Vattnets pH-värde

pH är ett mått på vattnets surhet och alkalinitet och mäts i en skala från 0 till 14 där pH 7 står för neutralt vatten, över 7 är basiskt (alkaliskt), under 7 är surt. pH-värdet bestäms dels av om den materia (t.ex. mineraler, organiskt material) som har löst sig i vattnet är alkaliskt eller surt och dels av mängden löst materia.

Apistogramma nijsseni kommer från Sydamerika och trivs därför bäst i surt vatten.

Vattnets pH-värde är väldigt viktigt för många fiskarter. En del trivs i surt vatten (lågt pH), andra i alkaliskt (högt pH) och en del arter är relativt anpassningsbara och vänjer sig till de flesta vatten. Ta därför reda på pH-värdet på ditt kranvatten och skaffa sedan enbart fiskar som trivs i detta vatten, eller så se till att förändra pH-värdet så att det passar för de fiskar du vill ha (se artikel - Olika preparat och hur man förändrar vattenvärdena).

KH mycket viktigare att mäta än GH

Den andra vattenegenskapen man skall mäta är vattnets hårdhet, vilket är ett mått på mängden av vissa lösta mineraler (salter). Vatten kan innehålla olika mängder lösta kalcium- och magnesiumsalter, ju mer desto hårdare vatten. I praktiken mäter man detta genom en totalhårdhetstest (dGH eller GH) eller en karbonathårdhetstest (KH). I naturen har nästan alltid hårt vatten ett högt pH-värde (alkaliskt) och mjukt (låg hårdhetsgrad) vatten ett lågt pH-värde (neutralt eller surt). Det är dock långtifrån alltid så att det artificiella kranvattnet följer denna regel, snarare tvärtom (dvs det har ett högt pH-värde, men är trots detta mycket mjukt).

Vattnets hårdhet är oftast inte speciellt viktig för fiskarnas välbefinnande och definitivt inte lika viktigt som vattnets pH-värde. I vissa fall kan dock vattnet hårdhet för ett fåtal survattenlevande fiskarter ha en viss betydelse när rommen skall kläckas.

Detta är orsaken till att man oftast helt kan strunta i att mäta GH, medan man däremot alltid skall mäta KH-värdet. Detta dock av en helt annan anledning (se nedan).

Kranvatten ofta olämpligt

Vattnet som vi har i våra kranar varierar från kommun till kommun och från land till land. I större delen av landet (med undantag för t.ex. Uppsala, Skåne, Öland och Gotland) har kranvattnet ett högt pH-värde (ca. 8), samtidigt som vattnet är mjukt (KH ca. 1-3). Om vattnet är mjukt eller hårt bryr sig fiskarna i och för sig oftast inte så mycket om som vi nämnde ovan. Däremot har ett mycket mjukt vatten en väldigt liten buffringsförmåga, vilket indirekt kan få mycket stora konsekvenser för fiskarna. För om vattnet har en låg buffringsförmåga (KH på 3 eller under), innebär det att vattnet är instabilt, vilket leder till att pH-värdet mycket lätt kan falla snabbt (på några dagar) i akvariet, vilket i sin tur kan få drastiska konsekvenser för fiskarna. pH-värdet kan faktiskt även variera rejält mellan dag och natt i akvariet. Därför är det oerhört viktigt att hålla koll på vattnets KH-värde. Det finns utan tvekan fog för påståendet att den låga buffringsförmågan i dagens kranvatten är ett av de allra största problem (om inte det största) för dagens akvarister.

Att mäta KH-värdet på kran- och akvarievattnet är en oerhört enkel procedur med de tester som finns i handeln. Nu för tiden finns det också en del tester som mäter karbonathårdheten i ppm CaCO3 i stället för i °KH. 1°KH=17.86 ppm CaCO3. Det innebär att 3 i KH motsvarar 53.6 ppm CaCO3.
  
Att sedan förändra KH-värdet är också relativt enkelt (se artikel - Olika preparat och hur man förändrar vattenvärdena). Därför borde det låga KH-värdet egentligen inte vara något problem. Att det ändå är det har bara en enda orsak - OKUNSKAP.

Segelfensplecon (Glyptoperichthys gibbiceps) kommer visserligen från Sydamerika där den lever i surt vatten men den är relativt anpassningsbar och kan därför även hållas i alkaliskt vatten.

Fiskarna är ofta för anpassningsbara!

Som nämndes inledningsvis har olika fiskar olika krav på vattnet, även om de är ganska anpassningsbara. Därför skall man enbart ha fiskar ihop i akvariet som har ungefär samma krav på pH-värdet. Nu är ju många fiskar mer eller mindre anpassningsbara till olika vattenvärden, vilket t.ex. innebär att man kan ha en Plecostomus- mal eller segelfenspleco i ett akvarium med malawiciklider som skall ha ett pH på ungefär 8.0.

Många menar att fiskarna alltid trivs bara för att de äter, leker och inte dör. Det är långtifrån säkert att detta är en riktig slutsats. Fiskarna är som sagt ofta mycket anpassningsbara (kanske för anpassningsbara för sitt eget bästa) och kan mer eller mindre anpassa sig till vilka vidriga omständigheter som helst, bara det går långsamt.

Att så är fallet finns det många exempel på. Ett exempel på detta är när ett odlingsakvarium, som under några månader stått i ett ganska svalt förvaringsutrymme plockades fram. I detta hade inte gruset plockats ur och därför fanns det också lite vatten kvar. I ett hörn var grusnivån lägre och det fanns ett utrymme på ca. 10x3x2 cm med vatten. Här levde ett mycket aktivt malawiyngel på ca 3 cm som hoppade rejält när det fångades upp ur det stinkande vattnet (som säkerligen hade ett pH som var högst 5). Ynglet bars iväg till ett vanligt akvarium med perfekta vattenvärden och släpptes ner. Det dog omedelbart! Anledningen var självklart att den sakta vant sig vid de urusla förhållandena och att omställningen till ett bra vatten gick för snabbt, dvs skillnaden i pH-värde blev för stor.


Bara för att en fisk ofta TÅL en dålig miljö, måste man inte ge den en dålig miljö. Anser man detta skall man inte ha något akvarium.









Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik