Först kommer en allmän beskrivning av ciklider från Sydamerika och miljön där. Därefter följer en mer detaljerad beskrivning av diskus.


En av de populäraste sydamerikanska cikliderna är diskusen som det finns många odlingsvarianter av. Diskusen på fotot är dock en naturform.

Allmän beskrivning

Sydamerika är en stor kontinent och där kan man hitta många av de allra vanligaste akvariefiskarna som neon- och kardinaltetra. Här finns också många vackra och intressanta ciklidarter som blivit populära inom akvariehobbyn. Några av de allra populäraste är skalarer (Pterophyllum scalare), diskus (Symphysodon), fjärilscikliden (Mikrogeophagus ramirezi) och påfågelciklider (Astronotus ocellatus), för att bara nämna några. Många sydamerikanska ciklider är så populära att det genom åren har avlats fram en mängd olika varianter av dem. De populäraste i detta sammanhang är skalaren (ett drygt 10-tal) men framförallt diskusen där det finns mer än 100 avelsformer i olika vackra färger.

Nästan alla Sydamerikas ciklider lever i den tropiska zonen på den norra halvan och här är det det jättelika Amazonas-området som härbärgerar flest ciklider. Det finns faktiskt också några arter (inom släktet Gymnogeophagus) som lever i det subtropiska området (Uruguay-området) där vattnet är något svalare.


Påfågelcikliden (Astronotus ocellatus) är en populär sydamerikansk "grävskopa".

I det tropiska området finns det 3 typer av floder.

  1. Klarvatten - dessa vattendrag består av ofärgat klart vatten som har sitt ursprung i områden med mycket gamla och hårda klippor.
  2. Svartvatten - dessa vattendrag har "mörkfärgats" (färg som starkt te) av organiskt material. Vattnet är dock relativt klart eftersom det inte innehåller så mycket slam. Exempel på en sådan flod är Rio Negro.
  3. Vitvatten - dessa vattendrag för med sig mycket oorganiskt material, vilket färgar vattnet och minskar sikten betydligt.

Vattnet i Sydamerika är i regel mjukt och surt till neutralt (pH 5-7), men varierar något beroende på geografiska och säsongsbundna variationer. Temperaturen varierar i regel mellan 24-30°C. I ett akvarium med sydamerikanska ciklider är det för de flesta arter lagom med en temperatur på 25-27°C och ett pH på 6.5-7. Ett pH på över 7.5 är oftast helt olämpligt.


I biotoper som denna (från Brasilien) hittar man många sydamerikanska ciklider.

Det är mycket sällan man hittar ciklider på öppet vatten i de stora floderna. Istället lever de flesta i bäckar, dammar och sjöar, samt under en del av året i skogar som står under vatten. I dessa miljöer föredrar de att gömma sig bland rötter och döda träd eller i lövavfall på botten.

De flesta sydamerikanska ciklidarter är substratruvare även om det även finns en del munruvande arter. Det är oftast helt omöjligt att se könsskillnad på yngel, ja för många arter även på vuxna. Därför är det bäst att från början köpa en liten grupp och låta dem bilda par på ett naturligt sätt.

Ett sätt att se skillnad på könen är att jämföra könsöppningarna. Den bakre öppningen (närmast analfenan) är oftast större och rundare hos honan.

Hur ett akvarium med sydamerikanska ciklider skall inredas beror på vilka arter som man vill ha i akvariet. Ett akvarium med påfågelciklider kan bara inredas med stora rötter och stenar, eftersom de kommer att flytta på allt annat i akvariet. De s.k. jordätarna (Geophagus-arter etc.) är oftast betydligt lättare att hålla i akvarium, även om en del av dem också kan bli relativt stora. De "silar" sanden och därför måste denna vara mycket finkornig (max. 2 mm). Dvärgcikliderna hålls ofta tillsammans med olika tetror och malar där de trivs utmärkt om akvariet innehåller växter, några rötter och stenar och där man med hjälp av de senare kan bygga några grottor.


Ett stim med majestätiska altum-skalarer (Pterophyllum altum) i ett akvarium är en vacker syn.

I Sydamerika finns det ett brett spektrum av ciklider, som sträcker sig från de små dvärgcikliderna (t.ex. Apistogramma-arter), till majestätiska skalarer och diskus (den senare brukar kallas akvariefiskarnas konung) och de stora påfågelcikliderna (Astronotus ocellatus). Det är självklart omöjligt att blanda så vitt skilda fiskar, även om alla kommer från Sydamerika. Samma regel gäller här som för många andra akvariefiskar (med vissa undantag) - blanda inte stora fiskar med små fiskar och håll inte rovfiskar tillsammans med mindre arter.

Övriga 

Vi har delat in övriga fiskar i tre grupper

  • Uaru och Acaras (Aequidens, Bujurquina, Krobia, Tahuantinsuyoa och vissa Cichlasoma (mindre än 20 cm)).
  • Skalarer (Pterophyllum) och Påfågelciklider (Astronotus)
  • Stora "fredliga" (Hoplarchus, Mesonauta, Heros och Hypselecara), Stora rovfiskar (Cichla, Caquetaia, Acaronia, Chaetobranchopsis, Chaetobranchus, vissa Cichlasoma (större än 20 cm)) och Stora Crenicichla.

Skalarer och Påfågelciklider

Skalarer (Pterophyllum)

Skalarer är mycket vanliga och populära akvariefiskar. De är sannolikt de allra vanligaste cikliderna i akvarium. Det finns också mängder av framavlade färgvarianter av denna majestätiska fisk.

Släktet innehåller 3 kända arter Pt. altum, Pt. scalare (särklassigt vanligast) och Pt. dumerilii (ifrågasatt som egen art av en del). En del menar att det finns ytterligare någon art.


Altum-skalaren (Pterophyllum altum) är en majestätisk fisk som måste gå i ett rejält högt akvarium för att fenorna skall växa ut i hela sin prakt.

De lever i sin naturliga miljö i ungefär samma typ av biotop som diskusarna. Dvs. bland en massa rötter. Deras lek är i den naturliga miljön säsongsbunden och inträffar under regnperioden då floderna svämmar över och då blir levnads/lekutrymmet större och mer mat finns tillgänglig.

I den naturliga miljön lever de av insekter och deras larver, som de fångar i de mellersta och övre vattenlagren. Den lilla munnen kan "förlängas" vilket gör det lättare för dem att fånga insekterna.

I akvarium skall de hållas i höga akvarier så att deras fenor växer ut i all sin prakt. Akvariet skall ha en dämpad belysning (gärna med hjälp av en del flytväxter), innehålla flera rötter och en del långbladiga (t.ex. vissa Echinodorus) växter. Vattencirkulationen skall inte vara för kraftig.

Det bästa fodret är naturligtvis levande foder som artemia, cyclops, dafnier, vita mygglarver och små fiskyngel, men det går också bra med fryst foder. Som komplement kan man också ge torrfoder.


Av den vanliga skalaren (Pterophyllum scalare) finns det mängder av odlingsvarianter på marknaden. Tyvärr har många av dessa "glömt bort" hur yngelvården går till.

Man kan hålla skalarer ihop med tetror (inte för små eftersom de äter upp dem), dvärgciklider, Corydoras och Loricariidae. Det är inga problem för skalarer att gå ihop med diskus, medan däremot diskusar inte alltid kommer till sin rätt ihop med skalarer (se Diskus-avdelningen).

Det är naturligtvis trevligt att skalaren är så populär och att den idag odlas i så många färgvarianter. Nackdelen med detta är dock att människan genom generationers odlande (oftast med artificiell kläckning) har skapat skalarer som "glömt bort" hur leken och yngelvårdnaden går till. Idag är det därför ovanligt med skalarer som klarar av att sköta sina egna yngel. Artificiell kläckning skall därför alltid undvikas.

