Det var en gång ett slott i sagolandet Någonstans. Slottet var inte landets största eller finaste men det var ändå ett trivsamt slott som spred värme och trivsel i sin omgivning.

I slottet bodde prinsessan och prinsen ihop med sina två barn, lillprinsen och lillprinsessan. Det var en lycklig familj som tillbringade dagarna i ett enda rosaskimrande lyckorus.

Nu kom det sig en dag att Prinsessesan gav prinsen trenne uppdrag och om han klarade det skulle han bli rikligt belönad!

Prinsen accepterade utmaningen och gjorde sig redo för det första uppdraget. Ett torn i stål skulle byggas i de nyare delarna av slottet men ståltornet var först tänkt att förses både med en roterande platta och en slang utifrån för friskluft, något som visade sig vara en omöjlighet att förena trots att de blivit lovade att det skulle fungera. Prinsens uppdrag var nu att hitta en ny lösning och åka iväg och byta delarna.

Prinsen klurade och tänkte, funderade och grubblade men så en dag hade han en briljant lösning!

De giriga dvärgarna som smitt ståltornet inne i sina djupa grottor vägrade att komma med nya delar trots att de erkände att de hade gjort fel. Prinsen tittade därför in i kristallkulan och konstaterade att öppningen till grottorna var öppen och snabbt gjorde han i ordning deras silverglänsandevagn, det fanns ingen tid att förlora!

När lillprinsens och lillprinsessans platser tagits ur vagnen och sakerna var lastade for prinsen iväg likt en blixt! Men väl framme vid dvärgarnas grottor såg han att öppningen var stängd, förseglad och låst! Ve och fasa, dvärgarna hade glömt att uppdatera öppningstiderna i kristallkulan!

När prinsen besviken kom hem kände han plötsligt hur hans kroppstemperatur skenade. Dvärgarna hade kanske försökt förgifta honom? Prinsen, som trots allt var en man, såg livet passera revy i takt med att temperaturökningen passerade första graden och närmade sig andra, han sjönk ner i ett mörkt och omväxlande iskallt och brännhett töcken.

I sitt feberrus mindes plötsligt prinsen den väntande belöningen och med darrande ben drog han på sig sin rustning och gav sig ner i katakomberna för att lösa det andra uppdraget!

Prinsen löste det likt snabbt som ett sydamerikanskt pirayastim slukade sitt byte i de antika Spiroualbumen. Med sitt eget liv som insatts gav han sig in till den blankt gula draken och fyllde på säck efter säck med mat till honom. Därefter öppnade han drakens mun och rensade ut alla resterna så att drakens eld kunde flamma klar och stark igen och på så sätt värma upp deras slott.

Nöjd över sitt klarade uppdrag kastade sig prinsen in i vagnen igen och likt en silverpil for han ner till dvärgarnas grotta. Nu hade de helt plötsligt hittat en lösning på friskluftslangen och den roterande plattan men de giriga smederna behövde ytterligare flea hundra av prinsens guldmynt. Prinsen, i sitt feberheta tillstånd, slog sin bepansrade hand i disken så skrivdonen for i golvet och krävde att få byta ut delarna och få pengar tillbaka. Dvärgarna som var fegare än man kunde tro backade för vår hjälte och likt små vesslor for de runt i sina mörka grottgångar tills det åter var till prinsens beåtenhet.

Väl tillbaka i slottet, yr och matt, frågade han så prinsessan vilket som var hennes tredje uppdrag. Prinsessans ljuva stämma var lika svalkande likt klart källvatten då hon sa att det tredje uppdraget var det enklaste men samtidigt också det svåraste.

Prinsens uppdrag var att ta hand om familjen, skydda dem och älska dem tills solen slocknade och himlen föll ner. Som ett bevis på att han accepterade uppdraget tog prinsen, trots sin feberyra som fick honom att ana dödsängels lie över axeln, hand om den svårt hostande lillprinsen hela dagen och prinsen lovade dessutom att bygga färdigt slottet så att det skulle bli det vackraste och mest omtalade slottet i hela den blomstrande dalen!

Prinsessan var så lycklig att hon togs sin kära i sin famn och var just på väg att lova honom bröllop och halva kungariket då det gick upp för henne att deredan var gifta och att prinsens faktiskt redan hade halva kungariket, kanske rent av mer än halva!

För att inte förlora ansiktet och i desperat behov av att belöna sin modiga hjälte tömde så prinsessan och prinsen sina kassakistor tills det ekade tomt i dem. För allt guldet köpte de en resa till främmande land där de bevingade hästarna levde, där havet var ljummet varmt och vackert azurblått och där röda fanor vajade stolt i vinden med månens tecken. Där skulle prinsessan, prinsen, lillprinsen och lillprinsessan tas om hand likt de kungligheter de var och unna sig varma bad, god mat och ännu mera bad i någon av de många bassängerna i fjorton långa dagar medan den mörka hösten skulle göra sitt antågande över slottet.

Och så levde vår prins och hans prinsessa lyckliga i alla sina dagar. Snipp snapp snut, så var sagan slut.


Nämen... ett helt inlägg utan smileys?! ...eller ... hoppsan

För övrigt anser jag att Stenungsund borde få en egen akvarieaffär under 2008!