Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Sydamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av diskus.


En av de populäraste sydamerikanska cikliderna är diskusen som det finns många odlingsvarianter av. Diskusen på fotot är dock en naturform.

Allmän beskrivning

Sydamerika är en stor kontinent och där kan man hitta många av de allra vanligaste akvariefiskarna som neon- och kardinaltetra. Här finns också många vackra och intressanta ciklidarter som blivit populära inom akvariehobbyn. Några av de allra populäraste är skalarer (Pterophyllum scalare), diskus (Symphysodon), fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) och påfågelciklider (Astronotus ocellatus), för att bara nämna några. Många sydamerikanska ciklider är så populära att det genom åren har avlats fram en mängd olika varianter av dem. De populäraste i detta sammanhang är skalaren (ett drygt 10-tal) men framförallt diskusen där det finns mer än 100 avelsformer i olika vackra färger.

Nästan alla Sydamerikas ciklider lever i den tropiska zonen på den norra halvan och här är det det jättelika Amazonas-området som härbärgerar flest ciklider. Det finns faktiskt också några arter (inom släktet Gymnogeophagus) som lever i det subtropiska området (Uruguay-området) där vattnet är något svalare.


Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en populär sydamerikansk "grävskopa".

I det tropiska området finns det 3 typer av floder.

  1. Klarvatten - dessa vattendrag består av ofärgat klart vatten som har sitt ursprung i områden med mycket gamla och hårda klippor.
  2. Svartvatten - dessa vattendrag har "mörkfärgats" (färg som starkt te) av organiskt material. Vattnet är dock relativt klart eftersom det inte innehåller så mycket slam. Exempel på en sådan flod är Rio Negro.
  3. Vitvatten - dessa vattendrag för med sig mycket oorganiskt material, vilket färgar vattnet och minskar sikten betydligt.

Vattnet i Sydamerika är i regel mjukt och surt till neutralt (pH 5-7), men varierar något beroende på geografiska och säsongsbundna variationer. Temperaturen varierar i regel mellan 24-30°C. I ett akvarium med sydamerikanska ciklider är det för de flesta arter lagom med en temperatur på 25-27°C och ett pH på 6.5-7. Ett pH på över 7.5 är oftast helt olämpligt.


I biotoper som denna (från Brasilien) hittar man många sydamerikanska ciklider.

Det är mycket sällan man hittar ciklider på öppet vatten i de stora floderna. Istället lever de flesta i bäckar, dammar och sjöar, samt under en del av året i skogar som står under vatten. I dessa miljöer föredrar de att gömma sig bland rötter och döda träd eller i lövavfall på botten.

De flesta sydamerikanska ciklidarter är substratruvare även om det även finns en del munruvande arter. Det är oftast helt omöjligt att se könsskillnad på yngel, ja för många arter även på vuxna. Därför är det bäst att från början köpa en liten grupp och låta dem bilda par på ett naturligt sätt.

Ett sätt att se skillnad på könen är att jämföra könsöppningarna. Den bakre öppningen (närmast analfenan) är oftast större och rundare hos honan.

Hur ett akvarium med sydamerikanska ciklider skall inredas beror på vilka arter som man vill ha i akvariet. Ett akvarium med påfågelciklider kan bara inredas med stora rötter och stenar, eftersom de kommer att flytta på allt annat i akvariet. De s.k. jordätarna (Geophagus-arter etc.) är oftast betydligt lättare att hålla i akvarium, även om en del av dem också kan bli relativt stora. De "silar" sanden och därför måste denna vara mycket finkornig (max. 2 mm). Dvärgcikliderna hålls ofta tillsammans med olika tetror och malar där de trivs utmärkt om akvariet innehåller växter, några rötter och stenar och där man med hjälp av de senare kan bygga några grottor.


Ett stim med majestätiska altum-skalarer (Pterophyllum altum) i ett akvarium är en vacker syn.

I Sydamerika finns det ett brett spektrum av ciklider, som sträcker sig från de små dvärgcikliderna (t.ex. Apistogramma-arter), till majestätiska skalarer och diskus (den senare brukar kallas akvariefiskarnas konung) och de stora påfågelcikliderna (Astronotus ocellatus). Det är självklart omöjligt att blanda så vitt skilda fiskar, även om alla kommer från Sydamerika. Samma regel gäller här som för många andra akvariefiskar (med vissa undantag) - blanda inte stora fiskar med små fiskar och håll inte rovfiskar tillsammans med mindre arter.

 

Diskus

Akvariefiskarnas konung brukar diskusen ofta kallas och nog är det en ståtlig och majestätisk fisk det handlar om. Släktet Symphysodon brukar delas in i 4 olika arter (se artbeskrivningarna) men det finns ett stort antal naturliga färgformer. För att inte tala om alla de olika framavlade varianter med det ena fantasirikare namnet efter det andra som Marlboro Red, Sweet Temptation, Blue Diamond, Golden Sunrise etc..


