Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Centralamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av de mellanstora cikliderna från Centralamerika.

Allmän beskrivning

Centralamerikanska ciklider är alltifrån mellanstora fiskar (ca 15 cm) upp till rejält stora (ca 70 cm) och de flesta av dem bör enbart hållas i stora specialakvarier.


Eldbuken (Thorichthys meeki) är nog den populäraste av alla centralamerikanska ciklider. Anledning - den är vacker, inte alltför stor , lättskött och relativt fredlig.

Några av de mindre arterna som zebracikliden (Cryptoheros nigrofasiatus) och eldbuken (Thorichthys meeki) har genom åren skaffat sig en grundmurad popularitet bland akvarister. De stora arterna har inte alls nått samma popularitet och orsaken till detta står med all säkerhet att finna i att de kräver rejält stora akvarier. När man bestämmer hur stort ett akvarium skall vara måste man dels utgå från:

  1. hur stort revir de håller
  2. artens max.storlek
  3. dess simbeteende (aktiv simmare kräver större akvarium)
  4. aggressiviteten

Tar man med alla dessa faktorer i bedömningen så finns det större chans att lyckas. Den vanligaste orsaken till att så många slutar med dessa intressanta fiskar är helt enkelt att de hålls i för små akvarier.


Vattendragen i Centralamerika är oftast alkaliska och därför skall centralamerikanska ciklider hållas i vatten med högt pH.

En annat mycket vanligt fel många gör är att de håller fiskarna i för surt vatten. Många tror nämligen att vattendragen i Centralamerika, i likhet med vattendragen i Sydamerika, är sura och mjuka, men detta är oftast helt fel. I Centralamerika ligger pH i regel mellan 7 och 9 och hårdheten är högre än 10 dGH, ibland mer än 100!!. Ett akvarium med Centralamerikanska ciklider skall därför alltid ha ett pH på minst 7.

Om bara förutsättningarna är de rätta, är centralamerikanska ciklider ganska lätta och producerar generellt stora kullar (100-1000 yngel). De är alla, med något enstaka undantag, substratruvare. Det är ofta mycket svårt att se skillnad på könen på dessa ciklider, men hanarna är i regel något större och har intensivare färger. Man kan också skilja könen åt genom att jämföra könsöppningarna. Den bakre (närmast analfena) öppningen hos honan är i regel något större och rundare.

I denna grupp har vi även placerat de få arter som man också kan hitta i Nordamerika (t.ex. texascikliden - Herichthys cyanoguttatus) samt på Kuba och andra öar i regionen (t.ex. kubacikliden - Nandopsis tetracanthus). Detta eftersom de i trivs i ungefär samma miljö samt har ett likartat beteende.

Mer detaljerat om gruppen

I denna grupp har vi placerat de centralamerikanska ciklider som i regel blir större än 20 cm. Undantag finns eftersom en del släkten innehåller arter som både blir större än 20 cm och mindre än 20 cm (t.ex. Herichthys). Övriga centralamerikanska ciklider har placerats i gruppen "Mellanstora centralamerikanska ciklider".

De arter som vi placerat här är de som bl.a. ingår i släktena Amphilophus, Chuco, Herichthys, Nandopsis, Paratheraps, Paraneetroplus, Petenia, Tomocichla, Vieja och Hypsophrys. Många av dessa släkten var tidigare inplacerade i släktet Cichlasoma. Detta släkte har dock helt reviderats och de centralamerikanska ciklidsläkten som tidigare räknades som Cichlasoma har nu placerats i andra släkten enligt ovan. De enda arter som idag räknas till Cichlasoma-släktet hittar man idag i Sydamerika.


Citrinellum-cikliden (Amphilophus citrinellus) var tidigare i likhet med många andra centralamerikanska ciklider placerad i släktet Cichlasoma. Dessa är nu uppdelade i flera olika släkten.

De arter som vi placerat i denna grupp brukar lite schablonmässigt delas in i olika grupper enligt följande: Reofiliska (Chuco, Tomocichla, Copora och Paraneetroplus), botterbökare (Amphilophus), växtätare (Herichthys, Paratheraps och Vieja) och Guapotes (Nandopsis och Petenia).

Akvariet

Ett lämpligt akvarium för dessa arter måste innehålla rikligt med gömställen som byggs med hjälp av stora stenar och ev. några rötter (inte för många eftersom det gör vattnet surt). Bottenmaterialet skall vara grov sand eller finkornigt grus. För flera av arterna i bottenbökargruppen är det speciellt viktigt att det inte är grovt grus eftersom dessa, i likhet med Geophagusfrån Sydamerika, silar sanden i sitt sökande efter något ätbart.

Det är ofta svårt att hålla växter ihop med fiskar från denna grupp. Några av arterna som de i växtätargruppen äter t.o.m. upp dem. Arterna i de övriga grupperna gräver i regel en hel del vilket gör att växterna blir uppbökade. Vill man ha växter skall de vara tåliga och robusta och rejält förankrade.


En rejäl stenhög kan vara en lämplig inredning i ett Centralamerika-akvarium.

Eftersom de allra flesta gräver, måste man också se till att alla "stenrösen" är uppbyggda från botten så att de inte undermineras och rasar pga. grävandet.

Alla arter behöver rent och syrerikt vatten, men detta gäller alldeles speciellt för arterna i den reofiliska (strömlevande) gruppen. Dessa behöver också ett extra långt akvarium med kraftig vattencirkulation eftersom de är mycket aktiva simmare.

Vattnet

Som tidigare nämnts har vattendragen i Centralamerika ett högt pH och är extremt hårt. Akvarievattnets pH-värde skall därför aldrig underskrida 7, men bör ligga på minst 7.5. Visserligen är de arter som ingår i denna grupp i regel rätt tåliga fiskar och klarar sig en lång tid under felaktiga vattenförhållanden, så man märker kanske inte direkt att de mår dåligt. Deras härdighet skall dock självklart inte förhindra att de ges en optimal miljö med rätt förhållanden.

Som tidigare nämnts vill de också ha rent och syrerikt vatten. Ett stort filter och rejäla regelbundna vattenbyten är en förutsättning för detta, eftersom de smutsar ner oerhört mycket genom att de är så stora och även gräver mycket.

Foder

Det skiljer en hel del mellan vad arterna i de olika grupperna äter i sin naturliga miljö. I den reofiliska gruppen finns det både "vegetarianer" och köttätare, bland bottenbökarna lever de flesta av små ryggradslösa djur och små kräftdjur, växtätarna är ganska naturligt vegetarianer, guapotes är rovfiskar och många av dem är fiskätare, medan andra tar små ryggradslösa djur och små kräftdjur.


Paratheraps synspilum är i likhet med många andra centralamerikanska ciklider en rejäl bjässe och ett stort akvarium är nödvändigt.

I akvarium äter de allt och ger man dem fryst foder som mysis, krill och räkmix som basfoder i kombination med t.ex. ett flingfoder av hög kvalitet så passar det de allra flesta. De växtätande arterna skall ha ett foder med ett högt vegetabiliskt inslag.

Många matar sina centralamerikanska ciklider med maskar. Detta skall man aldrig ge de växtätande arterna, men kan ges till de övriga. Man bör dock ha i åtanke att det är ett oerhört fett foder som inte innehåller speciellt mycket med nödvändiga näringsämnen och därför bara bör ges som komplementfoder.

Sällskap

De flesta av dessa arter är parfiskar som bildar mer eller mindre starka parförhållanden. Det är ofta oerhört svårt, nästintill omöjligt, att hålla mer än ett par av samma art i ett akvarium, åtminstone om detta inte är mycket stort (betydligt större än vad som anges i resp. artbeskrivning). Trots det bör man starta med en grupp med ungfiskar (5-8 st) och låta dem växa upp tillsammans för att få ett par som passar bra ihop. Detta innebär dock att man så småningom blir tvungen att flytta "överblivna" fiskar till andra akvarier eller alternativt ge bort dom till andra akvarister.


Nicaragua-cikliden (Hypsophrys nicaraguensis) är en relativt fredlig art som uppskattar en del växter i kosten.

De flesta av dessa arter är väldigt aggressiva och som så ofta är fallet med aggressiva fiskar är det bättre att ha många fiskar (dvs. flera par från olika arter) ihop. Antingen nöjer man sig med bara ett par i akvariet eller så har man flera par (aldrig två par).

Nackdelen med att ha flera par är att de smutsar ner oerhört mycket och därför krävs ett mycket effektivt filter kombinerat med stora och täta vattenbyten för att vattnets kvalité inte skall bli för dålig. Ett annat problem kan vara att hitta arter som passar ihop. Man skall dock aldrig hålla arter tillsammans som liknar varandra utseendemässigt eller beteendemässigt.


Parachromis salvini är en vacker parbildande och rejält aggressiv ciklid.

Hur svåra de är att hålla ihop med andra fiskar är i hög grad beroende av artens aggressivitet. Läs därför alltid noggrant igenom resp. arts beskrivning.

Man kan dock alltid hålla dem ihop med stora malar som Hypostomus plecostomus och segelfensplecon (Glyptoperichthys gibbiceps).

Odling

De allra flesta arter som ingår i denna grupp är öppna substratruvare vilket innebär att äggen oftast placeras på en flat sten eller liknande. Några (de reofiliska) är grottruvare som vid leken oftast placerar äggen i en liten grop i en mörk grotta. Efter leken brukar bägge hjälpa till med försvaret av avkomman. Honan är dock betydligt intensivare i sitt försvar, medan hanen ofta är en ynkrygg som tar till flykten vid minsta fara.

Antal ägg/yngel per lek varierar mycket mellan de olika arterna men brukar ligga mellan 200 och 1000. Vissa arter som Nandopsis managuensis kan lägga upp till 3000 ägg per lek. Frisimmande yngel kan genast matas med nykläckt artemia.

Arterna i den reofiliska gruppen är inte lika lättodlade som de övriga.


Herichthys pearsi leker flera gånger inom en kort tidsperiod. Detta par har just nu en kull (inte synlig på fotot) som bara varit frisimmande en kort tid, samtidigt har de just lekt igen och vaktar romkakan som är placerad under paret.

Flera arter (speciellt i växtätargruppen) leker flera gånger inom en relativt kort tidsperiod för att därefter helt sluta leka medan andra (t.ex. flera guapotes) har ett mycket starkare parförhållande och leker mer regelbundet.

Sjukdomar

De arter som ingår i denna grupp blir sällan sjuka och de sjukdomar de drabbas av beror oftast på att de hålls i för små akvarier och då skadas vid attacker från andra fiskar.