meddela sin synpunkter. Vars föräldrar oupphörligt har ägnat sig åt dottern under dygnets alla timmar. Och som träder tillbaka till den grad att morsan mer framstod som ett bihang till dottern än en egen person.
Efter dryga tre timmar är inte heller tålamodet på topp!!
Men T tycker i likhet med andra tonåringar att morsan är rätt pinig för det mesta, så han tyckte inte att jag skulle säga något.
Fast han erkände att han kände sigrätt mordisk till slut.
Sammanlagt fick vi vänta i nästan fem timmar på besked från ultraljudet, och även om läkaren började med att be om ursäkt känns det lite i mesta laget.
Särskilt som ultraljudet inte visade något avvikande. Så vi fick åka hem än en gång, med recept och remiss till barnläkarmottagningen.
Men han har i alla fall inget livshotande eller allvarligt, som cancer, och det är förstås skönt att veta.Läkarna på Huddinge barnmedicin har varit noggranna, och tagit en mängd prover för att utesluta på det ena och andra, men en diagnos av något slag vore ju förstås bra.
Sumpan och Bollis
missade jag förstås eftersom vi satt på akuten båda dagarna. På Bollis auktion skulle jag dessutom sitta i kansliet och hjälpa till.
Men har man goda vänner så löser det sig ändå!!
Mamma Mia, köpte ett stim kolglödstetror i Sumpan, och dessutom de mest bedårande underbara svarta Corydoras som tänkas kan.
Sex stycken alldeles helsvarta små gullungar, på knappa två centimeter. De är så snygga så det är inte sant!!
Längst ut är fenorna så tunna att det lyser igenom, och då blir det som en djupröd ton.
De fick gå i karet med rasbororna, för då kan jag ligga i sängen och titta på dem.
Dessutom kånkade hon sten och rötter åt mig.
På Bollis hjälpte hon mig att få tag på lite doppvärmare, till de nya karen i skolan.
Tack snälla Mia
Jag hann dit sista timmen och fick tag på rätt mycket växter, några platy och två par killis. Nya fiskar för mig, det ska bli roligt att lära känna dem.
Mitt 54 liters hemma ska tömmas och göras omstart på, så det blir ett lekakvarium av det. Sen så!!!!
