Poecilia Scandinavia

Text: Willem Heijns

Thorichthys meeki brukar kallas för Eldbuken. Den är en av Centralamerikas populäraste ciklider och den hålls ibland i större sällskapsakvarier. P.g.a. dess popularitet är idag de flesta av de T.meeki som finns i akvariehandeln odlade i Fjärran Östern. Akvarister varnas dock för att blanda ihop "vildfångade" med "importerade".

Rio Champotón (Ulumal, Yucatán). Foto: Ad Konings.

Vildfångade T.meeki var en av de fiskar som togs hem när ciklidexpeditionerna till Centralamerika startade i början av 80-talet. Först då kunde vi se skillnaderna mellan Singapore-odlade och vildfångade. Skillnaderna ligger huvudsakligen i fiskens förmåga att demonstrera sitt sinnelag genom att ändra färg. Fjärran Östern-odlade T.meeki har alltid den röda färgen, medan vildfångade bara visar den vid partneruppvaktning och lek. Matar man dock bara de vildfångade fiskarna ordentligt och ger dem en lämplig miljö, visar de också sina röda färger och gör namnet rättvisa.

T.meeki beskrevs först av Brind (1918), som räknade den som en underart till T.helleri, men senare fick den full artstatus. När Cichlasoma hyorynchum (Hubbs, 1936) förklarades som synonym, utvidgades Eldbukens utbredningsområde från norra Yucatán till ett stort område i södra Mexiko, liksom till Belize och en del av Guatemala. Man känner till flera geografiska raser från detta ganska stora område.

Thorichthys meeki-hona från Rio Champotón-systemet. Foto: Ad Konings.

Mars 1994 åkte jag tillsammans med Ad Konings och Juan Miguel Artigas till södra Mexiko. Syftet med resan var att fotografera cikliderna i Rio Candelaria och omkringliggande områden, däribland Rio Champotón. Det höll på att mörkna när vi kom fram till Ulumal, en liten by nära floden. Vi följde med ett par ungdomar som var på väg till floden för att svalka av sig. Ungdomarnas plaskande i vattnet verkade inte skrämma iväg cikliderna, och Juan Miguel kunde med kastnät fånga några Paratheraps bifasciatus och T.helleri. Alla ciklider som vi fångade hade en tråkig blek färg. Ungdomarna gjorde sig lustiga över vårt nätfiske, men så fort nätet fastnade någonstans, hoppade de i och tog loss det. Det var omöjligt att se något i vattnet, sikten var inte ens 10 cm. P.g.a. den höga konduktiviteten - mer än 2000 µS/cm (max.värde på min mätare) - flöt saltkristaller i vattnet och de hade även täckt bottnen.

Nästa morgon bestämde vi oss för att undersöka en biflod till Rio Champotón. På vägen till Ulumal hade vi sett en smal stålbro, och vi upptäckte att vattnet under bron var klarare än i huvudfloden. Det fanns gott om utrymme längs flodkanten, och snart hade både Ad och Juan Miguel klätt om för dykning. Eftersom jag dragit på mig en förkylning, undvek jag vattnet och fotograferade omgivningen istället. Eftersom jag var tvungen att vänta medan de dök, började jag kontrollera vattenvärdena. Jag fann att värdena skilde sig från de i huvudfloden: konduktiviteten var fortfarande väldigt hög: 1840 µS/cm, pH var 7,5 och temperaturen 25 C (kl.10 på förmiddagen). Botten bestod av grovt grus och stenar, som var täckta med ett lager blad. Det fanns också vattenväxter som hornsärv (Ceratophyllum) och näckrosor.

Thorichthys meeki-hane från Rio Champotón-systemet. Foto: Ad Konings.

Efter en stunds fotografering var det dags att fånga några av de ciklider som fanns i ån. Juan Miguel, vår kastnätsexpert, fångade snabbt några Paratheraps synspilus (några av dem hade blå fläckar), Nandopsis salvini, Amphilophus robertsoni och två Thorichthys-arter. En av dessa var en variant av T.helleri. Den andra var en Eldbuk med en färg som jag aldrig förr hade sett. Hos några exemplar var nästan hela kroppen röd, och hos andra var den mer orange än röd. Grundfärgen var gråblå, och det fanns en tydlig svart fläck på kroppen. Jag tvekade inte en sekund - jag var tvungen att ha dessa fiskar och jag lyckades få med mig fem av dem hem.

I mitt fiskrum brukar vildfångade fiskar normalt få tillbringa några veckor i karantän, men de mexikanska ciklider som jag tog hem visade sig vara allt för aggressiva mot varandra när de väl acklimatiserat sig i mitt akvarium. Jag var tvungen att skilja på dem mer och mer, och jag tillbringade månader med att flytta fiskarna in och ut ur olika akvarier. Till slut hade varje fisk praktiskt taget ett eget akvarium eller alternativt så delade den akvariet med en annan fisk, fast då med en ordentlig skiljevägg mellan dem. Två av de Eldbukar som först verkade tolerera varandra visade sig vara hanar. Lugnet dem emellan höll sig därför inte så länge. En av dem byttes ut mot ett exemplar som hade kortare fenor och en något kompaktare kroppsbyggnad (något som är typiskt för Thorichthys-honor) och resultatet blev lyckat. Några dagar senare flyttade jag på avskiljaren, och allt verkade bra (jag höll dem dock under noggrann uppsikt). De första veckorna tillbringade de med att attackera sina spegelbilder i glaset och det såg ut som om den ena fisken attackerade spegelbilden av den andre fisken. Under sådana anfall visade både honan och hanen sin bästa färgteckning.

Paret lade ägg utan att jag kunde iaktta någon tydlig uppvaktning. Äggen lades på bortre delen av en sten, där jag inte kunde se dem. Honans typiska fläktande avslöjade dock att hon hade ägg. Paret kom väl överens, trots att det inte fanns någon strykfisk, och båda hjälpte till att flytta larverna till en lekgrop, något som är vanligt bland många substratruvande arter. Jag kunde inte heller se denna grop, men åter igen avslöjade deras beteende dem. Inte förrän ynglen var frisimmande insåg jag hur stor kullen var. Till min oerhörda förvåning konstaterade jag att det var åtminstone tusen stycken!!! Detta otroliga antal var ännu mer otroligt med tanke på att det var första gången de lekt! Under de första dagarna dog många av ynglen, så för att försöka rädda denna attraktiva variant av T.meeki, matade jag dem rikligt med nykläckt artemia. Tre veckor senare försökte jag mig på ett foderbyte, och gav dem fryst cyklops. Ynglen accepterade detta foder utan att blinka (jag hade tidigare haft stora problem med detta, med andra ciklider). Till slut bestämde jag mig för att lämna bort 500 yngel till en professionell odlare. Jag hoppas att detta skall räcka för att garantera fortbeståndet för Champotón's Eldbuk.







Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik