Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Centralamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av de mellanstora cikliderna från Centralamerika.

Allmän beskrivning

Centralamerikanska ciklider är alltifrån mellanstora fiskar (ca 15 cm) upp till rejält stora (ca 70 cm) och de flesta av dem bör enbart hållas i stora specialakvarier.


Eldbuken (Thorichthys meeki) är nog den populäraste av alla centralamerikanska ciklider. Anledning - den är vacker, inte alltför stor , lättskött och relativt fredlig.

Några av de mindre arterna som zebracikliden (Cryptoheros nigrofasiatus) och eldbuken (Thorichthys meeki) har genom åren skaffat sig en grundmurad popularitet bland akvarister. De stora arterna har inte alls nått samma popularitet och orsaken till detta står med all säkerhet att finna i att de kräver rejält stora akvarier. När man bestämmer hur stort ett akvarium skall vara måste man dels utgå från:

  1. hur stort revir de håller
  2. artens max.storlek
  3. dess simbeteende (aktiv simmare kräver större akvarium)
  4. aggressiviteten

Tar man med alla dessa faktorer i bedömningen så finns det större chans att lyckas. Den vanligaste orsaken till att så många slutar med dessa intressanta fiskar är helt enkelt att de hålls i för små akvarier.


Vattendragen i Centralamerika är oftast alkaliska och därför skall centralamerikanska ciklider hållas i vatten med högt pH.

En annat mycket vanligt fel många gör är att de håller fiskarna i för surt vatten. Många tror nämligen att vattendragen i Centralamerika, i likhet med vattendragen i Sydamerika, är sura och mjuka, men detta är oftast helt fel. I Centralamerika ligger pH i regel mellan 7 och 9 och hårdheten är högre än 10 dGH, ibland mer än 100!!. Ett akvarium med Centralamerikanska ciklider skall därför alltid ha ett pH på minst 7.

Om bara förutsättningarna är de rätta, är centralamerikanska ciklider ganska lätta och producerar generellt stora kullar (100-1000 yngel). De är alla, med något enstaka undantag, substratruvare. Det är ofta mycket svårt att se skillnad på könen på dessa ciklider, men hanarna är i regel något större och har intensivare färger. Man kan också skilja könen åt genom att jämföra könsöppningarna. Den bakre (närmast analfena) öppningen hos honan är i regel något större och rundare.

I denna grupp har vi även placerat de få arter som man också kan hitta i Nordamerika (t.ex. texascikliden - Herichthys cyanoguttatus) samt på Kuba och andra öar i regionen (t.ex. kubacikliden - Nandopsis tetracanthus). Detta eftersom de i trivs i ungefär samma miljö samt har ett likartat beteende.

Mer detaljerat om gruppen

I denna grupp har vi placerat de centralamerikanska ciklider som i regel inte blir större än 20 cm. Undantag finns eftersom en del släkten innehåller arter som blir såväl större som mindre än 20 cm (t.ex. Theraps).

Övriga centralamerikanska ciklider har placerats i gruppen "Stora centralamerikanska ciklider).

De arter som man vi placerat här är de som bl.a. finns i släktena Archocentrus, Cryptoheros, Herotilapia, Netroplus, Theraps och Thorichthys.

Akvariet

Ett lämpligt akvarium för dessa arter måste innehålla rikligt med gömställen som byggs med hjälp av stenar och ev. några rötter (inte för många eftersom det gör vattnet surt). Bottenmaterialet skall vara grov sand eller finkornigt grus (Thorichthys trivs bäst med fin sand).

Man kan hålla tåliga (ej finbladiga) växter ihop med de flesta av arterna. Många av dem gräver dock en hel del, vilket innebär att växterna måste förankras rejält.

Eftersom de gräver så mycket måste man också se till att alla "stenrösen" är uppbyggda från botten så att de inte undermineras och rasar pga. grävandet.


Den fläckiga therapsen (Theraps irregularis) är reofilisk (strömlevande) och skall därför hållas i extra långa akvarium med kraftig vattencirkulation.

Alla arter behöver rent och syrerikt vatten, men detta gäller alldeles speciellt för de s.k. reofiliska (strömlevande) arterna i släktet Theraps. Dessa behöver också ett extra långt akvarium med kraftig vattencirkulation eftersom de är mycket aktiva simmare.

Vattnet
Som tidigare nämnts har vattendragen i Centralamerika ett högt pH och vattnet är extremt hårt. Akvarievattnets pH-värde skall därför aldrig underskrida 7, utan bör helst ligga på minst 7.5. Visserligen är dessa arter ofta rätt tåliga och klarar sig en lång tid under felaktiga vattenförhållanden, så man märker kanske inte direkt att de mår dåligt. Deras härdighet skall dock självklart inte förhindra att de ges en optimal miljö med rätt förhållanden.

Som tidigare nämnts vill de också ha rent och syrerikt vatten. Ett stort filter och rejäla regelbundna vattenbyten är en förutsättning för detta, eftersom de smutsar ner mycket genom sitt grävande.


Archocentrus multispinosus är en lättlekt och trevlig ciklid. På fotot syns ett antal yngel som vaktas av en stolt förälder.

Foder

I sin naturliga miljö lever de flesta av dessa arter av små ryggradslösa djur och små kräftdjur. I akvarium äter de allt men man bör ge dem fryst foder som mysis, krill och räkmix som basfoder i kombination med t.ex. ett flingfoder av hög kvalitet.

Ett fåtal arter som t.ex. Archocentrus centrarchus och A. multispinosus är växtätare (alger och växtrester) och bör därför i akvarium ges ett foder med ett högt vegetabiliskt inslag.

Sällskap

Dessa fiskar är parfiskar och det är ofta mycket svårt att hålla mer än ett par av samma art i ett akvarium om detta inte är mycket stort (betydligt större än vad som anges i resp. artbeskrivning). Trots det bör man starta med en grupp med ungfiskar (5-8 st) och låta dem växa upp tillsammans för att få ett par som passar bra ihop. Detta innebär dock att man så småningom blir tvungna att flytta "överblivna" fiskar till andra akvarier eller alternativt ge bort dem till andra akvarister.


Sebracikliden (Cryptoheros nigrofasciatus) är den första ciklid som många skaffar sig. Den är dock rejält revirhävdande och aggressiv och är därför inte så lätt att hålla.

Vilka och hur många andra fiskar man kan ha dem ihop med är i hög grad avhängigt av hur starkt revirhävdande de är. De flesta av dem, som Thorichthys och de växtätande, nöjer sig med ett revir som har en diameter på ca 30 cm. Andra som t.ex. zebracikliden och Cryptoheros sajica är rejält tuffa och tar nästan hela akvariet (om det inte är mycket stort) som revir.

Man skall heller aldrig hålla arter som liknar varandra tillsammans, eftersom de fiskar som ingår i denna grupp mycket lätt korsar sig med varandra.

De kan t.ex. hållas tillsammans med andra arter som ingår i denna grupp, några av de mindre och fredligare arterna som ingår i gruppen stora centralamerikanska ciklider samt med stora malar som större Ancistrus, Hypostomus plecostomus och segelfensplecon (Glyptoperichthys gibbiceps).


Släktet Thorichthys innehåller fler arter än den populära eldbuken. Fotot visar den blåprickiga eldbuken (T. helleri).

Odling

De allra flesta arter som ingår i denna grupp är grottruvare, vilket innebär att äggen vid leken oftast placeras i en liten grop i en mörk grotta. Ofta är det honan som tar initiativet till leken och försöker få hanen intresserad. Efter leken brukar bägge hjälpa till med försvaret av avkomman. Antal ägg/yngel per lek brukar ligga mellan 100 och 500. Frisimmande yngel kan genast matas med nykläckt artemia.

Det finns en del variation på lekbeteendet inom denna grupp. Till exempel så leker Thorichthys-arterna lite mer öppet och behöver inte nödvändigtvis använda en mörk grotta.

De fiskar som vi tidigare kallade växtätare är överhuvudtaget inte grottruvare utan är öppna substratruvare som hänger äggen på växtblad.
Arterna i släktet Theraps odlas mycket sällan.

Sjukdomar

De arter som ingår i denna grupp blir sällan sjuka och de sjukdomar de drabbas av beror oftast på att de hålls i för små akvarier och då skadas vid attacker från andra fiskar.