Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Sydamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av diskus.


En av de populäraste sydamerikanska cikliderna är diskusen som det finns många odlingsvarianter av. Diskusen på fotot är dock en naturform.

Allmän beskrivning

Sydamerika är en stor kontinent och där kan man hitta många av de allra vanligaste akvariefiskarna som neon- och kardinaltetra. Här finns också många vackra och intressanta ciklidarter som blivit populära inom akvariehobbyn. Några av de allra populäraste är skalarer (Pterophyllum scalare), diskus (Symphysodon), fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) och påfågelciklider (Astronotus ocellatus), för att bara nämna några. Många sydamerikanska ciklider är så populära att det genom åren har avlats fram en mängd olika varianter av dem. De populäraste i detta sammanhang är skalaren (ett drygt 10-tal) men framförallt diskusen där det finns mer än 100 avelsformer i olika vackra färger.

Nästan alla Sydamerikas ciklider lever i den tropiska zonen på den norra halvan och här är det det jättelika Amazonas-området som härbärgerar flest ciklider. Det finns faktiskt också några arter (inom släktet Gymnogeophagus) som lever i det subtropiska området (Uruguay-området) där vattnet är något svalare.


Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en populär sydamerikansk "grävskopa".

I det tropiska området finns det 3 typer av floder.

  1. Klarvatten - dessa vattendrag består av ofärgat klart vatten som har sitt ursprung i områden med mycket gamla och hårda klippor.
  2. Svartvatten - dessa vattendrag har "mörkfärgats" (färg som starkt te) av organiskt material. Vattnet är dock relativt klart eftersom det inte innehåller så mycket slam. Exempel på en sådan flod är Rio Negro.
  3. Vitvatten - dessa vattendrag för med sig mycket oorganiskt material, vilket färgar vattnet och minskar sikten betydligt.

Vattnet i Sydamerika är i regel mjukt och surt till neutralt (pH 5-7), men varierar något beroende på geografiska och säsongsbundna variationer. Temperaturen varierar i regel mellan 24-30°C. I ett akvarium med sydamerikanska ciklider är det för de flesta arter lagom med en temperatur på 25-27°C och ett pH på 6.5-7. Ett pH på över 7.5 är oftast helt olämpligt.


I biotoper som denna (från Brasilien) hittar man många sydamerikanska ciklider.

Det är mycket sällan man hittar ciklider på öppet vatten i de stora floderna. Istället lever de flesta i bäckar, dammar och sjöar, samt under en del av året i skogar som står under vatten. I dessa miljöer föredrar de att gömma sig bland rötter och döda träd eller i lövavfall på botten.

De flesta sydamerikanska ciklidarter är substratruvare även om det även finns en del munruvande arter. Det är oftast helt omöjligt att se könsskillnad på yngel, ja för många arter även på vuxna. Därför är det bäst att från början köpa en liten grupp och låta dem bilda par på ett naturligt sätt.

Ett sätt att se skillnad på könen är att jämföra könsöppningarna. Den bakre öppningen (närmast analfenan) är oftast större och rundare hos honan.

Hur ett akvarium med sydamerikanska ciklider skall inredas beror på vilka arter som man vill ha i akvariet. Ett akvarium med påfågelciklider kan bara inredas med stora rötter och stenar, eftersom de kommer att flytta på allt annat i akvariet. De s.k. jordätarna (Geophagus-arter etc.) är oftast betydligt lättare att hålla i akvarium, även om en del av dem också kan bli relativt stora. De "silar" sanden och därför måste denna vara mycket finkornig (max. 2 mm). Dvärgcikliderna hålls ofta tillsammans med olika tetror och malar där de trivs utmärkt om akvariet innehåller växter, några rötter och stenar och där man med hjälp av de senare kan bygga några grottor.


Ett stim med majestätiska altum-skalarer (Pterophyllum altum) i ett akvarium är en vacker syn.

I Sydamerika finns det ett brett spektrum av ciklider, som sträcker sig från de små dvärgcikliderna (t.ex. Apistogramma-arter), till majestätiska skalarer och diskus (den senare brukar kallas akvariefiskarnas konung) och de stora påfågelcikliderna (Astronotus ocellatus). Det är självklart omöjligt att blanda så vitt skilda fiskar, även om alla kommer från Sydamerika. Samma regel gäller här som för många andra akvariefiskar (med vissa undantag) - blanda inte stora fiskar med små fiskar och håll inte rovfiskar tillsammans med mindre arter.

 

Dvärgciklider

I denna grupp har vi valt att placera de sydamerikanska ciklider som blir max. ca 15 cm långa. Av olika anledningar har vi dock gjort en del undantag från detta och valt att placera en del släkten (t.ex. Bujurquina, Krobia och Tahuantinsynoa) som i regel inte blir större än 15 cm i gruppen "Övriga".


Fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) är sannolikt den mest spridda av de sydamerikanska dvärgcikliderna.

Det särklassigt största dvärgciklidsläktet är Apistogramma. Idag finns det ca 100 Apistogramma-arter beskrivna. Den mest kända Apistogramma'n är nog regnbågscikliden A. agassizii. Det finns flera andra kända dvärgciklider från Sydamerika som fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi), nyckelhålscikliden (Cleithracara maronii), kurvcikliden (Laetacara curviceps) och grön bågciklid (Nannacara anomala) för att nämna några.

På senare år har också de s.k. dvärgcrenicichlorna (några Crenicichla-arter samt Teleocichla) blivit relativt vanliga i handeln.

De släkten som vi har placerat i denna grupp är följande: Apistogramma, Apistogrammoides, Cleithracara, Crenicara, Crenicichla (bara vissa arter), Dicrossus, Laetacara, Mikrogeophagus, Nannacara, Taeniacara och Teleocichla.


I sin naturliga miljö lever ofta dessa dvärgciklider bland döda blad som ligger på bottnen, därför kan man gärna inreda sitt akvarium på ett liknande sätt. Tittar man lite extra noga på fotot ser man några väl kamouflerade Apistogramma.

Akvariet

De flesta arter som man hittar i denna grupp lever i sin naturliga miljö i lugna vatten som mindre bäckar, små vattensamlingar. Här lever de på rätt grunt vatten bland döda blad som ligger på botten, rötter och mindre växter.

Ett lämpligt akvarium för dessa fiskar innehåller därför rikligt med gömställen i form av stenar och rötter, många växter och gärna en del döda växtblad. Bottenmaterialet bör vara mörkt och bestå av sand eller fint grus (max 3 mm) delvis täckt med växtblad. Man skall ha ett effektivt filter (stor filtervolym) men det får inte cirkulera vattnet för kraftigt.

Teleocichla samt vissa Crenicichla (t.ex. C. compressiceps) lever i strömmande vatten och skall därför ha relativt syrerikt vatten, medan andra (t.ex. C. regani) lever i samma miljö som de andra dvärgcikliderna.

Vattnet

I sin naturliga miljö lever dessa arter i regel i vatten som har ett pH på ca 5-7. Akvarievattnet skall därför aldrig ha ett pH som ligger över 7. Kontrollera vad som anges för resp. art eftersom det varierar mellan de olika arterna.

Det är inte bara viktigt att pH är relativt lågt utan det är också av stor betydelse att vattnet är stabilt och att inte pH varierar för mycket. Därför får inte heller kranvattnet vara för mjukt, ett KH på 3-5 är lagom.


Crenicichla compressiceps är en liten rovfisk som lever i strömmande vatten.

Foder

I sin naturliga miljö lever de flesta av dessa fiskar av insekter och deras larver, små kräftdjur och andra små ryggradslösa djur. Ett lämpligt foder i akvarium är därför levande samt fryst foder som cyclops och artemia. De tar i regel också torrfoder så detta kan användas som komplementfoder.

De allra flesta Crenicichla är rovfiskar som lever av små fiskar.

Sällskap

Många av de arter som ingår i denna grupp går rätt bra att hålla i sällskapsakvarier. Lämpligt sällskap kan vara andra arter i denna grupp (håll inte sådana som liknar varandra ihop), tetror (inte för små), skalarer (Pterophyllum) samt med tvekan (se info diskus) diskusar (Symphysodon).

Många håller dem också ihop med malar som mindre Loricariidae och Corydoras. Många av dessa är dock romrövare vilket man bör ha i åtanke då det blir ett visst "svinn" på yngel om man har dessa ihop. En lämplig mal som inte brukar röra rommen är Otocinclus.

Dvärgcrenicichla passar inte ihop med de andra dvärgcikliderna eftersom de vill ha mer cirkulerande vatten (syrerikare) och är rovfiskar. De kan t.ex. passa ihop med lite större tetror, vilka tetror man skall välja är beroende av vilken Crenicichla man har.


Apistogramma hongsloi är en av de vackraste dvärgcikliderna.

Odling

Även om det finns flera undantag inom släktena så kan man urskilja två huvudgrupper bland dessa substratruvare.

Haremruvare - Apistogramma, Dicrossus, Taeniacara och Teleocichla.

Parbildande - Mikrogeophagus, Crenicara, Nannacara, Laetacara, Cleithracara och dvärg-Crenicichla.

Haremruvar-hanar håller ofta stora revir (80-120 cm långa) där de tillåter 2-6 honor. Varje hona har ett revir med ungefär 25 cm i diameter. Vill man ha fler än 1 hane i akvariet måste akvariet vara en bit längre än revirstorleken. Bland haremruvarna är det i regel bara honan som är yngelvårdande.

De parbildande kräver i regel inte riktigt lika stora akvarier och hanen deltar ofta också lite mer i yngelvårdnaden än haremsgruppens hanar. Här krävs det inte heller ett riktigt lika stort akvarium för att man skall kunna hålla flera hanar ihop.


Nyckelhålscikliden (Cleithracara maronii) är en trevlig dvärgciklid som samtidigt är robust.

Om man vill hålla flera hanar ihop är det också mycket viktigt att det finns väldigt många gömställen i akvariet.

Kullarnas storlek varierar från ca 30 st. upp till ca 400 (nyckelhålscikliden) med ett genomsnitt på 100-150.

Det bästa sättet att få fiskar som passar ihop är att köpa en grupp med ungfiskar som man låter växa upp ihop och sedan på ett naturligt sätt parar ut sig.

Ett problem vid odling är att många par äter upp sin egen avkomma. Detta kan antingen bero på att de inte känner sig trygga i akvariet (felaktig miljö) eller att föräldradjuren av kommersiella skäl (för att få fram maximalt med yngel) har odlats artificiellt, kanske i flera generationer. Rommen flyttas direkt från föräldrarna vid artificiell odling och "glömmer" så småningom att de skall vara yngelvårdande när de blir vuxna.


Schackbrädes-cikliden (Dicrossus filamentosus) är relativt ömtålig och rejält surt vatten samt levande foder är en förutsättning för att den skall trivas och inte drabbas av sjukdom.

Sjukdomar

Det finns stora skillnader mellan hur tåliga denna grupps arter är, men rätt skötta och placerade i en miljö som de känner sig trygga i, brukar de inte drabbas av några sjukdomar.

En viktig faktor som inte nämnts ovan är temperaturen. De får inte under någon längre period hållas i för varmt vatten vilket stressar och bränner ut dem. De får definitivt inte heller gå för kallt (se resp. art) då de lätt drabbas av vita prick-sjukan eller oodinium.


En del Apistogramma är naturligt kortlivade. Fotot visar en Apistogramma cacatuoides som sällan lever längre än 1 år. Speciellt honorna är väldigt kortlivade.

Något kan också nämnas om fjärilcikliden (Mikrogeophagus ramirezi) som ofta "broilerodlas" mycket intensivt i t.ex. Asien och som därför är ömtåliga.

En del Apistogramma som A. cacatuoides är också naturligt kortlivade och lever därför sällan mer än ca 1 år.