Mats - jag har läst den här artikeln tidigare och läste den nu igen. Tycker den är väldigt informativ, välskriven och intressant. Nu har jag ju bara ett fåtal fjärilar i ett litet kar men en tanke för framtiden är att ha en större grupp i ett större kar och försöka få till just den miljö du beskriver. I någon mån har jag det så i mitt 570-kar men där går redan tillräckligt många fiskar, och ciklider, i nuläget.
Tack för att du inte tröttnar utan fortsätter att dela med dig av din erfarenhet, kunskap och ”alternativa väg”. Jag har haft dina kar som målbild hela tiden och känner att jag nått en bit med storkaret.
-
Med anledning av att Nicklas "Smajlet" i sin tråd sökte information om Fjärilsciklider, lägger jag här in en artikel jag skrev för några år sedan.
Artikeln är ganskal lång och jag vill inte ta för mycket utrymme i Nicklas tråd, utan hänvisar hit till "Akvariestugan".
Här är artikeln:
Lär känna dina Fjärilsciklider
Av Mats Bryzell
Fjärilscikliden – Mikrogeophagus ramirezi är utbredd över stora områden i och runt Orinocoflodens delta i Venezuela. Typiska lokaler kan vara grunda, varma vattendrag med tät vegetation och med bottenregioner täckta av djupa lager ”mulm”, förmultnat organiskt material. Vattnet i de olika lokalerna kan ha varierande PH-värden runt 4.0 – 7.0 och temperaturen kan sträcka sig upp mot 29° Celsius.
I den här artikeln skall jag beskriva hur jag kom att lära mig förstå Fjärilsciklidens beteendemönster och hur man kan fixa till sitt akvarium så att denna vackra ciklid har möjlighet blomma ut i sin fulla potential.
Fjärilsciklider i ett typiskt akvarium
När vi inom akvariehobbyn träffas på möten, talar med varandra i olika forum eller på andra sätt kommunicerar kommer ofta Fjärilsciklider på tal. Det är verkligen inte konstigt då detta är en av de mest spektakulära små ciklider man kan se i handeln.
Fjärliscikliden har en färgprakt som är enastående. Dess utseende och mindre storlek tilltalar väldigt många – inte bara de som har ciklider som huvudintresse.
Fjärilscikliden är lätt att få tag på i handeln, den brukar nästan alltid vara representerad i sortimentet och är förhållandevis billig i inköp. Detta gör att många blir fascinerade av både utseende och pris, och därmed gärna provar med ett par eller två.
När snacket går kring Fjärilsciklider beskrivs den ofta som känslig, svår och benägen att dra på sig sjukdomar. Jag brukar vara försiktig med att använda ord som känslig och svår, jag säger hellre; krävande. Det är helt enkelt så att dessa ciklider kräver vissa betingelser, och blir ”känsliga” först när de hamnar i miljöer och vatten som inte uppfyller deras behov och krav.
Nåväl, ett faktum är att Fjärilsciklider ofta får sjukdomar som ”popeye”, ”hål-i-huvudet”, fenröta och liknande angrepp, sjukdomar som bryter ut då fisken är stressad och dess immunförsvar försvagas och de organismer som orsakar sjukdomsförloppet tillåts härja fritt. När sådant händer i akvariet, kanske vid upprepande tillfällen, bör man fundera på om något i vattnet, miljön eller kanske temperaturen inte riktigt passar just de fiskar som blir angripna – några parametrar är kanske snedställda?
Ett vanligt scenario, som jag själv upplevt, när man skaffar Fjärilsciklider för första gången är att man ser dessa juveler i butiken.
I butikens visnings-kar går oftast en större grupp och karet är konditionerat som för övriga fiskar i sortimentet, alltså utan någon omfattande inredning.
Vad som är påfallande är att de Fjärilsciklider som går i butik gärna uppvisar territoriellt beteende. Det kan finnas flera par som börjat gräva små gropar och man ser ett intensivt revirbeteende. Hanar står och måttar sinsemellan och honor håller sig nära de små nygrävda groparna och ser ilskna ut. Många är ordentligt utfärgade och visar upp sig i all sin prakt.
