Först kommer en allmän del om Tanganyikasjön och dess ciklider, därefter kommer en beskrivning av gruppen "Tropheus".
 
Många delar idag in Tropheus i 8 olika grupper (Annectens, Brichardi, Black, Red, Moorii, Duboisi, Mpimbwe och Ikola). Arterna i dessa 8 grupper har dock mycket gemensamt.
Vi har delat in beskrivningen av gruppen "Tropheus" i två olika avdelningar.

En allmän beskrivning av släktet Tropheus och hur man sköter dessa ciklider.
En kortfattad presentation av de 8 olika grupperna.

Allmän beskrivning

Allmän beskrivning av Tanganyikasjön, dess ciklider och hur dessa skall skötas

Tanganyikasjön, som ligger i östra Afrika, är världens sjätte största sjö. Den omges av 4 olika länder - Zambia längst ner i syd, större delen av västkusten tillhör Zaire, större delen av den östra kusten tillhör Tanzania och en relativt kort sträcka längst upp i nordost tillhör Burundi. Denna jättelika sjö (ca 600 km lång och upp till 75 km bred) är också extremt djup, 1470 meter, vilket gör den till världens näst djupaste sjö.

Sjöns kust består av tre olika huvudtyper. Den största delen utgörs av klippkust, medan större delen av resterande områden består av sandstränder. Den tredje typen återfinns vid flodmynningar och består av sumpiga områden med vass. Det ständiga växlandet mellan långsamt sluttande sand- eller dystränder och klippkuster har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för ciklidernas artbildning. De flesta ciklidarter lever i klippområdet där deras huvudsakliga födokälla är den algmatta som växer på klipporna. Detta gör att en art som lever vid ett visst klippområde inte beger sig ut över öppet vatten i sandområdet, eftersom de inte finner någon föda där. Under årtusendenas lopp har det därför, vid varje klippområde i sjön, utvecklats ett antal olika arter som bara finns just där och inte någon annanstans i sjön. Detta är anledningen till att det finns så många olika arter i Tanganyikasjön.

Ur akvaristernas synvinkel är som vi nämnt klippkusten den intressantaste delen, eftersom de flesta av de arter som hålls i akvarier lever här (mest ciklider, men också några malar). Mer än 200 olika ciklidarter och mängder av olika färgformer av dessa har exporterats till akvariehobbyn och idag odlas de allra flesta av dem. Liksom i Malawisjön är de flesta av Tanganyikasjöns ciklider endemiska (finns bara på en plats).


Vattnet i ett Tanganyika-akvarium skall ha ett högt pH. I detta akvarium går det bl.a. Cyphotilapia frontosa och Neolamprologus sexfasciatus.

Tanganyikasjöns vatten är alkaliskt (pH 8.6-9.2) och därför måste akvarievattnet ha ett pH på minst 7.5, helst över 8.0 (för ytterligare information gå in under rubriken "Akvarievatten" i huvudkolumnen till vänster). Vattentemperaturen skall ligga mellan 24-26°C. Sjöns vatten är mycket klart och de övre 40 metrarna är mycket syrerika och det är också i detta område som nästintill alla av de tanganyikaciklider som vi har i våra akvarier har sin naturliga miljö. Därför är akvarievattnets syrehalt oerhört viktig. Detta innebär att man måste vara noga med vattenbyten (ca. 30% per vecka) och ha kraftfulla pumpar (med en omsättning på minst 3 gånger akvariets volym per timma).


Även om det inte finns så mycket växter i Tanganyikasjön, kan man mycket väl ha t.ex. javaormbunkar i ett tanganyika-akvarium. Fotot visar en välväxt Microsorum pteropus "Windeløv" som plockats upp ur akvariet för att visa hur stor den är.

I sjön finns det bara några få växtarter, men det är möjligt att ha växter som Vallisneria, Anubias, Crinum, Microsorum och Cerathophyllum ihop med tanganyikaciklider. De växter som finns i sjön återfinns i regel enbart i dyområdena och någon gång i sandområdena, dock aldrig vid klippkusten. Ett biotopriktigt tanganyikaakvarium skall därför inte innehålla växter. Oftast har man inte heller växter i ett tanganyikaakvarium, utan det inreds med hjälp av stora stenar och/eller en klippbakgrund som ger gömställen för yngel och där hanarna kan hålla ett revir. Vill man ändå ha växter bör man tänka på att många tanganyikaciklider gräver en hel del, vilket innebär att växterna åker med. Växterna måste därför förankras väl vid något sten etc. för att inte flyta upp. Däremot är ytterst få tanganyikaciklider rena växtätare. Några exempel på växtätare är Limnotilapia dardenni, Tylochromis polylepis och Oreochromis tanganicae, men inte någon av dessa är vanlig som akvariefisk.


Limnotilapia dardenni är en växtätande tanganyikaciklid. Denna fisk och övriga växtätande tanganyikaciklider är emellertid inte speciellt vanliga som akvariefiskar.

I Tanganyikasjön finns det såväl munruvande som substratruvande ciklider. De munruvande arterna skall hållas i stora akvarier (minst 150 cm långa) med ett relativt stort antal av varje sort (ca. 10-15 st) samt gärna med fler honor än hanar. Några av de substratruvande arterna kan antingen hållas parvis eller i små grupper i relativt små akvarier (från 60 L och uppåt). Det är dock svårt att se skillnad på honor och hanar och därför är det bättre att köpa en liten grupp (4-6 st) ungfiskar och låta dem växa upp tillsammans.


Den populäraste ciklid-gruppen i Tanganyikasjön är utan tvekan Tropheus. Fotot visar en Tropheus sp. "red", Kachese.

De flesta tanganyikaciklider äter den mat de erbjuds, men det innebär inte att deras tarmsystem är anpassat till allt slags foder. Att de äter allt, innebär självklart inte att man kan mata dem med vilket foder som helst, snarare tvärtom. T.ex. är de populära Tropheus-arterna mycket känsliga för felaktig kost. Därför skall man enbart mata dem med ett foder som är sammansatt på ett sådant sätt att det så mycket som möjligt liknar deras naturliga kost. Idag finns det bra flingfoder och pellets (som inte innehåller animaliska fetter) med ett stort vegetabiliskt innehåll. Man kan också ge de flesta tanganyikaciklider små kräftdjur som mysis, cyclops och krill. Däremot är inte röda mygglarver ett lämpligt foder för tanganyikaciklider. För ytterligare information gå in under rubriken "Foder" i huvudkolumnen till vänster. Dessutom hittar du ytterligare information om lämpligt foder vid beskrivningen av de olika fiskgrupperna.

Tropheus allmän beskrivning

I Tanganyikasjön lever Tropheus i en miljö med klippor och cikliderna är vana vid att gömma sig bland klippskrevor när de känner sig hotade. Deras föda består i huvudsak av den bio-(alg)matta som växer på klipporna.

Inte all materia som äts av Tropheus är näringsrik utan en hel del som sväljs är "tomma kalorier". För att kunna smälta ner så mycket alger som möjligt är Tropheus tarmsystem mycket långt (flera gånger längre än fiskens totallängd). Magsaften har därför gott om tid att smälta all föda bland den stora mängd materia som fisken sätter i sig.


I Tanganyikasjön hittar man Tropheus i områden med klippblock. Fotot visar ett Tropheus brichardi-stim.

I ett akvarium håller en Tropheus-hane ett revir med en viss aggressivitet. Eftersom hanarna är revirhävdande kommer var och en av dem att ockupera ett litet område i akvariet. Eftersom de behöver några objekt för att markera en revirgräns bör man placera några stenhögar i akvariet på ett sådant sätt att högarna ligger åtskilda från varandra. Om du t.ex. har tre hanar i akvariet, måste du bygga tre olika stenhögar. Om det är en enda sammanhängande stenhög i akvariet kommer den starkaste hanen att betrakta hela högen som sitt revir. Varje hane behöver ett revir som har en diameter på ca 75 cm. Beroende på akvariets storlek och art kan man bara hålla några stycken hanar ihop. Antalet honor och ej lekmogna hanar spelar inte så stor roll. Det är dock bättre att ha minst dubbelt så många honor som hanar. Det är möjligt att ha en del andra arter ihop med en lekgrupp med Tropheus men de bör vara mindre eller åtminstone vara mindre dominanta än dessa.


Alla Tropheus är starkt revirhävdande och trivs bäst i långa akvarier. Den fredligaste arten är Tropheus duboisi. Fotot visar Maswa-varianten.

Håll inte olika Tropheus-arter eller varianter i samma akvarium. T.duboisi som går ihop med andra Tropheus leker sällan och de flesta av de övriga korsar sig med varandra i akvarium. Man skall heller aldrig ha mindre än 10 st (men gärna 15 st) av en Tropheus-art i ett akvarium. Ett lämpligt akvarium skall vara långt, definitivt inte kortare än 150 cm, men gärna 200 cm. Man skall undvika grus som faxegrus och liknande eftersom det finns en risk att ruvande honor plockar in gruset i munnen och ruvar det. Romkornen krossas av gruskornen. Helst bör man därför ha fin sand i akvariet, eller alternativt grovt grus.


Det är oerhört viktigt att denna växtätande ciklid får ett fiberrikt foder för att inte tarmarna skall råka i olag. Fotot visar en Tropheus moorii "Kasanga".

En av de viktigaste betingelserna för att få Tropheusar att trivas är maten de får. Som tidigare nämnts äter Tropheus oerhört mycket i naturen, men det mesta av det innehåller inte någon näring. All materia som de får i sig rör sig ganska snabbt genom den långa tarmkanalen. Om vi ger Tropheus ett lättsmält foder kommer den att glupskt sluka så mycket som möjligt, därför att den från naturen är van vid att äta så mycket den kan. Om fodret är mjukt och lättsmält (fiberfattigt) kommer det att bilda en slemmig, geggig klump i tarmarnas första del. Det blir svårt för Tropheusarna (även för andra algätande fiskar) att förflytta detta slem mot analöppningen. Matsmältningsapparaten blir i olag och fisken får en svullen buk och tappar aptiten. Den blir känslig för diverse sjukdomar eller dör helt enkelt av förstoppning. Så mata aldrig, ALDRIG, dina Tropheus eller för den delen någon algätande fisk med fiberfattigt foder. Mata aldrig med Tubifex-maskar (eller någon annan typ av maskar), röda eller vita mygglarver eller oxhjärta.

Ett bra foder man kan ge Tropheus är cyclops. Detta foder skall dock ges i frusen form eftersom annars parasiter kan följa med och dessa kan skada fiskarna. Det säkraste är att ge fiskarna ett flingfoder av hög kvalité. Speciellt grönflingorna (Spirulina-flingor) kan rekommenderas för Tropheus, men det går även med andra flingvarianter.


Tropheus sp. "ikola" leker. Hanen lockar honan genom att halvligga och vibrera med kroppen. På bilden upprepar honan samma beteende och lägger ett ägg.

En annan viktig faktor vad gäller fodret är att det behövs en relativt liten mängd mat dagligen. Allt artificiellt foder innehåller en så hög procentsats proteiner att det är tillräckligt med relativt lite foder per dag. Vuxna Tropheus skall bara matas en gång per dag. Det är svårt att ange en speciell mängd-per-fisk-regel, men normalt skall man inte ge mer än vad som äts upp på TVÅ minuter. Om fiskarna börjar magra och slutar leka skall man börja ge lite mer. Det är emellertid vanligare att de får för mycket mat vilket resulterar i feta lekdjur, som producerar färre och färre med ägg. Hanarna blir större och aggressivare och sammanfattningsvis blir det svårare att få gruppen att fungera ihop. Undvik övermatning, om maten blir liggande på akvariets botten har du övermatat.


En Synodotis multipunctatus försöker stjäla rommen

En sista rekommendation: släpp aldrig ner vildfångade fiskar i en etablerad grupp. Vildfångade bär ofta på parasiter som kan överföras till de andra fiskarna. De nya fiskarna "testas" av de gamla Tropheusarna och försvagas oftare än de acklimatiserar sig i den nya miljön. När de blir svagare, "blomstrar" parasiterna i dem och de kan t.o.m. påverka dina gamla friska Tropheus. Så placera aldrig vildfångade fiskar bland en etablerad grupp.


I mitten kan ni se ägget som honan precis skall fånga upp med munnen.

Om du sett till att vattenvärdena är de rätta, inrett akvariet rätt och gett fiskarna rätt mat, kan inget hindra Tropheus från att leka. Honor som ruvar ägg eller larver kan hållas kvar i gruppen eller placeras i separata akvarier. Håll aldrig mer än en munruvande hona i ett litet yngelakvarium, eftersom de kommer att slåss om de går flera ihop. Om hon får gå för sig själv kommer hon att släppa ut ynglen när det är dags. Honan kan sedan släppas tillbaka till lekgruppen. Detta görs bäst nattetid när alla fiskar sover. Då undviker man den stress det blir för honan då hon skall skärskådas av nyfikna släktingar och hon kanske har glömt hur det såg ut i lekakvariet. Antalet yngel per kull varierar mellan 8 och 20 st.


Efter leken har honan alla äggen i munnen. Om först ungefär 3 veckor kommer ynglen ut.

Om man låter den munruvande honan gå kvar i lekakvariet bör man notera när hon lekt, eftersom inte alla honor vill släppa ut sina yngel när det finns andra fiskar i akvariet. Efter fyra veckor bör därför honan under en kort tid placeras i ett akvarium med yngel för att få henne att spotta ut ynglen. Erfarna akvarister kan "skaka" ut ynglen ur munnen. Detta är dock inget att rekommendera eftersom det försämrar framtida generationers yngelvårdsbeteende.

Man fångar lättast ut en fisk ur lekakvariet under natten. När alla fiskar sover väljer man ut den hona man vill ha (med hjälp av en fotoblixt) och fångar lätt upp henne med en håv.

Tropheus-släktets 8 arter

Inom de flesta grupper som anges nedan finns det många olika arter och färgvarianter. Det skiljer också en del i aggressivitet mellan de olika grupperna. Vi har rangordnat dem från de fredligaste till de aggressivaste.

Duboisi
Red och Moorii
Ikola
Black
Annectens
Brichardi och Mpimpwe

Annectens-gruppen

Denna grupp innehåller bara en art, Tropheus annectens. Den T. annectens variant som man hittar på östkusten kallar många T. polli, sannolikt är det samma art. Det som skiljer T. annectens från de andra grupperna är att den har fyra fenstrålar i analfenan medan de andra Tropheus-arterna har 5-7. Ett annat kännetecken är att hanarna har ett färgmönster som skiljer sig ganska mycket från honorna. Detta har de dock gemensamt med arterna i brichardi-gruppen.


Tropheus annectens brukar kallas vimpelmoorii pga den utdragna stjärtfenan.

Det finns några olika populationer av denna art, men de skiljer sig inte mycket åt, överhuvudtaget kan man säga att denna art inte hör till de färggrannare av Tropheusarna. Den förekommer heller inte speciellt ofta i handeln.
Deras utbredning är ett litet område mitt på sjöns västkust och ett något större område mitt på ostkusten.


Tyvärr är vuxna Tropheus brichardi i regel inte så färggranna (fotot visar varianten från Nyanza Lac i Burundi). Däremot har ynglen och unga honor ofta dekorativa lodräta streck över kroppen.

Brichardi-gruppen

Brichardi-gruppen har den mest omfattande utbredningen av alla Tropheus-arter och den finns på mängder av ställen runt sjön. Det som karakteriserar denna grupp är dess färgmönster som består av flera vertikala band. Dessa band finns hos ynglen och oftast hos honorna, men brukar försvinna på vuxna hanar. Dessa fiskars grundfärg är i regel grön eller brun, men aldrig svart. Som angivits för annectens-gruppen skiljer sig också vuxna hanars färgteckning från honornas.

Black-gruppen

Det som kännetecknar arterna i denna grupp är att deras grundfärg är svart eller mycket mörkt brun. De olika geografiska varianterna skiljer sig sedan rätt mycket i teckningen. Oftast har de band, fält, fläckar på kroppen som kan vara gula, orange eller röda.


Orange moorii (Tropheus sp. "black", Pemba) är en av de allra vanligaste Tropheus-varianterna i handeln.

De allra flesta black-varianter hittar man bara högst upp i norr, med några undantag för några få varianter (bl.a. den s.k. körsbärs-mooriin) som man hittar en bit söderut på ostkusten.

Den allra första Tropheus-arten som exporterades från Tanganyikasjön var den s.k. "timglas-mooriin" som ingår i denna grupp.


Tropheus sp. "red", Chimba har i akvarium en intensivt röd färg. I sjön är den betydligt svartare.

Red-gruppen

Det som kännetecknar röda Tropheus är att de har en mörk kropp med en bordeaux-röd färgskiftning (varierar mellan de olika varianterna), två V-liknande ränder mellan ögonen och ibland ett ljust färgat streck på kindens nedre del. Ett annat kännetecken som skiljer dem ifrån Moorii-gruppen (och de flesta övriga Tropheusar) är färgen på bukfenans första fenstråle. Hos red-gruppen är den brun eller rödaktig, hos moorii-gruppen är den blå. Det är också lätt att känna igen en "red" i sjön eftersom de flesta exemplar alltid är mörka eller nästintill svarta.


Red-gruppens varianter finns spridda längs en stor del av sjöns västkust i Zaire och Zambia.


Kärt barn har många namn, Tropheus moorii, Kasakalawe brukar bl.a. kallas för Mpulungu, bärnstensmoorii och apelsinmoorii.

Moorii-gruppen

Tropheus moorii var från början en betydligt större grupp, t.ex. hänfördes tidigare varianterna i black och red-grupperna till Tropheus moorii. Det finns dock fortfarande ett mycket stort antal med Tropheus som räknas till denna grupp.
Vad som kännetecknar moorii-varianterna är att de har ljust färgade sidor, ett annat kännetecken som skiljer den från red-gruppen är den blå färgen på den främre bukfenstrålen.
Man hittar moorii-varianter i sjöns södra del och en bit upp på bägge sidor.


Tropheus duboisi-yngel är med sina ljusblå till vita prickar mycket vackra. Vuxna fiskar får istället ett brett lodrätt vit/gult band strax bakom huvudet.

Duboisi-gruppen

Tropheus duboisi är sannolikt den populäraste av alla Tropheus. Den största anledningen till detta är att ynglen är mycket dekorativa genom sin svarta grundfärg och ett stort antal ljusblå till vita prickar på kroppen. Dessa prickar försvinner med tiden och den får istället ett lodrätt band. Bandets bredd varierar mellan olika exemplar, även färgen och intensiteten i färgen varierar mellan olika individer, men också beroende på varifrån den härstammar geografiskt. En populär variant som kallas "Maswa" har ett brett gult band, men det finns också varianter som t.ex. har ett smalt vitt band.

Allmänt kan sägas att duboisi är den minst aggressiva av alla Tropheus-arter, dock kan man då och då rå råka ut för hanar som kan vara extremt aggressiva.

Duboisi kan man bara hitta i sjöns nordliga del, i huvudsak på ostkusten, men även på västkusten.


Tropheus sp. "mpimbwe" (varianten kommer från Msalaba) påminner mycket om Tropheus brichardi.

Mpimbwe-gruppen

Tropheus. sp."mpimbwe" är en art som tidigare var placerad i brichardi-gruppen. Av olika skäl har den dock flyttats därifrån och placerats i en egen grupp. I mångt och mycket påminner den mycket om dessa.
Det förekommer några olika mpimbwe-varianter mitt på sjöns ostkust.


Kejsarmooriin (Tropheus sp. "ikola") är en av de allra populäraste "troffarna".

Ikola-gruppen

Tropheus sp. "ikola" är i Sverige bättre känd under namnet "kejsar-moorii". Denna art har av någon anledning också placerats i en egen grupp. Kanske p.g.a. att de har ett bredare band än några arterna i black-gruppen där den skulle kunna placeras. Kanske kan den anses vara något fredligare än black-arterna.

Det förekommer inga geografiska varianter av denna art, utan enda kända platsen den förekommer på är i Ikola i Tanzania på sjöns norra ostkust.