Först kommer en allmän del om Tanganyikasjön och dess ciklider, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Munruvare (ej Tropheus)".

Vi har delat in beskrivningen av gruppen "Munruvare (ej Tropheus)" i tre olika avdelningar.

Nigripinnis, Ophthalmotilapia och sandciklider.
Auritus, frontosa och Petrochromis.
Hästnosar, fjällätare och övriga munruvare

Allmän beskrivning

Allmän beskrivning av Tanganyikasjön, dess ciklider och hur dessa skall skötas

Tanganyikasjön, som ligger i östra Afrika, är världens sjätte största sjö. Den omges av 4 olika länder - Zambia längst ner i syd, större delen av västkusten tillhör Zaire, större delen av den östra kusten tillhör Tanzania och en relativt kort sträcka längst upp i nordost tillhör Burundi. Denna jättelika sjö (ca 600 km lång och upp till 75 km bred) är också extremt djup, 1470 meter, vilket gör den till världens näst djupaste sjö.

Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Den största delen utgörs av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet, eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Tanganyikasjön.

Ur akvaristernas synvinkel är som vi nämnt klippkusten den intressantaste delen, eftersom de flesta av de arter som hålls i akvarier lever här (mest ciklider, men också några malar). Mer än 200 olika ciklidarter och mängder av olika färgformer av dessa har exporterats till akvariehobbyn och idag odlas de allra flesta av dem. Liksom i Malawisjön är de flesta av Tanganyikasjöns ciklider endemiska (finns bara på en plats).


Vattnet i ett Tanganyika-akvarium skall ha ett högt pH. I detta akvarium går det bl.a. Cyphotilapia frontosa och Neolamprologus sexfasciatus.

Tanganyikasjöns vatten är alkaliskt (pH 8.6-9.2) och därför måste akvarievattnet ha ett pH på minst 7.5, helst över 8.0 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten" i huvudkolumnen till vänster). Vattentemperaturen skall ligga mellan 24-26°C. Sjöns vatten är mycket klart och de övre 40 metrarna är mycket syrerika och det är också i detta område som nästintill alla av de tanganyikaciklider som vi har i våra akvarier har sin naturliga miljö. Därför är akvarievattnets syrehalt oerhört viktig. Detta innebär att man måste vara noga med vattenbyten (ca. 30% per vecka) och ha kraftfulla pumpar (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma).


Även om det inte finns så mycket växter i Tanganyikasjön, kan man mycket väl ha t.ex. javaormbunkar i ett tanganyika-akvarium. Fotot visar en välväxt Microsorum pteropus "Windeløv" som plockats upp ur akvariet för att visa hur stor den är.

I sjön finns det bara några få växtarter, men det är möjligt att ha växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorum och Cerathophyllum ihop med tanganyikaciklider. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt tanganyikaakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett tanganyikaakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar och/eller en klippbakgrund som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir. Vill man ändå ha växter bör man tänka på att många tanganyikaciklider gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid något sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få tanganyikaciklider rena växtätare. Några exempel på växtätare är Limnotilapia dardenni, Tylochromis polylepis och Oreochromis tanganicae, men inte någon av dessa är vanlig som akvariefisk.


Limnotilapia dardenni är en växtätande tanganyikaciklid. Denna fisk och övriga växtätande tanganyikaciklider är emellertid inte speciellt vanliga som akvariefiskar.

I Tanganyikasjön finns det såväl munruvande som substratruvande ciklider. De munruvande arterna skall hållas i stora akvarier (minst 150 cm långa) med ett relativt stort antal av varje sort (ca. 10-15 st) samt gärna med fler honor än hanar. Några av de substratruvande arterna kan antingen hållas parvis eller i små grupper i relativt små akvarier (från 60 L och uppåt). Det är dock svårt att se skillnad på honor och hanar och därför är det bättre att köpa en liten grupp (4-6 st) ungfiskar och låta dem växa upp tillsammans.


Den populäraste ciklid-gruppen i Tanganyikasjön är utan tvekan Tropheus. Fotot visar en Tropheus sp. "red", Kachese.

De flesta tanganyikaciklider äter den mat de erbjuds, men det innebär inte att deras tarmsystem är anpassat till allt slags foder. Att de äter allt, innebär självklart inte att man kan mata dem med vilket foder som helst, snarare tvärtom. T.ex. är de populära Tropheus-arterna mycket känsliga för felaktig kost. Därför skall man enbart mata dem med ett foder som är sammansatt på ett sådant sätt att det så mycket som möjligt liknar deras naturliga kost. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med ett stort vegetabiliskt innehåll. Man kan också ge de flesta tanganyikaciklider små kräftdjur som mysis, cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för tanganyikaciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i huvudkolumnen till vänster. Dessutom hittar du ytterligare information om lämpligt foder vid beskrivningen av de olika fiskgrupperna.

NIGRIPINNIS, OPHTHALMOTILAPIA OCH SANDCIKLIDER

Nigripinnis-gruppen

Det gemensamma för arterna i denna grupp är att de i naturen lever i stora stim och finner sin föda på öppet vatten. De släkten som vi placerat i denna grupp är Cyprichromis och Paracyprichromis. Den som fått ge namn till gruppen är den art som är den kanske mest kända, Paracyprichromis nigripinnis.


Paracyprichromis nigripinnis "blue neon" färger ut bäst vid en dämpad belysning i akvariet.

Hanarna är relativt revirhävdande, detta till trots bör man ha flera hanar (minst tre) i akvariet, eftersom man på så sätt sprider ut aggressionerna. Man skall heller inte blanda de olika arterna, som ingår i denna grupp, eftersom det finns risk för korsningar. Dessutom trivs inte Paracyprichromis så bra ihop med de mer robusta och aggressivare Cyprichromis. Lämpligast är att man skaffar en grupp på 8-12 fiskar av en art.

Dessa ciklider behöver trots sin litenhet ett stort akvarium, eftersom varje revirbildande hane behöver ett revir på minst 40-50 cm i diameter. Ett lämpligt akvarium skall därför vara minst 150 cm långt. Hanarnas aggressioner minskar om de inte kan se varandra, vilket man bör tänka på vid inredningen och använda växter som Ceratophyllum eller Vallisneria som avgränsare. Man kan också använda några större stenar som kan fungera både för att minska synfältet samt som kännetecken i hanarnas revir. Kom dock ihåg att ett stort öppet simutrymme är nödvändigt för dessa fiskar.

Arterna i denna grupp (speciellt Paracyprichromis) trivs bäst i ett mörkt akvarium (mörk sand och mörka sidor) samt med en relativt svag belysning som kan uppnås med hjälp av flytväxter. Om akvariet har för stark belysning eller för ljus inredning bleks hanens fantastiska färger.

Lämpligt sällskap för arterna i nigripinnis-gruppen är t.ex. arterna i Opthtalmotilapia-gruppen och sandciklid-gruppen samt små substratruvande tanganyikaciklider.


Arterna i släktet Cyprichromis är något mer robusta och aggressivare än arterna i släktet Paracyprichromis. Fotot visar en Cyprichromis leptosoma.

I naturen lever dessa arter av zooplankton som finns i öppet vatten. I akvarium tar de det mesta såsom fruset foder t.ex. cyclops och artemia, men också torrfoder. Använd gärna flingfoder som innehåller Spirulina eftersom det förstärker fiskarnas färger.

Samtliga arter i denna grupp är munruvare och de är ganska lättodlade. De är rätt små fiskar och ger också rätt små kullar (6-25 yngel). Hos vissa av arterna (speciellt bland Cyprichromis) som ingår i denna grupp kan hanarna färgmässigt variera väldigt mycket.

Ophthalmotilapia-gruppen

Det gemensamma för de olika släkten som ingår i denna grupp är att de i huvudsak lever på öppet vatten, de är relativt stora men är ändå i det stora hela fredliga samt att hanarna har mycket attraktiva färger. De släkten som bl.a. ingår här är - Aulonocranus, Benthochromis, Cunningtonia, Cyathopharynx och Ophthalmotilapia.


En av de vackraste men också en av de känsligaste tanganyikacikliderna är Benthochromis tricoti.

Hanarna i denna grupp är revirhävdande och behöver därför gott om utrymme. Det bästa är om man håller en dominerande hane ihop med en betydligt mindre hane och fem eller fler honor i samma akvarium. Det bästa sällskapet till dessa fiskar är övriga arter som ingår i denna grupp, arterna i sandciklid-gruppen och nigripinnis-gruppen. Den kan dock även hållas ihop med en del av de mindre substratruvande arterna. Benthochromis som är den känsligaste av de som ingår i denna grupp passar dock bara ihop med sandcikliderna och Paracyprichromis. Det beror bl.a. på att de långa fina trådarna som de har på fenorna kan bitas av av många substratruvare, som Tropheus och andra robusta arter. Cyathopharynx-arterna är också ganska känsliga och kan bara hållas ihop med fredliga fiskar.

Hanarna som ingår i denna grupp är ofta otroligt färggranna. Rör det sig om vildfångade hanar kan de vara ganska svåra att få att färga ut helt, oftast färgar de bara ut under lektiden. Odlade hanar håller i regel färgen betydligt bättre. En annan anledning till att inte hanarna färgar ut kan vara att de inte trivs.


Arterna i släktet Ophthalmotilapia) bygger i sin naturliga miljö ofta kraterbon. Fotot visar Ophthalmotilapia ventralis från M'toto i Zaire.

I naturen bygger de flesta av de arter som ingår i denna grupp, kraterbon vid eller på stenar. Ett lämpligt akvarium skall därför innehålla finkornig sand (1-3 mm), några större stenformationer och 30-50% av botten skall vara täckt av sand. Belysningen ovanför akvariet kan gärna vara något dämpad. Sist men inte minst måste akvariet vara stort, minst 150 cm långt och gärna 60 cm högt.

I naturen äter arterna i Aulonocranus- och Benthochromis-släktena i huvudsak små ryggradslösa djur. De övriga föredrar organiskt material som alger, växttrådar och växtplankton. I akvariemiljö är inte någon av dem speciellt kräsna utan äter det mesta som erbjuds. Lämpligt foder är dock fryst foder som cyclops, mysis, artemia och andra små kräftdjur, eftersom det är en kost som påminner om den de äter i deras naturliga miljö. Torrfoder av hög kvalitet som t.ex. flingor som innehåller spirulina och artemia går också bra.


Cyathopharynx foae är en riktig skönhet. I akvarium färgar odlade exemplar från detta släkte ut betydligt bättre än vildfångade exemplar.

Samtliga arter som ingår i denna grupp är munruvare. De flesta av dem är också relativt lättlekta. Cyathopharynx något svårare och Benthochromis betydligt svårare. Kullarna varierar mellan 15 och 40 yngel utom hos Benthochromis där antalet yngel varierar mellan 10 och 25.

Släktena Cyathopharynx- och Ophthalmotilapia innehåller flera olika arter. Inom varje art förekommer det också flera olika färgvarianter.

Sandciklid-gruppen

Utmärkande för släktena i denna grupp är att de är sandlevande och att de flesta av dessa har hanar med en mycket färggrann lekdräkt. Alla i gruppen är också relativt ömtåliga och det är absolut nödvändigt med fin sand på bottnen. I denna grupp finner vi bl.a. följande släkten Asprotilapia, Enantiopus, Callochromis, Cardiopharynx, Ectodus, Lestradea, Microdontochromis och Xenotilapia.


Xenotilapia ochrogenys är en av många vackra sandciklider. Alla sandciklider skall ha fin sand i akvariet.

De allra flesta arter som ingår i denna grupp bildar i sin naturliga miljö stim (med undantag för Asprotilapia och några Xenotilapia-arter som normalt ses parvis) och de flesta leker också säsongsvis. Hanarna, med undantag för några Xenotilapia-arter, Asprotilapia och Microdontochromis, bygger ett bo i sanden i särskilda lekkolonier. Vid fara flyr dessa ciklider bort från sanden mot djupare vatten.

Hanarna som ingår i denna grupp är revirhävdande, men de är inte speciellt aggressiva och om bara akvariet är någorlunda stort kan man hålla flera hanar ihop. Det är också så att hanarna får betydligt intensivare färger när det finns flera hanar i akvariet som konkurrerar om honornas gunst. Dessa arter skall man helst hålla i en mindre grupp på 2-3 hanar samt några fler honor än hanar. Vissa arters hanar ändrar dock inte färgen så mycket vid leken och då passar de också bra som parfisk, dvs man kan gärna hålla 2-3 par ihop i samma akvarium. Detta gäller Microdontochromis, Asprotilapia och vissa Xenotilapia-arter som X. flavipinnis, X. papilio och X. spilopterus.


Enantiopus melanogenys-hane i lekdräkt.

Samtliga arter i denna grupp är relativt fredliga och de behöver inte något gigantiskt akvarium utan ett akvarium som är 120 cm långt räcker. Några arter som t.ex. Xenotilapia sima behöver minst 150 cm, medan andra som Microdontochromis tenuidentatus nöjer sig med ett mindre på ca 100 cm. Finkornig sand (1-3 mm) är absolut nödvändigt, men i övrigt ställer de inte några större krav på inredningen. Det gör de däremot på sällskapet och eftersom de är ömtåliga kan de bara hållas ihop med fredliga och lugna arter. Sådana hittar man förstås bland de andra arterna i denna grupp, samt bland de fredligare i Ophthalmotilapia-gruppen, men även Paracyprichromis är ett lämpligt sällskap.


Ruvande Asprotilapia leptura-hona. Denna fisk är en biparental munruvare, vilket innebär att honan ruvar den första tiden, sedan tar hanen över.

I sjön silar de flesta av arterna som ingår i denna grupp sand genom sina gälar och behåller allt ätbart, som små ryggradslösa djur. Undantag från detta är Microdontochromis tenuidentatus som lever av zooplankton på öppet vatten nära bottnen och Asprotilapia leptura som skrapar alger från klippornas biomatta. I akvarium äter de i regel det som bjuds, men det är definitivt inte tillräckligt med torrfoder, utan det är nödvändigt att ge fryst eller levande foder som cyclops och mysis. A.leptura måste ha ett vegetabiliskt tillskott i kosten.

Samtliga arter i denna grupp är munruvare, men med något olikartat lekbeteende. A. leptura, Xenotilapia flavipinnis, X. papilio och X. spilopterus är biparentala munruvare, vilket innebär att honan ruvar de första 10-12 dagarna och hanarna resten av tiden (ca. 8-10 dagar). Storleken på kullarna hos dessa varierar mellan 10 och 30 st.


Microdontochromis tenuidentatus producerar bara 6-8 yngel per lek.

Samtliga av de övriga är maternala munruvare, vilket innebär att det bara är honan som ruvar. Kullstorlekarna hos dessa varierar mellan 15 och 70 st, förutom Microdontochromis tenuidentatus som bara ger max. 8 per lek. De flesta av de övriga sandlevande cikliderna är säsongslekare vilket innebär att de vanligtvis bara leker under ett års tid och sedan slutar. Om man vill ha fortsatt produktion är det därför nödvändigt att man alltefterhand plockar ut nya avelsdjur ur kullarna.

AURITUS, FRONTOSA OCH PETROCHROMIS

Auritus-gruppen

Utmärkande för de släkten som ingår i denna grupp är att de är relativt stora rovfiskarter med ett fredligt temperament om de hålls parvis i ett stort akvarium. De är inte speciellt vanliga som akvariefiskar. I denna grupp finner vi bl.a. följande släkten - Gnathochromis, Greenwoodochromis, Haplotaxodon, Limnochromis och Reganochromis.


Gnathochromis permaxillaris skopar upp bottenmaterialet (fin sand) med sin "utfällbara" mun, sedan silas allt ätbart (t.ex. zooplankton) ut.

Även om de flesta av dem är utpräglade rovfiskar som tar andra fiskar, är de relativt fredliga och i akvarium hålls de bäst parvis. Man skall då ha ett par ihop med andra stora (minst 5 cm) lugna (ej revirhävdande) fiskar som t.ex. Cyphotilapia frontosa. Ett lämpligt akvarium skall var minst 130 cm långt och innehålla minst 500 liter med vatten. Det måste också finnas flera gömställen i akvarier som man kan skapa med hjälp av stenar eller rör. Om man har Gnathochromis måste bottenmaterialet bestå av finkornig sand (1-3 mm).

De flesta som ingår i denna grupp lever i sin naturliga miljö av småfisk, med något undantag som Gnathochromis permaxillaris som "dammsuger" det lösa bottensedimentet på jakt efter byten. Limnochromis-arterna lever också i huvudsak av små ryggradslösa djur.


Limnochromis auritus är en tålig och robust fisk som emellertid inte är speciellt vanlig i akvariesammanhang, kanske pga att den är mycket svårlekt.

Med undantag för Limnochromis-arterna är de alla ganska kinkiga i kosten och har svårt att acceptera torrfoder. En del av dem (Gnathochromis och Haplotaxodon) har t.o.m. svårt att acceptera frysfoder. Lämpligt frysfoder är cyclops, artemia, mysis och andra kräftdjur.

Arterna i denna grupp är biparentala munruvare (både hanen och honan ruvar) och är svåra att odla. Det kan vara svårt att peka på någon speciellt orsak till att de är svårodlade, men det är säkert en kombination av flera olika faktorer. Några av dem har dock odlats sporadiskt. Ett sätt att få dem att leka kan vara att delvis gräva ner ett tegelrör, vars ena ända är tillsluten. Röret skall fyllas med sand som paret sedan gräver ut. Har man tur leker de därefter. De ger, för att vara munruvare, ganska stora kullar och det är vanligt med kullar på mer än 200 yngel.

Frontosa-gruppen

Utmärkande för arterna i denna grupp är att de är relativt stora samt har ett lugnt temperament. I denna grupp finner vi bl.a. följande släkten Cyphotilapia, Grammatotria, Tylochromis och Oreochromis. Den absolut vanligaste som akvariefisk av dessa är Cyphotilapia frontosa.


Grammatotria lemairii är en rovfisk som inte är speciellt vanlig i akvarium.

Samtliga arter som ingår i denna grupp behöver, även om de är fredliga, ett stort akvarium (minst 150 cm långt). Helst bör man hålla dessa fiskar i en mindre grupp, bestående av en hane och flera honor. Vill man ha mer än en hane skall akvariet vara betydligt större. Ett lämpligt akvarium skall förutom att vara stort innehålla flera gömställen gärna skapade med hjälp av stora stenar.

Eftersom fiskarna är så stora behöver de också ett stort öppet simutrymme, samt en öppen plats på akvariets botten där de kan leka. Växter i akvariet passar inte så bra ihop med fiskarna i denna grupp och definitivt inte ihop med Tylochromis och Oreochromis eftersom de är växtätare. Men växter är inte heller så lämpligt ihop med de övriga eftersom de är så stora. Finkornig sand är lämpligt som bottenmaterial, speciellt för Grammatotria och Tylochromis då de i naturen delvis söker sin föda i bottnen samt för Oreochromis för att de i naturen bygger stora sandbon vid leken. Samtliga fiskar i denna grupp är munruvare, men ger ganska små kullar (25-100 yngel) för att vara så stora fiskar.


Cyphotilapia frontosa är en utpräglad rovfisk, som utan svårighet kan sätta i sig en fullvuxen Tropheus.

I akvarium är de alla allätare och äter vad som bjuds. Man bör dock att se till att Tylochromis och Oreochromis ges ett vegetabiliskt tillskott i kosten, medan de övriga, Cyphotilapia och Grammatotria ges rikligt med frysfoder. I naturen är som nämnts de bägge förstnämnda i huvudsak växtätare och de sistnämnda är rovfiskar. Grammatotria lever av små ryggradslösa djur, medan Cyphotilapia är en rovfisk. I naturen kniper den ofta sitt byte i gryningen och detta byte är fiskar, som ofta kan vara rätt så stora. Vuxna hanar kan ta fiskar som är 10-13 cm långa (ofta är det honor i släktena Ophthalmotilapia och Tropheus som utgör byten). En del stora vildfångade hanar behåller detta beteende i akvarium, vilket man bör tänka på så att man inte placerar alltför små fiskar ihop med dem.

Fiskarna i denna grupp är inte svåra att hålla ihop med andra tanganyikaciklider (under förutsättning att de inte betraktas som mat).

Av Cyphotilapia frontosa kan man hitta flera olika varianter runt sjön som färgmässigt skiljer sig något åt, även om det inte rör sig om några större skillnader. Rent allmänt kan sägas att de varianter som lever på djupare vatten går mer i blått, medan de som lever på grundare vatten går mer i svart. Antalet band kan också variera något.

Petrochromis-gruppen

Utmärkande för släktena i denna grupp är att de är väldigt aggressiva och därför inte är några idealiska akvarieinvånare. Hit räknar vi bl.a. följande släkten - Ctenochromis, Limnotilapia, Lobochilotes, Petrochromis, Pseudosimochromis och Simochromis.


Petrochromis trewavasae är en av få Petrochromis som överhuvudtaget går att hålla i akvarium.

I naturen är samtliga dessa släkten revirhävdande, även om en del av dem som vissa Petrochromis-arter kan gå i stim. De flesta av dem är också väldigt stora och håller därför helt naturligt ett mycket stort revir. Detta gör det mycket svårt att hålla dem i ett akvarium och det är nästintill omöjligt att hålla mer än en hane per art i ett akvarium, även om det är mycket stort. Det kan dock fungera för vissa av dem som Limnotilapia dardenni och Petrochromis trewavasae, P. polyodon och P. famula. En förutsättning för att det skall fungera att hålla fler än en hane av dessa i ett och samma akvarium är att det är mycket stort (minst 200 cm), innehåller många gömställen samt att de har hållits tillsammans i samma akvarium som en grupp redan från det att de var yngel.

De övriga Petrochromis-arterna skall helst gå i ett specialakvarium som måste vara extremt stort, innehålla många gömställen samt högst 1 hane, men minst 5 honor (gärna betydligt fler). De övriga arterna kan gå ihop med andra stora, robusta arter under förutsättning att akvariet är inrett enligt ovan samt har en könsfördelning enligt ovan.

Alla Petrochromisar är extrema växtätare (alger). Hos en del arter är deras tarmlängd 10 ggr längre än standardlängden. Även släktena Simochromis och Pseudosimochromis är algätare. Limnotilapia är en av få plantätare i sjön, men de tar också små ryggradslösa djur. Lobochilotes och Ctenochromis äter i huvudsak små ryggradslösa djur. I akvarium är det absolut nödvändigt att Petrochromis-arterna ges rikligt med vegetabiliskt foder, även de andra växtätarnas bör ha vegetabiliskt foder som huvudfoder. De övriga kan även ges fryst foder som cyclops och mysis.


Simochromis babaulti är en liten tuffing som kräver stora akvarier.

Det är av naturliga skäl ganska svårt att odla dessa fiskar eftersom de är så aggressiva. Hanen vill leka hela tiden och lämnar därför inte honorna i fred utan förföljer dem. Därför är det som tidigare nämnts nödvändigt med många gömställen och många honor. Efter leken är det oftast säkrast att flytta honan till ett yngelkar, där hon efter att ha släppt ut ynglen även ges tid att äta upp sig. Man måste dock tänka på att inte flytta för många honor samtidigt eftersom de honor som är kvar då utsätts för en än intensivare uppvaktning. Det kan sedan bli problem att släppa tillbaka honor i huvudakvariet, eftersom de då kan attackeras mycket hänsynslöst. Kort sagt är det inte några lätta fiskar och många av dem skall inte alls hållas i akvarium, medan några som P.trewavasae kan hållas, men är då enbart lämplig för mycket erfarna akvarister.


Petrochromis sp. "red" från Bulu Point i Tanzania är nästan omöjlig att hålla i akvarium pga sin aggressivitet.

Ett sätt att minska hanens aggressivitet kan vara att placera en spegel i akvariet, hanen är då delvis upptagen med att slåss med sig själv. Hanarna hos de aggressivaste arterna är omöjliga att hålla ihop med honorna och här måste man ha hanen för sig själv i ett separat akvarium och enbart släppa ner hanen till honorna några timmar för att leka av dem. Man får då inte lämna akvariet utan uppsikt, eftersom man måste vara beredd på att snabbt plocka upp hanen om han blir för aggressiv. Efter några timmar när han har hunnit leka av några av honorna plockas hanen upp och flyttas tillbaka till sitt eget akvarium.

Kullarna kan variera mellan 10-60 st beroende på art och honans storlek.

Hästnosar, fjällätare och övriga munruvare

Hästnos-gruppen

Utmärkande för släktena i denna grupp är att de flesta av dem är biparentala munruvare (både honan och hanen ruvar) och ofta kallas för hästnosciklider. I sin naturliga miljö lever de i bränningar och behöver därför syrerikt vatten. I denna grupp ingår följande släkten - Eretmodus, Spathodus och Tanganicodus.

I naturen simmar de flesta hästnosciklider omkring parvis på relativt grunt vatten. Yngel håller till på extremt grunt vatten (högst några dm). I detta område håller de på att plocka och skrapa biomattan som växer på stenar och klippor.


Eretmodus cyanostictus är den vanligaste arten i hästnos-gruppen. Alla hästnosar måste ha rejält syrerikt vatten.

Denna grupp av ciklider har ett utseende som gör att man kan förledas till att tro att det rör sig om mycket fredliga fiskar. Så är inte fallet utan de kan vara nog så tuffa, speciellt hanar av samma art kan vara aggressiva mot varandra. I ett "litet" akvarium på 100-200 liter bör man därför inte ha mer än ett par av varje art. Mindre akvarium än 100 liter är helt olämpligt. Om akvariet är på minst 350 liter kan man ha en liten grupp. Det är bara en fördel om akvariet är ganska lågt. Oerhört viktigt är att vattnet är extremt syrerikt. Pumpar med en kapacitet på minst 4 ggr vattenvolymen per timma är absolut nödvändigt, gärna också ett droppfilter som ger extremt syrerikt vatten. Akvariet skall dessutom innehålla gott om gömställen, vilket man kan skapa med hjälp av ett stort antal stenar i knytnävsstorlek och mindre, som placeras i högar på bottnen. Hästnosar passar i sällskap med många andra tanganyikaciklider som Tropheus och olika substratruvare. Stora rovfiskar är självklart inte något bra sällskap eftersom de inte är så stora.


Tanganicodus irsacae är en biparental munruvare, där honan ruvar de första 10-12 dagarna och hanen sedan ungefär lika länge.

I naturen äter de som sagt av biomattan och därför är det nödvändigt att ge dem en vegetabilisk kost i akvarium. Tanganicodus irsacae äter i naturen också små ryggradslösa djur. Lämpligt foder i akvarium för dem alla är t.ex. Spirulinaflingor, men även små kräftdjur som cyclops och mysis.


Spathodus marlieri skiljer sig från de andra hästnosarna genom att den blir större, hanen får en liten puckel på huvudet och att det bara är honan som ruvar.

Hästnoscikliderna är biparentala munruvare och honorna ruvar äggen i munhålan de första 10-12 dagarna och därefter ruvar hanarna ungefär lika länge. Paret håller sig hela tiden nära varandra (de brukar också hålla ihop även när de inte leker). Efter att hanen släppt ut yngeln vaktar han dem i ungefär ytterligare en vecka. Enda undantaget från regeln om att de är biparentala är Spathodus marlieri där honan ofta ruvar ensam. Varje lek ger ungefär 10-30 yngel. Antalet varierar mellan arterna och beroende av honans storlek.

Av de flesta arter som ingår i denna grupp finns det flera olika färgvarianter. Skillnaden är dock inte färgmässigt så stor mellan dessa.

Fjällätar-gruppen

Utmärkande för arterna som ingår i denna grupp är att de är fjällätare och de hålls därför mycket sällan i akvarium. I denna grupp ingår följande släkten - Perissodus, Plecodus och Xenochromis.

Perissodus och Plecodus förekommer då och då i akvariesammanhang och även om det är mycket ovanligt så har de t.o.m. odlats. Xenochromis har sannolikt aldrig exporterats. De bägge förstnämnda är alltså möjliga att hålla i akvarium, även om det definitivt inte är något man kan rekommendera. Bäst är att hålla ett enda par i ett specialakvarium som är minst 100 cm långt och innehåller många gömställen. Men de kan faktiskt också ge sig på individer av den egna arten. Båda arterna är biparentala munruvare (både hanen och honan ruvar) och de ger stora kullar på uppemot 200 yngel.


Plecodus straeleni har i naturen ett intressant beteende genom att den imiterar Cyphotilapia frontosa. I akvarium är den helt olämplig eftersom den är fjällätare och allvarligt skadar andra fiskar.

De äter det mesta i akvarium men lämpligt foder är fryst foder som cyclops, daphnia, mysis och andra små kräftdjur.

Plecodus straeleni har i naturen ett mycket intressant beteende då den "imiterar" Cyphotilapia frontosa för att kunna ta sig intill sitt offer. C. frontosa är visserligen en rovfisk, men den tar ofta sitt byte tidigt i gryningen när deras offer "sover". Därför betraktar andra fiskar inte frontosan som en farlig fisk och bryr sig därför inte om att fly undan när en "frontosa" närmar sig den. Denna ulv i fårakläder kommer på så sätt tillräckligt nära sitt byte för att blixtsnabbt kunna attackera och bita av några fjäll. Nu är det så att det finns flera olika färgvarianter av frontosan på olika ställen i sjön - en del är blåare, antalet band kan också variera. Det intressanta är att P. straeleni också anpassar sig och "imiterar" just den frontosa-variant som förekommer där de själva lever.

Övriga munruvare

Vid all indelning blir det alltid några över som inte passar in någonstans och inte heller har så mycket gemensamt mer än att de inte passar in i någon annan grupp. Här har vi placerat följande släkten - Bathybates, Hemibates, Telotrematocara, Triglachromis och Trematocara.


Triglachromis otostigma leker i sin naturliga miljö i tunnlar eller grottor.

Av dessa är det bara Triglachromis otostigma och en av arterna i Trematocara-släktet nämligen T.nigrifrons som sporadiskt förekommer i handeln. Övriga har i stort sett aldrig exporterats. För information om dessa läs om respektive art.

Både T. otostigma och T. nigrifrons söker sin föda på bottnen och det är därför nödvändigt med finkornig sand (1-3 mm) som bottenmaterial i akvariet. Triglachromis tycker mycket om att gräva och kan möblera om rätt rejält i ett akvarium. De är bägge rätt fredliga arter och man håller dem bäst i en mindre grupp bestående av 4-6 individer varav 2 kan vara hanar.

Triglachromis är inte svår att ge mat eftersom den äter allt standardfoder, men levande eller fruset foder som cyclops, mysis, artemia och andra små kräftdjur rekommenderas om man vill få dem i lekkondition. T. nigrifrons är betydligt svårare och tar i regel bara levande foder, den kan dock även acceptera fryst foder som cyclops och mysis, men bara medan det faller till botten.

Eftersom de är relativt fredliga räcker det med ett akvarium på 250 liter. Trematocara är maternala munruvare (enbart honan ruvar), men man känner inte till speciellt om deras lekbeteende. Triglachromis har däremot odlats några gånger och det har visat sig att de är biparentala munruvare (både hanen och honan ruvar). Storleken på kullarna brukar uppgå till ca 100 yngel. En förutsättning för att de skall leka är att de har tillgång till en mörk grotta eller tunnel. Denna bör de själva få gräva ut.


Trematocara nigrifrons är mycket ömtålig och kan bara hållas ihop med små, lugna och fredliga fiskar.

Trematocara nigrifrons är mycket ömtålig och kan bara hållas ihop med små, lugna och fredliga fiskar. Triglachromis otostigma är betydligt robustare, men om man skall få dem att leka måste också de hållas i en lugn miljö