Vem smälter inte inför en sådan syn?
Beslutet att ta hem ett, eller kanske två, par är snabbt taget och man tänker sig att det blir toppen, det här, hemma i sällskapskaret.
Så hamnar de nyinköpta Fjärilscikliderna i karet, och är detta någorlunda välskött har fiskarna inga större bekymmer att snabbt acklimatisera sig. De börjar genast utforska omgivningarna och ett, tu, tre så är en lek igång.
Det är i detta läge man känner en stark tillfredställelse och tänker; ”jamen, det här var ju lätt som en plätt, titta bara – en fjärilslek redan efter ett par dagar”.
Ganska snabbt ser man dock att rommen blir uppäten, eller om den inte blir uppäten kläcks den inte. Plötsligt är hanen och honan ”ovänner” och den ena eller andra parten blir intensivt aggressiv och jagar den andra runt i karet.
Det finns många varianter på det här beteendet, men kärnan är att leken blivit avbruten, och den process som lek och yngelvårdande innebär har upphört att existera.
Har man lite tur hamnar båda parterna i ett viloläge och under en period händer inte så mycket, och en tid senare upprepas lekbeteendet – med liknande resultat.
I de flesta fall är det tyvärr så att någon av parterna uppvisar ett starkt revirbeteende och tolererar inte längre den andra. Det blir ett intensivt undanskuffande och den som blir jagad blir underdånig och stressad. I det här skedet knackar inte sällan sjukdomar på dörren, och så simmar en ensam hane eller hona plötsligt planlöst runt i karet.
Vad gör man nu? Jo, skaffar en ny partner till fisken!
En ny hane eller hona introduceras till den ensamvarande i karet. Det finns undantag, men väldigt ofta hinner den nyanlända inte riktigt med i svängarna, och den som gått i karet innan visar dominant beteende – och så är cykeln med jagande, stress och otrivsel igång igen.
Man ger liksom upp och tänker; ”jädra Fjärilsciklider till att vara känsliga och svåra…”
En tillbakablick
Varför blir det nu så som jag beskrivit ovan? Vad är det som gör att ett Fjärilsciklid-par ofta blir ”ovänner” och inte uppträder som många andra ciklider, och dessutom så lätt blir sjuka? Det finns ju massor av ciklider som parar ut och liksom håller ihop lek, efter lek och tycks leva i god harmoni, kan man tycka.
För att ge min syn på saken, enbart baserat på de erfarenheter jag själv skaffat mig, måste jag ta läsaren tillbaka till mitten av 1970-talet, då jag var en grabb på 14-15 år.
Och det hände sig vid den tiden att från kejsare Augustus utgick ett påbud att hela…
Nej, det där är ju en helt annan historia!
På 70-talet fanns inte Internet, datorer, smartphones och iPads som hjälpmedel att hämta information. Dessutom bara två kanaler på TV, oftast i svart-vitt…
För att skaffa mig information inom valda delar av akvariehobbyn lånade jag hem tjocka luntor om akvariefisk från biblioteket. Oftast var det knapphändig och snårig information i dessa böcker, och man var lika frågande efter läsningen, som innan.
Mer beskrivande information fick jag av ”gubbarna” i olika akvarieföreningar. De brukade ha auktion på mötena och här fick man se vissa ciklidarter för första gången, och chans att köpa hem och prova på.
Till följd av detta lärde man sig en hel del och pojkrummet började se ut som en mindre zooaffär.
Bland alla bänkar och ställningar med kar på cirka 100-liter hade jag skaffat mig ett lågt, djupt kar på runt 400-liter. Det var konstiga mått på detta kar, uppskattningsvis: (Längd, Bredd, Höjd) 120x80x40 cm. Jag är faktiskt osäker på om det var ett akvarium egentligen, snarare ett tidigare hem för någon sköldpadda eller liknande. Men det var tätt och gick att använda som akvarium.