Diskusen brukar kallas för akvariefiskarnas konung och det finns många färggranna odlingsvarianter av den. Fotot visar ett Angel's Diamond par.

Det finns också mycket mystik runt denna fisk. Tvärtom vad många tror så kräver hållandet av diskus inte något mystiskt hokuspokus som bara några få känner till. Det gäller bara att ta fasta på några få grundläggande regler som kan härledas från deras naturliga miljö.

Många struntar dock i detta och det skall genast sägas att om man gör detta går det oftast illa eftersom diskusens "slarvmarginal" är låg. En billig "investering" som betalar sig flera gånger om är att införskaffa en bra diskusbok.

Men rätt skötta är de en prydnad i ett akvarium.


I sin naturliga miljö lever diskus i regel i biotoper med många rötter och lite växter. Därför kan man gärna inreda akvariet på ett liknande sätt.

Akvariet

Många tror att diskusarna i sin naturliga miljö lever i biotoper med mycket växter, men så är det i regel inte alls. Oftast finns det bara ett tätt lager med flytväxter som gör att det ljus som når ner är för svagt för andra växter. I deras naturliga miljö lever de istället bland rötter och liknande.

Ett diskusakvarium skall rymma minst 200 L och vara minst 45 cm högt. Man kan dock hålla ungfiskar i ett mindre akvarium och sedan flytta dem allt efterhand som de växer.

Akvariet skall ha en dämpad belysning och vara inrett med flera rötter för att fiskarna skall känna sig trygga. Om man använder ett bottenmaterial skall detta vara mörkt och bestå av sand eller fint grus (max. 3 mm).

För att ett diskusakvarium skall vara biotopriktigt skall det som nämnts ovan inte innehålla växter, men om man ändå vill ha detta finns det ett par saker att tänka på.


De flesta håller diskus ihop med växter. Ges de någon form av skydd, som här i form av en utstickande trärot beväxt med Microsorum trivs de bra i denna miljö.

Välj växter som tål relativt höga temperaturer och inte är så ljuskrävande. Vissa Echinodorus-varianter kan vara lämpliga. Om du matar med ett "oxhjärtefoder" som kraftigt smutsar ner akvariet är det helt olämpligt med växter och sand i akvariet eftersom de försvårar rengöringen avsevärt.

Man skall också ha en svag (några få watt) nattbelysning tänd över akvariet när den ordinarie belysningen är släkt.

Vattnet

I sin naturliga miljö lever de i vatten som har ett pH på ca 5-7. Akvarievattnet skall därför aldrig ha ett pH som ligger över 7. För att få fram ett lämpligt vatten användes många diskusakvarister osmosvatten som de blandar upp med vanligt kranvatten. Det är inte bara viktigt att pH är relativt lågt utan det är också av stor betydelse att vattnet är stabilt och att inte pH varierar för mycket. Därför får inte heller kranvattnet vara för mjukt, ett KH på 3-5 är lagom (se "Akvarievatten" för ytterligare info).
En annan sak man måste tänka på är att de vill ha en relativt hög temperatur. Fiskar som man odlar på fungerar bäst vid 28-29°C. Ungfiskar kan hållas ytterligare någon grad varmare, 29-30°C. I ett vanligt sällskapsakvarium räcker det med 26°C.


Odlingsvarianterna av diskus har ofta fantasirika namn. Här ser vi Red Spotted Green, även kallad Sunset Red Spotted.

Foder

Deras naturliga diet består av insekter och deras larver, små kräftdjur och andra små ryggradslösa djur samt frukt och säd. De är alltså i huvudsak köttätare även om en del vegetabiliska produkter ingår i dieten.
Det är en myt att de inte äter torrfoder i akvarium. Däremot är de ofta mycket svåra att vänja vid ett nytt foder.

Det bästa är att hela tiden ge dem en varierad kost. Lämpligt foder kan t.ex. vara räkmix, vita och svarta mygglarver, cyclops och artemia samt lite flingor och granulat. Enbart torrfoder får dem inte i lekkondition.
Mycket populära foder för diskus är s.k. oxhjärte-foder. Det säger sig dock själv att däggdjursproteiner och fetter inte är något naturligt diskusfoder. De kan inte alls tillgodogöra sig detta, vilket man lätt märker genom den feta hinna och kraftiga algtillväxt som ofta förekommer i akvarier när man matar med sådant foder.

Det verkar dock inte som om diskusar far illa (t.ex. leverskador) på samma sätt som många andra fiskar vid matning med däggdjursprodukter. Detta kanske har något att göra med att de ofta hålls vid högre temperatur än andra fiskar. Någon forskning har dock inte bedrivits i detta ämne.

Detta till trots skall man aldrig använda oxhjärta (eller t.ex. kalkonhjärta) som huvudfoder till diskus.


En av många vackra odlingsvarianter, Golden.

Sällskap

Det är ingen tvekan om att man bäst håller diskus för sig själva i ett akvarium. Det bästa är att starta med en grupp på 7-8 ungdjur och om man nödvändigtvis startar med vuxna är 5 st. lagom. Anledningen till att man skall hålla så många är att de är stimfiskar och blir väldigt skygga om man håller för få. Man skall också anskaffa alla diskus samtidigt eftersom det ofta är mycket svårt att komplettera i efterhand när det väl bildats en naturlig rangordning i akvariet. En nykomling trakasseras ofta vilket kan göra att sjukdom utbryter och alla fiskar smittas. Det är ofta en dålig idé att skaffa ett så kallat lekpar, eftersom inget säger att de passar ihop i ditt akvarium. Anledningen till att någon vill sälja ett lekpar är ju sannolikt antingen att de leker dåligt eller har passerat sin produktiva period (de leker ofta bara under några år). Innan de har hunnit anpassa sig till det nya akvariet och kommit i lekkondition har de helt enkelt blivit för gamla.

Om man ändå väljer att hålla diskus i ett mixat akvarium kan de hållas ihop med olika sugmalar som Ancistrus och Otosinclus, Corydoras, dvärgciklider som Apistogramma och fjärilcikliden (Mikrogeophagus ramirezi) samt små (dock ej för små då de kan bli mat) och ej alltför stirriga tetror.

Det finns olika åsikter om man kan hålla diskus ihop med skalarer (Pterophyllum) eller inte. Skalarer är betydligt aggressivare, men ofta går det bra att hålla små exemplar (betydligt mindre än diskusarna) av skalarer (gärna naturformerna) ihop med diskus.


Som leksubstrat är en s.k. lekkon alldeles utmärkt

Odling

Diskusar är parbildande substratruvare som lägger sina ägg (200 - 400 per lek) på ett snett lutande eller vertikalt underlag. I den naturliga miljön är det oftast en sten, rot eller en växt som utgör underlaget.
Efter leken vaktar bägge föräldrarna äggen som kläcks efter 3 dygn. Därefter lever ynglen till stor del av det slemsekret som finns på föräldrarnas sidor. Detta är ganska unikt bland akvariefiskar och förutom diskusarna så är det bara ett fåtal arter som har ett sådant "uppmatningsystem", bl.a. Uaru.

5 dygn efter att ynglen blivit frisimmande kan man börja mata med nykläckt artemia. Man bör inte låta föräldrarna gå kvar för länge med ynglen eftersom de kan ta skada om de alltför länge "utsätts" för ynglens plockande på sidorna.

Diskus odlas bäst i ett speciellt odlingsakvarium som bör vara på 100-150 liter. Det skall inte innehålla något grus, men däremot värmare och filter. Istället för en sten som leksubstrat använder man oftast en s.k. lekkon. Man flyttar ett par till odlingsakvariet. Det är mycket svårt att se skillnad på könen och därför är det bäst att låta en grupp med ungfiskar växa upp ihop och bilda par på ett naturligt sätt. Man får då noggrant ge akt på deras beteende i huvudakvariet och plocka ut de fiskar som parat ut sig. För säkerhets skull (så man vet att man fångade upp rätt) kan man också flytta en tredje till odlingsakvariet och det visar sig då snabbt om det är ett par som man flyttat eftersom dessa då intensivt trakasserar den tredje. "Hackkycklingen" flyttas då tillbaka till huvudakvariet.


Yngel lever den första tiden av slemsekretet som finns på föräldrarnas sidor.

Sjukdomar

Rätt skötta (dvs. korrekt pH, foder, temperatur etc.) så är faktiskt inte diskus så svåra som många anser. Problemen uppstår nästan alltid pga. att de inte har en korrekt miljö.

Det finns dock några saker man skall tänka på. Ett av dem är att alltid köpa friska djur. Det spelar ingen roll hur billiga de är, om de är sjuka, är det ändå ett dåligt köp.


Friska diskus är pigga, alerta och står inte och trycker. Färgen skall vara ljus. Fotot visar en Blue Diamond-ungfisk i bra kondition.

Friska djur är alltid pigga och alerta och står inte och trycker. Exemplar som är mörka och/eller matvägrar skall man alltid undvika. Det är också betydligt lättare att börja med akvarieodlade ungfiskar än med vildfångade.

Om de skulle bli sjuka gäller ungefär samma regler som för andra fiskar, med ett undantag - temperaturhöjning. Vid en del sjukdomar kan diskus botas genom att man sakta höjer temperaturen till 32°C, något som man sedan bibehåller i 24 timmar. När man gör detta måste man också öka syresättningen i akvariet eftersom en högre temperatur minskar mängden löst syre i vattnet.

Nyinköpta djur skall alltid hållas i karantän.