Oftast är det honan som tar initiativet till leken. Äggen läggs på ett vertikalt underlag som en rot, sten eller blad. Kullstorleken varierar oftast mellan 100 och 300.

Ynglen behöver nykläckt artemia och/eller mikromask direkt vid födseln.

Påfågelciklider (Astronotus)

I denna grupp ingår bara en art, nämligen Astronotus ocellatus. Den har fått bilda en egen art eftersom den är så vanlig i handeln. I Sverige brukar den kallas påfågelciklid, men internationellt är "Oscar-ciklid" ett mer spritt namn. Det har genom åren odlats fram flera färgvarianter av denna art.

I sin naturliga miljö lever de i ungefär samma typ av biotop som skalarer och diskus, dvs. bland rötter. De är i verklig mening allätare och sätter glupskt i sig det mesta, vilket i den naturliga miljön innebär vegetabilisk kost, små ryggradslösa djur och små fiskar (bl.a. Corydoras).


Påfågelcikliden eller Oscar-ciklid (Astronotus ocellatus) som den ibland också kallas är en populär, stor och glupsk "grävskopa".

Ett lämpligt akvarium skall vara rejält stort, vara inrett med finkornig sand på botten (så att inte foderrester ramlar ner mellan gruskornen) samt innehålla större stenar och rötter. Stenarna skall vara så pass stora att påfågelcikliderna inte klarar av att flytta dem och skall utgå från bottenrutan (lägg en tunn frigolitskiva mellan stenarna och rutan) så att de inte kan undermineras. Tillbehör som värmare och filter skall vara rejält fastsatta eftersom de annars slits loss. Man kan inte ha växter ihop med denna art.

Det absolut vanligaste felet många gör när de håller dessa gigantiska fiskar, är att ha dem i för små akvarium med felaktig inredning. Som framgår ovan är det en tuff fisk som möblerar om i hela akvariet om den ges möjlighet.

Det är också oerhört viktig att man har ett effektivt filter eftersom de smutsar ner oerhört mycket, samt att man suger upp matrester och gör stora och regelbundna vattenbyten.


I akvarieaffärerna är de påfåglar som säljs ofta små yngel. Detta är i och för sig bara bra, men man måste vara medveten om att de blir rejäla bjässar som kräver stora akvarier.

Eftersom det är en fiskätande rovfisk är den svår att hålla ihop med andra fiskar utan trivs bäst i ett eget akvarium ihop med t.ex. större pleco (Hypostomus plecostomus) eller segelfenspleco (Glyptoperichthys gibbiceps). Man kan dock ibland få dem att gå ihop med andra större och ej alltför tuffa (eller mesiga för den delen) sydamerikanska ciklider.

Vad gäller vattnet är de tåliga och överlever utan svårighet t.o.m. i relativt alkaliskt vatten, detta hindrar dock inte att de trivs bäst i och därför skall hållas i svagt surt vatten.

I akvarium skall man mata dem med ungefär samma mat som de äter i naturen dvs. rå fisk, små krädftdjur (t.ex. mysis och gamarus) samt en del vegetabiliskt foder (t.ex. ärtor och sallad). Ett lämpligt komplementfoder är också daggmask. Man bör undvika foder som pellets eftersom det lätt smulas sönder och kommer ut som ett moln genom gälarna och då kraftigt smutsar ner akvariet.

Den är en glupsk fisk men kan trots detta vara lite kinkig med maten. Ibland matvägrar den och vill inte ha det foder som den får. Låt den då svälta några dagar tills den börjar äta igen.


Det finns flera populära odlingsvarianter av denna fisk, som t.ex. Tigeroscar och Albinooscar.

Om den under en längre tid matas med mindre lämpligt foder som pellets kan den också drabbas av kraftiga förstoppningar som gör att buken svullnar upp. Undvik därför pellets till påfågelciklider.

Det bästa är att låta en mindre grupp med dessa ciklider växa upp och para ut sig på ett naturligt sätt eftersom det kan vara svårt att släppa ihop två vuxna fiskar. När väl ett par fattat tycke för varandra lever de oftast i perfekt harmoni. Leken brukar föregås av ett omfattande grävande. Oftast leker de på en flat sten som ligger ganska öppet och har rengjorts i förväg. Antalet ägg per lek uppgår ofta till mer än 1000 st. Ynglen tar nykläckt artemia så snart som de är frisimmande.

Uaru och Acaras

Uaru

Till släktet Uaru har tidigare bara räknats en art, nämligen U. amphiacanthoides men på senare år har ytterligare någon/några arter beskrivits vetenskapligt. Anledningen till att vi placerat detta släkte med så få arter i egen grupp är deras intressanta yngelvårdnad som i mycket påminner om diskusens.

Det bästa är om man skaffar sig en mindre grupp med yngel (5-6 st.) som man låter växa upp ihop och para ut sig på ett naturligt sätt. Om akvariet bara är rejält stort kan man låta fiskarna gå ihop även efter att de parat ut sig. Om man gör detta finns det dock en risk att de övriga fiskarna äter upp parets ägg vid en lek. För att få dem att leka bör man hålla dem i rejält surt vatten (pH max 5.5) och gärna höja temperaturen 1-2 grader. Äggen (flera hundra per lek) läggs på ett sluttande eller vertikalt underlag (oftast en halvt nergrävd sten).


Triangelcikliden (Uaru amphiacanthoides) är en mycket stor fisk med ett intressant beteende. Deras yngelvårdsbeteende har flera likheter med diskusens.

Larverna kläcks efter ca 3 dygn och passas sedan i en grop som är uppgrävd intill lekplatsen. Ynglen kan t.ex. matas med nykläckt artemia och mikromask. Det intressanta med deras yngelvårdnad är att ynglen också äter på slemskiktet som täcker föräldrarna (som för diskus). Detta slemskikt växer under lekperioden vilket leder till att föräldrarna får ett grå-blått skimmer. Efter 2-3 veckor är föräldrarna rätt luggslitna och det är då bäst att flytta ynglen. Detta gör man bäst genom att mata ynglen en bit från föräldrarna (som endast äter lite under ruvningsperioden) och sedan placera en stor finmaskig håv mellan ynglen och föräldrarna när de tar sig tillbaka till dessa.

Ynglen har två olika färgmönster. Upp till 3-4 cm är de rosabeige och marmorerade med mörkare markeringar. Därefter får de en gråbrun grundfärg med ett blågrått oregelbundet nätverk. Vid 7-11 cm storlek så får de vuxenfärgen


Lämpligt Uaru-sällskap är t.ex. Hypostomus plecostomus.

I sin naturliga miljö lever Uaru i stillastående eller trögflytande vatten bland rötter. Här lever de till stor del av vegetabiliskt material, detritus (organiskt slam) och frukt och till en betydligt mindre del av små ryggradslösa djur.

I akvarium är de allätare och som huvudfoder passar vegetabilisk kost (grönflingor, pellets med mycket vegetabilier, sallad, ärtor och växter som andmat, Lemna minor). Som komplementfoder kan man ge mysis, räkor, musslor och lite daggmask.

Akvariet skall innehålla flera gömställen bland rötter och stenar t.ex. skifferplattor. Belysningen bör vara dämpad och bottenmaterialet inte för ljust. Växter betraktas som mat och är omöjliga att ha i akvarier med Uaru. Filtret måste vara stort och effektivt (dock inte med alltför kraftig cirkulation) och man måste göra stora och regelbundna vattenbyten.

Uaru är sociala fiskar och skall aldrig hållas en och en i ett akvarium. De tynar då bort och dör. Lämpligt sällskap är andra stora och fredliga ciklider ( t.ex. "Stora fredliga" i grupp 2) och med stora malar som olika Pleco.

Uaru som fått vuxenfärgmönstret kan vara svåra att transportera då de avger stora mängder slem vid flytten. Detta slem kan förgifta vattnet vid transporten. Man bör därför ha med sig en extra omgång med vatten för att kunna byta ut det dåliga. De brukar dock återhämta sig rätt snabbt från själva "slemförlusten".

Acaras

(Aequidens, Bujurquina, Krobia, Tahuantinsuyoa och vissa mindre Cichlasoma)

Detta är en rätt stor grupp av ciklider som man kan hitta i Sydamerikas tropiska delar samt upp mot Centralamerika. De är relativt anpassningsbara och ospecialiserade fiskar. Trots sin storlek är de mycket fredliga, med undantag för släktet Aequidens och då alldeles speciellt Ae. rivulatus (guldsömcikliden) som är rejält tuffa.


Guldsömcikliden (Aequidens rivulatus) är en tålig, lättlekt men rejält aggressiv ciklid.

Lämpligt vattenvärde varierar mellan de olika arterna och de som håller till i närheten av och i Centralamerika trivs bäst i neutralt till svagt alkaliskt vatten, medan de flesta andra trivs bäst i neutralt till surt vatten.

Ett lämpligt akvarium för dessa ciklider skall vara inrett med fint grus (max 4 mm) eller sand samt innehålla rikligt med stenar (varav en del flata) och rötter. Ofta går det rätt bra med växter (ej finbladiga) i akvariet även om en del av arterna gräver en del och man därför måste förankra dem väl.

I sin naturliga miljö lever Acaras i huvudsak av små ryggradslösa djur och därför är foder som cyklops, artemia och mysis utmärkt som föda. Man kan också gärna ge dem torrfoder och daggmask som komplementfoder.


Delfincikliden (Krobia guianensis) är en parbildande substratruvare som oftast använder en sten som lekunderlag.

De olika arterna i gruppen har lite olika lekbeteende.
Bujurquina och Tahuantinsuyoa är monogama larvofila biparentala munruvare, vilket "översatt" betyder att de är parbildande munruvare och bägge föräldrarna ruvar äggen/larverna.

Aequidens coeruleopunctatus är en haremlekare (flera honor per hane).

De flesta övriga är monogama (parbildande) substratruvare. Som leksubstrat används ofta en sten där 100 till 500 ägg läggs. Ynglen kan redan från att de blivit frisimmande matas med nykläckt artemia.
Många av arterna som ingår i denna grupp är i sin naturliga miljö säsongslekare och om de inte vill leka kan leken ofta påskyndas genom ett stort vattenbyte följt av ett temperaturhöjning på 2-3 grader kombinerat med matning med levandefoder.

Om inte substratruvarnas ägg kläcks beror det antingen på felaktigt pH eller på att det är 2 honor som "lekt" med varandra. Det senare är det vanligaste.

Som tidigare nämnts är de flesta cikliderna i denna grupp relativt fredliga och kan t.ex. hållas ihop med de större dvärgcikliderna och ev. skalarer samt självklart en del malar.


Blå cikliden (Aequidens pulcher) är en mycket populär men tuff ciklid.

De tuffare Aequidens (speciellt Ae. rivulatus) skall inte hållas ihop med fiskar som är mindre än de själva.

Stora "fredliga", stora rovfiskar och stora Crenicichla.

Stora "fredliga"

(Hoplarchus, Mesonauta, Heros och Hypselecara)

De arter som ingår i denna grupp har tidigare varit placerade i släktet Cichlasoma. Det rör sig om ciklider som blir relativt stora (min. 20 cm).
I sin naturliga miljö kan de hittas i flera typer av biotoper och de är allätare som bl.a. äter vegetabilier (växtdelar, alger etc.), små ryggradslösa djur, slam (detritus) och små fiskar. Detta till trots rör de sällan andra fiskar i akvarium, men ger man dem en vegetabilisk kost (t.ex. grönflingor, sallad och ärtor) kombinerat med fryst som mysis, räkor, gamarus etc. så trivs de väldigt bra.


Flaggcikliden (Mesonauta insignis) är trots sin storlek (ca 20 cm) relativt fredlig.

Trots att det rör sig om stora fiskar är de fredliga, lugna fiskar som förutom under lekperioden inte är revirhävdande. I akvarium kan de hållas ihop med andra arter i denna grupp (som inte liknar varandra för mycket) samt de större i Acaras-gruppen samt Uaru. Håller man dem ihop med Uaru kan man inte ha dem med växter, eftersom dessa äter upp växterna.

Trots att de äter mycket vegetabilier kan man med fördel inreda akvariet för arterna i denna grupp med tåliga växter, eftersom de inte rör dem. Man kan inte hålla dem ihop med tuffa fiskar som påfågelciklider (Astronotus ocellatus) eller liknande.

Ett lämpligt akvarium skall vara stort och högt, innehålla rikligt med gömställen i form av rötter och stenar (gärna flata skifferstenar som lutas mot akvariets sidor). Belysningen skall vara dämpad t.ex. med hjälp av flytväxter. Växter i övrigt går också bra (inte finbladiga) och man kan gärna välja sådana som växer upp till ytan och lägger sig där som vissa arter i släktena Vallisneria och Cryptocoryne. Bottenmaterialet skall inte vara ljust.


Hantelcikliderna (Heros) är populära och fredliga och brukar ibland kallas för fattigmansdiskus. Naturligtvis pga att de är vackra, har en kroppsform som liknar diskus, men är betydligare billigare är diskusarna.

I sin naturliga miljö lever de i neutralt till surt vatten och skall inte hållas i alkaliskt vatten. Om de skall färga ut helt och leka måste vattnet vara rejält surt (som högst ett pH på 6) åtminstone vad gäller vildfångade exemplar, samt såväl vildfångade som odlade Hoplarchus.

Alla arter i denna grupp är substratruvare som ofta använder en rot, flat sten eller ett blad som lekunderlag och ger man dem bara tid och rätt miljö brukar de så småningom leka. De är inte speciellt revirhävdande och inte ens under lekperioden tar de något större revir i anspråk.

Om de inte vill leka kan man stimulera dem att leka genom att i samband med ett vattenbyte sänka temperaturen i vattnet ca 2°C och sedan sakta höja temperaturen ca 4°C under några timmar.

Stora rovfiskar

(Cichla, Caquetaia, Acaronia, Chaetobranchopsis, Chaetobranchus och vissa stora Cichlasoma)

Denna grupp består av stora sydamerikanska ciklider som oftast är fiskätare och sällan hålls i akvarium. Detta pga. att de kräver mycket stora akvarier men också pga. att de är ovanliga i handeln. Alla är dock inte fiskätare utan arterna i släktena Chaetobranchopsis och Chaetobranchus är sannolikt planktonätare.


Cichla ocellaris blir uppemot 90 cm och är definitivt inte lämpad som akvariefisk.

I sin naturliga miljö lever dessa fiskar ensamma. Trots att de är utpräglade rovfiskar och även mycket stora, är de faktiskt i regel relativt fredliga i akvariemiljö. Självklart kan de ändå pga sin storlek bara hållas i mycket stora akvarier som skall vara inredda med åtskilliga gömställen i form av stenar och rötter. Belysningen skall vara dämpad, gärna med hjälp av flyt- eller långbladiga växter (t.ex. Vallisneria och Cryptocoryne) eftersom de inte är växtätare.

Vad gäller vattnets kemiska sammansättning är de relativt anpassningsbara, även om det naturligtvis bara en fördel om vattnets pH ligger under 7. Det skall inte vara alltför stark cirkulation i akvariet. Filterkapaciteten måste vara stor och man måste utföra stora och regelbundna vattenbyten.


"Cichlasoma" festae) är en vacker ciklid, men pga deras aggressivitet och storlek kan den inte hållas i akvarium som är kortare än 200 cm.

I sin naturliga miljö äter dessa arter som tidigare nämnts i huvudsak fisk och därför skall de huvudsakligen ges rå fisk i akvarium. För vildfångade exemplar kan det vara nödvändigt med levande foderfiskar. Så småningom tar de också annat foder som räkor och daggmask.

Planktonätarna kan matas med t.ex. cyclops eller liknande. Så småningom tar de också torrfoder. De skall dock aldrig matas med stora foderbitar eftersom de inte är anpassade till att bryta ner detta.

En klar fördel med att mata alla dessa fiskar med levande foderdjur är att det inte smutsar ner så mycket som annan föda.

De arter som ingår i denna grupp kan enbart hållas ihop med stora fiskar, som t.ex. andra stora ciklider, stora malar och stora tetror.

Mycket få av de arter som ingår i denna grupp har överhuvudtaget odlats i akvarium. Det är väl egentligen bara Acaronia, Caequetaia och "Cichlasoma" festae som har odlats lite mer regelbundet.

Stora Crenicichla

Släktet Crenicichla, eller gäddciklider som de brukar kallas, är ganska stort och innehåller både små och stora arter. De små behandlas under INFO-avdelningen: Ciklider - Sydamerika - dvärgciklider.
De övriga som tas upp här består av långsträckta stora (15-50 cm) rovfiskar som i sin naturliga miljö ofta håller till i starkt strömmande vatten.

Även om de flesta av dem i naturen är fiskätare så finns det även flera arter som har specialiserat sig på andra typer av foder som nattsländelarver (C. cyclostoma), små kräftor och sniglar (C. jurubi). De finns ytterligare några arter som i naturen är fiskätare. I akvarium är de att betrakta som rovfiskar som tar fiskar i rätt ansenlig storlek (halva sin egen).


Arterna i släktet Crenicichla brukar kallas för gäddciklider. Fotot visar ett Crenicichla sp. "Xingu I"-yngel.

I akvarium är de i och för sig ofta allätare men de bör ges levande eller fryst foder som rå fisk, räkor, vita eller svarta mygglarver och Mysis.
Det är svårt att hålla dessa fiskar ihop med andra fiskar och de hålls därför bäst parvis eller alternativt med andra stora och robusta ciklider, samt några malar som Hypostomus plecostomus.

Om man vill hålla mer än en Crenicichla-art i ett akvarium, måste de vara ungefär lika stora. Yngel och vuxna individer från de arter som har längsgående ränder på sidorna kan hållas tillsammans. De övriga är betydligt svårare, vilket speciellt gäller för halvvuxna djur. Det brukar gå lättare att hålla könsmogna individer tillsammans. Man skall inte hålla arter som liknar varandra tillsammans.

Ett lämpligt akvarium skall innehålla starkt cirkulerande vatten och vara inrett med stora stenar som kan utgöra gömställen. Det kan vara svårt att ha växter i akvariet eftersom de gärna rumsterar om en del i akvariet.
Crenicichla är monogama (parbildande) substratruvare som oftast placerar äggen i taket på en grotta. Denna grotta skall ligga delvis begravd nära akvariets botten så att honan kan få gräva ut den. Speciellt de mindre (15 - 30 cm) är relativt lättodlade. Honan är oftast betydligt mindre än hanen och kan speciellt under lekperioden trakasseras av hanen, ibland så allvarligt att man måste separera dem. Under alla omständigheter är det viktigt med många gömställen i akvariet.

För att man skall få dem att leka och för att äggen skall kläckas är det en förutsättning att vattnets pH ligger under 7, för vissa arter under 6.


Gäddcikliderna kan bli rejält stora och äter fiskar som är nästan lika stora som de själva.

 









Om oss Kontakta oss Facebook

Allt innehåll är copyright Fohrman Aquaristik