Detta, lite udda kar hade jag som skräp-kar. Här hamnade rötter, pinnar, växter och en stor mängd Javamossa (som jag inte kunde förmå mig att slänga vid gallring) som blev över från andra kar när jag ändrade inredning och gjorde iordning för diverse ciklider.
Karet var belamrat med brôte och vattnet var starkt bärnstensfärgat. Ovanpå karets olika täckglas hade jag flera ramper med glödlampor i. Det var ganska starkt ljus – och det blev varmt!
Till de något större karen hade jag några gamla Eheim ytterfilter som jag köpt begagnade på akvarieföreningens auktioner, men till de mindre karen hade jag luftdrivna Billi-filter som fungerade mycket bra. Arsenalen av Rena-100-luftpumpar surrade som getingbon av badbollsstorlek. Till skräp-karet körde jag ett Billifilter, det fick liksom räcka med det…
Förutom allt rot-, pinn- och växt-jox som hamnade i karet, använde jag det också för fiskar som blev sjuka. Det var speciellt ett större stim Kejsartetror som gick i ett sällskapskar på cirka 200-liter. Doppvärmare hade jag knappt hört talas om och det var väl någon grad över rumstemperatur i vattnet. Kejsartetrorna hängde stillastående mestadels och fick ofta små bölder och utväxter på kropparna. Jag skickade över stimmet av Kejsartetror till skräp-karet och där piggnade de till väsentligt, blev av med sina bölder och förökade sig. Javamossan blev en fin grogrund för alla tetrayngel. Kejsartetrorna trivdes uppenbarligen (i det där skräp-karet) och fick stanna kvar.
En zooaffär i stan skulle upphöra och de hade utförsäljning på rubbet – allt skulle bort!
I ett kar gick en grupp Fjärilsciklider, kan ha varit 10-15 stycken, och jag bestämde mig för att köpa ett par.
Handlaren sa att om jag köpte två par så skulle han skicka med de övriga, mer eller mindre gratis. Dom gillar att vara flera, så det är lika bra att ta allihop, sa han. (Där kläckte handlaren en ledtråd som gick rakt över huvudet på mig).
Det där ingick inte riktigt i mina planer, jag ville bara ha ett par i sällskapskaret, men gubbjäkeln ville så klart bli av med dom, tänkte jag.
Men, hellre fler fiskar än bara två – så jag köpte alla Fjärilscikliderna för några tior.
Ett Fjärilsciklid-par hamnade direkt i sällskapskaret, och de andra hällde jag ner i det där skräp-karet.
Det hela förlöpte till en början väl, men snart så tröttnade paret i sällskapskaret. Det blev som i scenariot jag beskrev ovan; jagande och osämja. Till slut dog båda två. Jag fiskade upp ett nytt par för att sätta i sällskapskaret, men även dessa följde samma mönster.
Jag tröttnade på Fjärilscikliderna och lät de 10-12 stycken som var kvar i skräp-karet gå där…
Det bortglömda karet
Månaderna gick, och Fjärilscikliderna brydde jag mig ganska lite om.
Sällskapskaret gjordes om till ett Tanganyika-kar. Dessa afrikanska ciklider, endemiska för Tanganyikasjön blev mitt nya, stora intresse, speciellt Julidochromis-komplexet till en början.
I stort sett alla kar i pojkrummet förvandlades till Tanganyika-burkar… förutom ett.
Det var de lite äldre killarna i akvarieföreningen, ”gubbarna”, som introducerade Tanganyikacikliderna för mig. De här cikliderna har ett väldigt intressant beteende, sa dom, kolla hur de uppträder sinsemellan vid uppvaktning, hur de yngelvårdar och bildar stora kolonier. När du lär känna dina fiskar ser du direkt om de trivs och kan studera hur de interagerar sinsemellan.
Det här var handfasta råd som givetvis öppnade en helt ny värld. Hur inredningen såg ut, rent estetiskt, blev mindre viktigt. Jag började bygga steninredningar så att det skulle gagna de Tanganyikaciklider som skulle gå i karet. Det var det intressanta beteendet hos fiskarna jag ville kolla in.
Skräp-karet puttrade på. Fjärilscikliderna gick där, tillsammans med ett stim Kejsartetror.
Lusten för detta kar var, i stort sett, lika med noll. Jag bytte några spänner vatten någon gång i månaden, matade, skickade ner ytterligare några överblivna pinnar och tussar Javamossa från de andra karen – men jag brydde mig inte om karet i övrigt.
Detta låga, djupa kar hade trots allt något magiskt över sig. Det var skönt att någon gång sätta sig framför det och bara glo en stund. Vid ett av dessa tillfällen såg jag att ett par av Fjärilscikliderna gick omkring i karet med en skock yngel, och inte nog med det, ytterligare ett par med yngel långt in i karet, i dunklet under all Javamossa.
Intresset för denna grupp Fjärilsciklider kom att blossa upp med en väldig fart.
Jag förstod det inte genast, men någonting i just det här karet var rätt, på något sätt – men vad?
Att handlaren hade sagt att Fjärilsciklider gillar att vara flera var något som gått mig fullständigt förbi, men jag började titta i böckerna igen och såg att de gärna går i mjukt vatten och hög temperatur. De rudimentära grunderna om mjukt och hårt vatten hade jag fått lära mig på skolans kemilektioner. Basiskt och alkaliskt vatten stod det även om i skolböckerna, surt vatten, lågt ph o.s.v. Vattnets hård- eller mjukhet styrs ju av mineralinnehåll och mäts via en tysk skala; °dh – grad deutscher Härte, där lägre nummer på skalan är mjukare vatten. Det är en liten vetenskap i sig att ha full koll på detta, så jag rekommenderar ett par snabba sök på nätet för att förskansa sig mer kunskap i ämnet – jag går inte närmare in på det här och nu.
Vad var den rätta temperaturen då? Ja, enligt böckerna kunde vattnet där dessa ciklider lever uppgå till nästan 30°C. Jösses, det var bara att ta fram termometern och kolla!
Skräp-karets låga beskaffenhet och det faktum att ett antal glödlampsramper var placerade ovanpå (man skulle ha kunnat steka ägg på dessa ramper) gjorde att en vattentemperatur på runt 28°C var mer eller mindre konstant.
Nu hade jag lärt mig att studera Tanganyikacikliderna mer ingående, och började titta på Fjärilscikliderna med samma intresse. En intensiv period tog sin början, då jag försökte begripa mig på samspelet i den större gruppen kontra det beteende som vissa par visade. Jag hade också i minne de par som tynade bort i sällskapskaret, och jämförde med den dynamik som utspelade sig i skräp-karet.
Om man ställer iordning ett kar, låt oss säga på cirka 150 - 200-liter, med generösa, öppna bottenytor – gärna med finkornig sand – och inreder med en mängd rötter, pinnar och kanske några mindre stenar här och där, har man skaffat sig en god start för hållande av Fjärilsciklider. Till detta kan man med fördel addera lågt växande buskage av olika växter. I många fall fungerar den vanligt förekommande Javamossan (eller liknande) som, när den brer ut sig i karet, bildar fina depåer av växtlighet som Fjärilscikliderna kan söka skydd i och uppehålla sig vid.
Skaffa gärna Catappa-blad, som finns i handeln, och strö dessa i lager på botten. Man kan exempelvis även använda nedfallna, torkade Ek-blad som går att plocka på höstarna. Dessa blad startar en förmultningsprocess i karet vilket gagnar små organismer som ger Fjärilscikliderna, speciellt deras yngel, föda. Rötter, pinnar och blad med mera hjälper vattnet till godartad kondition.
Jag vill vara ärlig och säga att jag själv inte har större kunskap, och intresse, för rent teknisk mätning av vattnets olika parametrar. När vattnet blir bärnstensfärgat och har en doft av skog och mylla är jag nöjd. För den vetgirige rekommenderar jag några bra vattentester för exakt mätning av vattnet. Min metod passar inte alla, men har fungerat fint för mig genom åren.
När man inrett karet, och fått upp vattentemperaturen till cirka 27-28°C kan man sätta in en grupp tetror, eller liknande, av någon sort man gillar, låta dessa gå någon månad, för att sedan introducera Fjärilscikliderna.
Gruppens beteende
De bästa resultat jag har haft med Fjärilsciklider är då jag startat med en grupp på sex, åtta eller kanske tio stycken. Akvariets storlek och inredning avgör givetvis hur många man bör ha, men tittar vi tillbaka på det där skräp-karet (med stor bottenyta) på cirka 400-liter, så gick där en grupp på ungefär 12 stycken.
Gruppdynamiken har ingenting att göra med stimbeteende. I akvarium blir det ofta så att något eller flera par bildas ganska omgående. Ett par kan hålla resten av gruppen stången ganska enkelt och det kan bli intensiva undanskuffningar. Men kan de övriga i gruppen slinka undan och hålla sig borta från parets (i akvarium ganska lilla) revir så behövs inte så stora utfall. Det blir oftast en snabb sväng för att visa var gränsen går.
Om ett, eller flera, par bildas kan yngelvårdandet hålla på tills ynglen blir mer självständiga och sprider ut sig. De blir oftast mat för andra fiskar i det skedet…
Efter att lek- och yngelfasen är över blir de revirhävdande föräldrarna mer neutrala och återgår till ett stillsammare gruppbeteende med ätande som huvudsyssla.
Fjärilsciklider går gärna och betar bland blad och mulm på botten. De tar in en munfull och silar ut det oätbara genom gälarna, och de tycks hitta en hel del ätbart om förutsättningarna är goda.
Andra par i gruppen kan nu bildas och en ny cykel startas. Har man lite flyt bildas en gruppdynamik som kan rulla runt flera varv.
Parets beteende
Hur ett par beter sig beror i mångt och mycket på övrig fisk i karet. Tittar man på ett par kontra en övrig grupp Fjärilsciklider ser man att paret svetsas samman på ett tydligt vis.
Finns fler Fjärilsciklider i karet tycks paret få en gemensam uppgift. Detta innebär inte att de jagar övrig besättning konstant, utan håller ställningarna gemensamt. Man kan säga att de blir ett ”team”. Efter en lek- och yngelvårdscykel avtar revirhävdandet betydligt och parterna kan ingå lite mer lössläppt i den övriga gruppen – tills en ny lekcykel startas av samma par eller ett nytt.
Ett ensamt par i, låt oss säga, ett sällskapskar uppträder ofta annorlunda. Jag har hört om ett flertal lyckade lekar i sällskapskar, eller kar med endast ett par, så det finns ingen regel som säger att detta inte fungerar, men för egen del har jag inte varit så lyckosam att hålla Fjärilsciklider på detta sätt.
Går paret ensamma i ett kar uppstår ofta en, eller ett par lekar i ganska snabbt takt. Har karet en högre temperatur och gynnsamma vattenförhållanden, kan lekarna bli fullgångna och få ett lyckat resultat. Oftast ser vi dock att leken snabbt blir avbruten, äggen kanske äts upp eller försvinner på annat sätt.
Istället för att gå in i en vilofas efter en avbruten lek, brukar en av parterna (hanen i de flesta fall) behålla sitt starka revirbeteende, och jagar undan honan som nu inte är lekbenägen.
Detta beteende resulterar väldigt lätt i att den undanjagade blir stressad och sjuk och man får en utveckling som jag beskrev tidigare.
Detta beteende är inte exklusivt för Fjärilsciklider, utan kan tillskrivas en mängd andra ciklidarter också.
Sjukdomarna då?
Att fiskar blir sjuka och dåliga titt som tätt är något som jag tror vi alla har upplevt i mer eller mindre mån.
När det gäller Tanganyikaciklider har jag genom åren aldrig haft en enda sjukdom på någon av dessa. Undantaget som bekräftar regeln är två ”troffar” som fick en trolig släng av bukvattensot, men de hämtade sig efter en tids medicinering.
Av någon anledning tycks vi upprätthålla väldigt strikta vattenregimer när det handlar om ciklider från Tanganyika- och Malawisjöarna, men blir lite mer lössläppta när det gäller ciklider och fiskar från den sydamerikanska kontinenten. Kanske beror detta på att det finns så många olika miljöer och vattenförhållanden här att vi helt enkelt inte klarar av att skapa gemensamma nämnare?
Jag har inte haft Fjärilsciklider på många år, utan intresserat mig mer för Diskus (Symphysodon) på senare tid.
Diskus är också allmänt känd för att vara ”känslig och svår”, en ciklid som lätt drar på sig sjukdomar.
Skillnaden mellan hållandet av Diskus och Fjärilsciklid är att vi arbetar otroligt hårt med vattenregimen då det gäller Diskuscikliden – antagligen för att dessa är dyra i inköp, och en dyr investering håller man noga koll på.
Det finns olika sätt att hantera Diskus. Ett sätt är att konstant upprätthålla ett rent vatten som via, mer eller mindre, dagliga vattenbyten inte tillåter en sjukdomsbild att utvecklas.
Jag har gått en helt annan, och märk väl; ovetenskaplig väg. Det är att tillåta karet och dess vatten att bli ”väl ingånget”, med små och få vattenbyten. Blad och annat får multna, mulm i viss mån får ligga kvar o.s.v.
Jag ser mina Diskusar böka runt i bottensedimentet, äta det de hittar samt att jag ger dom en varierad kost av levande foder, frukt, insekter som små bananflugor och dylikt. Jag tillverkar också egna räk- och fisk-mixar som de uppskattar mycket.
Min egensnickrade teori är alltså att Diskusarna gagnas av denna typ av hållning och kost, de blir robusta och motståndskraftiga, och deras eget immunförsvar håller latenta och utomstående organismer, som kan bli sjukdomar om de tillåts blomma ut, stången.
Detta tänk gäller således även Fjärilsciklider.
I det där skräp-karet blev inte Fjärislcikliderna sjuka, tvärt om – de var friska och starka.
Jag tror att sjukdomar blommar upp då miljön och kvaliteten samt temperatur på vattnet fluktuerar, då vissa värden höjs och sänks, då stress och otrivsel skapar ett försvagat immunförsvar hos fisken.
Kanske har jag helt fel? Men, skräp-karet, då på mitten av 1970-talet, blev en start, en ingång för ett nytt tänk för min del. Jag har testat många metoder under åren som gått, men återvänder alltid till metoden som det karet innebar.
Att låta ett kar mogna under varsam skötsel är en del av denna metod. Ett resultat är att karet, på något sätt, får ett eget liv och man hjälper detta ”liv” genom att ingripa i dess cykler i så liten mån det är möjligt. Att man byter vatten med jämna mellanrum, för min del runt 20-25% varannan eller var tredje vecka, och rensar bort visst avfall och annat man inte bör låta ligga i karet, är en självklarhet!
Jag vill avsluta denna artikel med att berätta om ett fantastiskt möte på en ciklid-träff år 2012.
Jag och två nära vänner, som jag träffat via ett av Sveriges största akvarieforum, skulle lyssna på ett föredrag av filmaren Ivan Mikolji. Trots att jag sett en hel del filmer på nätet innan detta tillfälle, sopade denna fenomenale filmare helt och hållet golvet med allt jag tidigare sett i filmväg från Amazonas flöden.
En lång filmsekvens visade just Fjärilsciklider i dess naturliga miljö.
Efter föredraget fick vi möjlighet att tala med Ivan Mikolji. Han satt vid vårt bord en stund och berättade mer om hur det såg ut vi de olika ställen han filmat, samtalet var mycket givande – och jag tänkte för mig själv; Hmmm… jag kanske inte är så fel ute trots allt.
Har du ännu inte sett någon av Ivan Mikoljis filmer rekommenderar jag en YouTube-sökning, du kommer inte att bli besviken.
Lämna en kommentar:
-
-
-
Hon är verkligen uppmärksam och aktiv! Märks att hon har stenkoll på de små. Jättefint att se!Lämna en kommentar:
Lämna en kommentar: