För visst måste det väl vara så som man skall tolka det hela? Fick stora nöjet att vara hemma med dottern imorse som fått öroninflammation. Vad lyckligt lottade vi är som faktiskt får lov att vara hemma och ta hand om våra sjuka barn och dessutom får, om än en liten, kompensation av staten för den förlorade inkomsten. Njöt av varje timma med en febrig liten tös i famnen som trots värken höll humöret uppe. Att kunna stanna hemma några timmar på måndagförmiddag är som balsam för själen.
Väl på vårdcentralen kunde mamma möta upp och då kunde nog ingen tro, knappt jag själv heller, att tösen varit så pappig under morgonen. Är något speciellt med mamma, speciellt när man är sjuk.
Vilken skön känsla att glida in på jobbet ett par timmar efter alla andra. Inte hinna mer än att starta igång datorn (skall det verkligen behöva ta fem minuter för att logga in?!) och sedan kolla mail och almanacka sedan var det dags för lunch. Tänk om varje dag kunde gå lika fort och smärtlöst?
Träffade av en ren slump en gammal lärarinna igår. Min svenska-fröken ifrån högstadiet. Blev imponerad av att hon kom ihåg både för och efternamn (brukar ju kunna betyda två saker när en lärare kommer ihåg en speciell elev femton år senare, ni får väl själv gissa anledningen
). Själv har jag pinsamt svårt med namn vilket då och då kan sätta en i pinsamma situationer, har dock aldrig kallat frun vid fel namn... inte vad jag minns 
För att återgå till min fröken, hon gick rakt på sak och undrade om jag hade skrivit någon bok ännu? Fick ju erkänna att så inte var fallet men att det finns ett verk påbörjat i kladdform redan -97 och som jag började nedteckna för ett antal år sedan, kommit kanske en tredjedel i händelseförloppet och passerat närmare 200 A4-sidor. Dessvärre har det, som så mycket annat, fått stryka på foten till förmån av barn och hus. Hon var inte helt missnöjd med svaret men inte heller helt nöjd. Hon spännde ögonen i mig och påpekade att av alla hennes elever så tillhör jag en av dem som verkligen borde skriva den där boken med stort B. Smickrande.
Såg helt ok ut på taket när man kom hem idag också. Kanske är på tiden att räta ut några av frågetecknen kring den där vackert gröna presseningen som någon så dödsföraktat kämpade med i stormvindarna härom kvällen?
Har ju som vissa nogranna läsare vet byggt ut en del av huset. Närmare bestämt en balkong som blev ett uterum som blev ett vinterbonat uterum som i stortsett blev ett vanligt rum- vår nya matplats. (Hmm får nog ta mig i kragen och fixa lite foton någon dag?) Utvändigt har det där rummet stått klart sedan innan förra vintern och allting har fungerat bra vilket därför gjorde mig smått överraskad när det plötsligen var vattenpölar på golvet?! Tro mig, ekgolv mår inte bra av vattenpölar, inte ens nylagt sådant.
Det droppade lite olustigt ifrån taket så jag gjorde det enda rätta, bröt sönder en av brädorna och kunde dra ut isolering lika blöt som en dränkt tvättsvamp!Byggde snabbt en torka-taket-apparat med hjälp av en barnstol stående på matbordet, i den fäste jag en borste och i toppen av borstens skaft drog jag fast en hårtork riktad in i öppningen jag gjort! Länge leve kreativa ideér...och buntband!
Problemet med vattenläckor är ju inte bara att torka upp vattnet som hamnat på fel ställe, man måste ju dessutom se till att det inte kommer dit MER vatten. Därav presseningen. Läcker uppenbart in vatten i skarven mellan det nya taket och det gamla, sitter en plåt där (egentligen två plåtar eftersom det var opraktiskt att ha den i ett enda stycke, 9 meter långt, men den skarven är tät). Verkar inte bättre än att de kraftiga vindarna ifrån västerhavet pressat vattnet åt fel håll, över livet på listen och in innanför panelen för att sippra ner genom isoleringen. När väl isoleringen blivit blöt så började det att droppa genom innertaket.
När vädret tillåter tvingas jag nog bryta upp panelen och försöka bygga om...suck...
Har jag förresten berättat att vi skaffat nytt husdjur? Han heter Pelle och är vackert varmt gul. Han bor i källaren men hela familjen kan knappt gå hemifrån utan att säga hejdå till Pelle och det första man gör när man kommer hem är att springa in och se hur Pelle mår? Nyfikna? Nähä, kan jag inte tro?
Ni får ge er till tåls till nästa gång, ni vet väl att alla bra bloggar skall avslutas med en cliff-hanger?
Ta väl hand om er.
I övrigt anser jag att Stenungsund bör ha en egen akvarieaffär.
